Vem ska bestämma??

Jag ska inleda med min story... Som mest handlar om min mamma. Hon tycker otroligt mycket om att planera och styra upp saker och mitt bröllop tycks inte vara ett undantag trots att jag tycker att det borde få vara "min" dag.

Lågvattenmärken var när hon upprört föreslog att jag och min m2b borde åka och gifta oss i Paris, istället för hemma på orten, när vi funderade på att kanske ha en borgerlig vigsel och inte en kyrklig. Hon har även sagt att hon inte vill ha något mer med bröllopet att göra innan själva dagen, umderförstått om hon inte får vara med och bestämma mer. Detta sårar mig jättemycket eftersom jag vill att hon ska vara med och dela detta med mig.

Till problemet hör att mamma och pappa kommer att hjälpa oss ekonomiskt och med andra ord borde få vara med och bestämma en del. Det är ju inte så att de inte får vara med och planera utan det handlar snarare om att vi vill få välja det som är viktigt för oss och inte gifta oss så som hon och pappa gifte sig på 70-talet.

Vad säger ni, jag behöver verkligen ert stöd och er hjälp i den här frågan. Hur mycket borde vi få bestämma själva och vad är rimligt att de bestämmer när de är med och betalar festen??

Mina föräldrar och nära å kära får gärna komma med förslag ,men det e jag och sambon som bestämmer allt. Det e vår dag och då ska den va som vi vill och inte hur andra vill ha det.

fitforfight: men står ni för allting själva då?? Eller får ni hjälp med pengar?

Om vi skulle betala själva vore det så lätt att säga "passar det inte, så kom inte" men det är ju inte lika lätt nu.

puff för mer hjälp...

Ingen som har varit med om något liknande?? Är alls mammor snälla och stöttande i alla era beslut?

Jag blir så deppig av att bröllopsplanerandet som skulle vara så roligt kan sätta så viktiga relationer på prov på det här sättet. Hur gör man för att både bli nöjd med bröllopet och bevara sina relationer???

Vi hade bestämt oss för att betala allt själva, efterom vi inte var beredda att kompromissa med alla andras åsikter. Sen så tog vi emot bidrag från våra föräldrar i alla fall, när det visade sig att de respekterade våra viljor helt och hållet. Men de erbjöd sig ganska sent i planeringen (från min synvinkel sett, jag hade ju planerat typ i ett halvår innan det blev "offentlig planering"). Och under den tiden hade vi redan kommit in i situationer när vi och föräldrarna tyckte olika, men de respekterade helt och hållet våra önskningar. Och efter det så insåg vi att vi tryggt kunde ta emot pengar av dem.

jag blir allt lite ledsen av att läsa dessa trådar, jag har förstått att jag har haft det så himla bra, lätt och inget bråk. vi planerade vårt bröllop och vi bestämde hur vi ville ha det. mamma och pappa la sig inte i alls men de vet ju oxå att jag är en organisatör utan dess like så de kanske förstod att de inte skulle ha en chans

de var med och sponsrade en del av bröllopet men hade ändå inga synpunkter hur vi spenderade pengarna, deras hjälp gick till mat och dryck.

vi behövde inte tjafsa om vilka som skulle bjudas och inte bjudas, hur klänningen skulle vara, blommor dekorationer eller något annat.

det måste vara otroligt jobbigt att hela tiden behöva få ta strid om det som är er dag och ingen annans oavsett om de sponsrar eller inte. varför ska de få vara med och bestämma bara för att de är med och betalar. jag vet inte hur ni ska tala om för dem att ni är tacksamma men att ni i slutändan fattar alla beslut. jag önskar att jag hade ett bra svar men detr kanske är så att ni får sätta er ner och prata med dem och fösöka förklara hur ni känner, jag vet att pengar alltid är välkommet för det är dyrt att gifta sig men skulle ni klara er själva med det ekonomiska?

i så fall så kanske det är läge att säga att vi måste tacka nej till era pengar för vi känner att vi inte får den bröllopsdag som vi vill ha. det kanske får dem att tänka till. eller säga att deras pengar kommer att täcka maten så där kan de vara med och bestämma eller något annat där ni kan tänka er att jämka.

lycka till

17 januari
Kan du inte ge dom ett "eget" litet område att bestämma över?
Jag har ju en fantastisk mamma som gör vad jag vill o kommer med förslag. Men hon tycker det är roligt med mat (Inte jag) så hon får leta recept mm till snittar o dyl. JAg tro hon känner sig mer delaktig då men ändå inte får bestämma helt. Hon kommer ju även få göra prov o så som vi får smaka...

Det kanske finns typ leta lokal, musik mm mm vad vet jag... nåt du känner du kan "ge" henne!!!

Lycka till.

Tack för ditt fina svar scottishwife. Nej det är svårt och jättetråkigt att det ska behöva bli så här. Jag har naturligtvis talat om för dem hur jag känner och försökt förklara att jag och min m2b inte har samma syn på traditionerna kring bröllop som de har. Det är just traditionerna som är känsliga och som leder till oönskade bråk hela tiden.

Mamma har förklarat att hon tycker att det finns vissa saker som man inte tummar på när det gäller bröllop, som till exempel bordsplaceringen och talordningen under kvällen, man bör ha en brudskål mm mm. Saken är att dessa saker kan vi mycket väl tänka oss att göra som de vill eftersom vi inte vill såra någon men trots att jag säger det blir hon så himla upprörd och anklagar mig för att "plocka russinen ur kakan" genom att välja själv vilka traditioner jag vill ha med och inte ta hänsyn till andra.

Jag frågade min pappa om jag var naiv när jag trodde att pengarna var en gåva som inte ställde några motkrav, och då svarade han "ja det kanske du var". Vad ska man säga då?

Vi började kanske i fel ordning när vi gick med på att ta emot pengar från dem och nu tror jag att det skulle vara minst lika illa att inte ta emot dem. Mamma skulle säkert bli både arg och sur och säga att vi kan ha bröllopet någon annanstans i så fall. Jag blir så ledsen över det här. Mamma och jag har haft en jättefin relation i flera år nu och helt plötsligt så känner jag inte igen henne längre. Jag tycker att hon är så egoistisk när vi inte kan få bestämma över vår egen bröllopsdag och hon tycker säkert att jag är det med eftersom de som sagt hjälper oss så mycket.

Känns som om jag har blivit inträngd i ett hörn där jag inte kan säga eller göra så mycket. Vill ju inte förvärra något med mamma men samtidigt så tycker jag inte att det är "hennes" dag utan min min blivande mans. Så himla svår balansgång!!