Vem ska bestämma??

Sosofifia:
Jag förstår att du gärna skulle byta mina bekymmer med min mamma mot din situation, att inte kunna ha din mamma med. Så jag tog inte illa vid mig. Men det är ju så, man kan inte mer än agera utifrån sin egen situation.

Mamma har "fått" några små områden att avsvara för. Och faktiskt så handlar det mest om dekorationer och liknande än så länge. Jag har till exempel bett henne hålla utkik efter billiga pärlhalsband (som jag ska göra om och använda som dekoration) så åker hon in på det ena loppiset efter det andra.

Jag tycker att det är toppen så klart att hon hjälper mig med det och jag märker att hon går in för det med hull och hår. Jag tror faktiskt att det "hjälper" lite eftersom hon får utlopp för lite av sin energi i alla fall, att hon har ett "uppdrag". Hon kommer helt klart att få ta hand om större grejer senare men det känns viktigt att det är jag som ber om hjälp och inte hon som styr upp det på egen hand.

Hej igen, om någon är kvar! Min mamma bestämde just att vi ska gå på bröllopsmässan på Grand Hotel tillsammans. Jag hade löst pratat om att gå på den med en kompis, men nu fick jag alltså order från mamma att köpa biljett till henne, mig och min syster... Vet inte ens om syster vill... Men, men... Om vi gör detta tillsammans kanske hon känner att hon får vara med och planera lite...

Min mamma vill inte att ja å m2b ska gifta oss det datumet vi satte u.. för typ 2 månader innan fyller min pappa 50 år och dom ska åka utomlands... så då tyckte hon att vi kunde flytta på bröllopet till maj 2009 öhh nää de ville inte ja för grejen e att hon e ett kontroll freak å hon har sagt till min moster att hon tror inte att vi klarar av att spara ihop pengarna till bröllopet.. å hon har juh börjat på ett nytt jobb däör hon jobbar 100%.... så hon e stressad så hon kan inte vara med att planera bröllopet.. men suck.. å så fort jag börjar prata lite lätt om bröllopet till henne så frågar hon bara om vi har bestämt om vi dkulle flytta på bröllopet eller inte än..

Du verkar ha ett helt klart fall där din mamma måste påminnas om att det är ditt bröllop inte hennes!

Ickaflicka: Trist att du inte får gå på mässan med den du ville, men vad duktig du är som ser positivt på det. Jag kommer garanterat att skriva i den här tråden igen... känns som att det bar ahar börjat med mamma...

Jag hoppas att din mamma kan låta dig få njuta av mässan och inte utnyttjar den till att tala om för dig vad som är bra och dåligt. Jag har bestämt mig för att invilvera mamma så lite som möjligt så länge som möjligt. Får se hur det går med det... Jag är lite nervös inför vår helg hos dem i december när vi ska sätta oss ner och prata ihop alla fyra.

Snofsan: Din mamma borde ju vara glad att ni har planerat bröllopet så att de kan vara med överhuvud taget, eller? Förstod jag det rätt då? Ska de åka utomlands men ändå hinna hem till bröllopet? Det är bara för dig att stå på dig och dessutom tala om för henne att hennes negativa kommentarer sårar dig och fråga ifall hon kan tänka sig att sluta säga sådana saker.

Snofsan: Din mamma borde ju vara glad att ni har planerat bröllopet så att de kan vara med överhuvud taget, eller? Förstod jag det rätt då? Ska de åka utomlands men ändå hinna hem till bröllopet? Det är bara för dig att stå på dig och dessutom tala om för henne att hennes negativa kommentarer sårar dig och fråga ifall hon kan tänka sig att sluta säga sådana saker.
-------------------------------------------------------------

ja de ska åka utomlands i juni nästa år å vi ska gifta oss i augusti... Jag skulle bara börja gråta om ja skulle säga va ja tyckte å verkligen kände å hon skulle bara säga att jag överreagerar.. men ja blir så himla avundsjuk på fok som har sin mamma omkring sig för att diskutera bröllopet, å hjälp till med saker utan att få höra en massa gnäll jämnt... suck e de fel av mej?

Det är väl klart att alla vill att personer runt omkring ska glädjas åt bröllopet och vara positiva. Jag kämpar ju jättemycket med det där själv, att min mamma säger negativa saker som gör mig ledsen.

När jag talade om för henne hur hon sårar mig grät jag också. Det är ju väldigt känslomässigt laddat och jag upplevde inte att det var negativt utan faktiskt fick mamma att tänka till lite. Just nu känns det som att det har sjukit in lite hos henne och hon har en lite mjukare stil. Vi får se hur länge det sitter i...

Jag tycker att det är jätteviktigt att du pratar med din mamma för annars ger du ju inte henne chansen att förstå dig så att hon kan ändra sig. Man kan inte förutsätta att folk förstår hur man själv känner. Men jag tycket inte att det är fel av dig att vilja ha det bra med din mamma, det vill vi nog alla!

Jag hade samma problem med min mamma. Skrev oxå n tråd här och fick en massa stöd. Det jag gjorde var att verkligen prata ut med mamma säga hur hon fick mig att känna och att jag hellre sklle ställa in bröllopet än att det ska vara något som skapar problem. Hon förstod och det har gått hur bra som helst sen dess. Hon engagerar sig fortfarande om jag tar upp det men på ett positivt sätt.

Jag föreslår att prata ut och inte på det finkänsliga sättet, det är bättre att säga som det verkligen är och at detta kommer tydligt fram. Våra mammaor är ju inte heller speciellt finkänliga så det är bara samma medicin tillbaka.

Hmmm... prata med mamma, nä... har försökt hela min uppväxt. Det går inte...

Berättade just för min mamma om den alldeles fantastiska lokal vi preliminärbokat för vår fest! Ett unikt 1600-talsslott, ett av de mest välbevarade i Sverige. De flestas kommentar är; Wow!

Min mammas kommentar; det luktar väl inte avlopp där!

Vad jag skulle sagt: Jo, mamma det är klart det gör, jag vill ju så gärna gifta mig i avloppsdoft, och jag är ju så dum så att jag inte har kontrollerat lokalen noga själv!

Vad jag sa; Nej, självklart inte...

Jag vet att hon vill väl, men hon får mig alltid att känna mig som en tvååring som inte klara någonting själv! Jag vet att om vi åker dit och tittar tillsammans så kommer hon att gå och sniffa, och jag kommer skämmas inför den underbara personalen...