Vem ska bestämma??

Tack för era goda råd, jag tar med mig dem och hoppas att de kan hjälpa mig när det hettar till.

Kaffemoster:
Jag vet... Hon har ju redan en bild av allt. Det är liksom det som är problemet, jag tycker inte att hon har rätt att agera utifrån den bilden utan borde vara vuxen nog att utgå från min bild i det här fallet. Jag vet att det var några ganska jobbiga omständigheter kring hennes eget bröllop och det känns tyvärr som att hon till viss del upprepan det mönstret med mig.

Sosofofia:
Vad tråkigt att du inte kan ha din mamma med dig på din stora dag. Jag har andra nära personer som jag också kommer att sakna då de har gått bort. Man kan säkert se det som lyxproblem, men relationerna är ju det viktigaste man har i sitt liv och när de inte fungerar utan sårar en känns det inte som ett lyxproblem tyvärr... Jag försöker vrida ut och in på mig själv för att kunna lösa detta så smidigt det bara går, men samtidigt är det viktigt för mig att markera för mamma att detta är mitt bröllop och inte hennes.

Shanti:
Jag har tänkt den tanken själv, men jag tror inte att det är en så bra idé. Hon skulle nog inte gilla att jag diskuterar henne i ett öppet forum på internet. Men jag kommer nog att berätta att de flesta här inne verkar tycka att det är väldigt viktigt att få ha sin bröllopsdag så som man vill. Jag tror att det i vissa fall kan vara en stor klyfta mellan genrationerna när det kommer till bröllop. Det är trist eftersom bröllop är något som samlar släkten och borde föra dem närmare varandra.

Men det kanske går att skriva ut valda delar där hon inte nämns, t ex där ANDRA går in och klagar över SINA mödrar då de gör samma sak?

En annan variant är att titta henne djupt i ögonen och tala om hur du hade sett fram emot att få planera ditt bröllop tillsammans med din mamma, men att hennes agerande gör dig väldigt ledsen.

Kanske är det som du antydde ovan .. att din mamma planerar ett socitets arrangemang, medans du planerar din bröllopsdag ...

Ja, Kaffemoster, jag behöver titta henne i ögonen när jag pratar med henne och inte ta mer av detta på telefon. Jag tror att hon på sätt och vis vet att hon går över gränsen eftersom han är ångerfull ibland och tonar ner sig.

Men rätt som det är är det som att hon inte kan hejda sig och så är hon så där negativ och dominant igen. Jag är helt övertygad om att hon jobbar med detta själv och att hon inte vill att jag ska tycka att det är jobbigt, men det krockar nog ofta med hennes syn på bröllopet.

Saken är att hon blir arg över så (enligt mig) oviktiga saker att jag funderar på om det ligger något helt annat bakom. Det är kanske här samtalsstödet borde komma in. Tror ni atyt man kan ta detta till familjerådgivningen? För miig handlar det om vår relation i allra högsta grad.

Kaffemoster: Det rådet ska jag ta till mig. Titta mamma i ögonen och säga att jag vill att hon ska vara med, och att jag tycker att det ska bli roligt, men att det är jag som bestämmer... Det viktigaste för mödrar är ju att få vara med, men de uttrycker det oftast på helt fel sätt!

Ickaflicka:
Vad jobbigt det måste kännas att din m2b inte är lugn i det heller. Jag hoppas att ni kan prata med varandra och komma fram till en gemensam plan för hur ni ska tackla det. Jag tycker att det känns jätteviktigt att oavsett allt så är han och jag på samma sida och vet hur vi vill att det ska gå till.

Jag vill inte ens föreställa mig hur det hade varit om han hade haft lätt att bli arg, hugaligen..

Mammas senaste kommentar är denna: Jaha, Malaysia som bröllopsresa säger du. Ska ni åka med ryggsäck och bo på loppställen då eller?

Och hon säger det med en så himla kall och föraktfull röst att jag kommer av mig helt. Varför kan hon inte bara säga "vad härligt" eller nåt liknande. Min kommentar blev: "varför säger du så?" Och då tar hon mer eller mindre tillbaka det, men skadan är ju redan skedd.

Suck...

17jan2009 - min tolkning är att din mamma är grymt avundsjuk. Hon har insett att din blivande och du har er stora dag framför er, ni kan planera bröllopsresa och ni har livet framför er. Själv ångrar hon på ett eller annat sätt omständigheter och lösningar kring sitt eget bröllop och känner för att få utlopp för de känslorna genom er.....

... och där gäller det att sätta ner foten och säga ifrån. Det är ERT bröllop, ER stora dag och även om hon är med och finansierar och planerar är det tanken att det ska bli en stor dag a la 2009 och inte 1982 (eller när hon nu gifte sig). Ett förslag är att säga till henne att om hon nu är så missnöjd med sitt eget bröllop, så finns det väl få saker som hindrar att de förnyar sina löften och har en ny fest till sin kärleks ära?!?

Kommentaren om bröllopsresan osar verkligen avundsjuka och missunnsamhet... och troligen är det som du säger, när ni träffas på riktigt och i lugn och ro kan prata igenom detta så kommer hon förstå hur hon borde förhålla sig till hela historien.

*styrkekramar*
/Vickan
som var priviligerad nog att tillsammans med maken själv finansiera hela bröllopet och slippa omöjliga diskussioner med tex svärmor

Tack Vickan... Ja, det ligger nog tyvärr en del i det du säger. Jag vill ju tro det bästa om min mamma och inte att hon inte unnar mig ett härligt bröllop och en lika härlig resa. Men hennes sätt att agera säger något annat.

Just nu försöker jag ligga så lågt som möjligt och se om både hon och jag kan få lite distans till diskussionerna vi har haft tills vi ses igen.

Det som jag känner mer och mer är att jag måste berätta exakt hur det känns. Jag är rädd att jag kommer att bli bitter över hur dagen blev annars och hur planeringen har gått till.

Tack för att ni alla är så underbart stöttande. Jag hämtar verkligen kraft härifrån som jag kommer att ta med mig in i nästa samtal med mamma. Tack!

17jan2009!
Jag hoppas att du inte tog illa upp av mitt inlägg tidigare... Läste precis om det och det var lite klumpigt skrivet... *ber om ursäkt*

Du kan inte ge din mamma "ett litet område" att bestämma om? Något som inte är sååå viktigt, tex be henne att hitta billigaste servetterna (i rätt färg och storlek) eller ta reda på var det finns dekorationer till ett bra pris. Förmodligen var det dåliga exempel men jag hoppas att du förstår hur jag menar.

*Kramar om och önskar att allt löser sig*