När märker man av att man är...GRAVID???

Hur mår du idag förresten? Känner du dig piggare efter en natts sömn?

Fast nu är det ju kväll hos er så du kasnke är trött igen efter ännu en arbetsdag?

Herregud *tårarna bara rinner och kramp i magen* HAHAHAHAHAH Nenne du är inte klok!!!!
Jisses vad jag har skrattat tom läst vissa bitar för sambon för han undrade över vad jag skrattade så åt.
28000 mila service-gallstenar-surf*tta
:D :D :D :D :D

Nu ska jag åka och storhandla mat

-p er

Hola girls!!

Puh, nu har jag läst i kapp. Ni speedar upp bara mer och mer hela tiden, så snart skriver ni väl 1000 inlägg på en dag!? Men det var underhållande som vanligt!

Muggles,
jag fick göra ett ul på min inskrivning (på Barnmorskegruppen) när jag gått 10 fulla veckor. Man skulle ha gått minst 9 fulla veckor för att komma på inskrivning där, men jag testade mig ju och ringde så pass sent att jag fick vänta en extra vecka. Även om inte vi vill veta kön eller göra NUPP så visste jag att de på BMG gör sådana saker och tänkte att då är de nog kunniga och uppdaterade på resten också, så därför valde jag de. Och vi är jättenöjda. Det tidiga ul var en bonus som jag inte kände till innan och det var nog inget vul utan ett vanligt ul, för vul görs väl vaginalt. Sen fick vi ju göra ytterligare ett ul för att se så det inte var tvillingar och sen fick vi göra rutin-ul.

Gällande ömma bröst kan jag säga att det var det första tecknet på grav. jag fick och det fick jag 11 dagar efter befruktningen! (Borde alltså bli i vecka 4, fast jag inte fattade att jag var i det då). I vecka 9 var de inte var lika ömma längre. Så det behöver inte ta så lång tid för er som hade det att bli av med det! Mina var nog inte lika ömma som era men tillräckligt för att jag inte kunde springa till bussen och tillräckligt för att maken skulle få en utskällning för att han inte var försiktig så fort han snuddade vid de.

Något som oroade mig en del i början var att jag knaprat max-dos med Ipren (2 tabletter 3 ggr per dag) i max antal tillåtna dagar (5 st) ända fram till dagen innan jag blev gravid. Så för mig måste den effekten att de försvårar graviditet gått ur kroppen väldigt fort eller inte påverkat mig. (Det jag var orolig för var om jag blivit gravid mitt under tiden jag tog de och jag då kunde skadat fostret, men nu blev jag ju inte gravid förrän efteråt och skulle jag blivit det under tiden skulle det tydligen blivit missfall och inte bara skador.)

Nähä, dags för lite julklappsinslagning!

Tjingeling och God Jul om jag inte skriver mer innan dess!!

Inom den evolutionistiska/biologiska psykologin menar man att människan är inget annat än ett däggdjur med en stor hjärna. Dvs att det vi idag tolkar som kärlek, ömhet och behov av dessa helt enkelt handlar om vårt behov av reproduktion och överlevnad. Så när vi tar hand om vår avkomma handlar det inte om kärlek utan om att man vill att ens egna gener ska överleva och få de bästa förutsättningar för överlevnad! Äkta altruism existerar därför inte enligt evolutionsiterna.

Så längtan efter barn, oavsett om de är en produkt av våra gener eller inte, handlar fortfarande om biologi. 2000-talets biologi!

Jag tror att en graviditet är viktig eftersom det frigörs så många olika hormoner i kroppen som gör att vi verkligen "älskar" barnet (mina barn och andras ungar)men samtidigt är det viktigt att betänka att samma hormoner frigörs när kroppen ställer sig in på tillökning, även om den inte är genetisk. Det är nog därför vi kan känna sådan kärlek till våra husdjur. Av den anledningen tror jag också att man älskar adopterade barn lika mycket som biologiska. Vår stora 2000-talshjärna har funnit en annan utväg för att locka fram de viktiga hormonerna!

Öhh, typ. De sjuka perverterade freudianerna skippar jag för tillfället.

Ska kanske tillägga att babblandet inte handlar om att övertyga någon att adoption är att föredra eller tvärt om. Det är bara lite löst snack.

Wow, vad du blev filosofisk Page!! :)

Ja, beträffande det där hur mycket man älskar sina egna barn så är jag fullt övertygad om att det generellt inte alls beror på om är gravid eller ej.

Ett typexempel är väl att fäderna älskar sina barn lika mycket som mödrarna trots att papporna ju itne går igenom ngn graviditet.

Och det där med hormoner är såklart sant men jag vet folk som börjat producera mjälk även när de adopterat barn. För att hela kroppen och psyket är så inställt på detta med barn och omvårdnad att den producerar hormon ändå.

Jag har även flera exempel på folk jag känner som inte alls superbondade till sina nyfödda barn trots normal graviditet och förlossning. Och detta handlar inte om ngn form av förlossningsdepression som kan drabba kvinnor, utan var bara helt naturligt. Det talas ju itne så mycket om det, men jag har förstått att det är ganska vanligt att man inte flyger runt på rosa moln och total-älskar barnet när det kommer, utan att detta kan ta tid. För en av mina vänner tog det faktiskt upp mot ett par månader innan hon kände sådär jättestarkt för barnet. Och DET var en shock för henne. Hon trodde det skulle komma direkt på en gång sådär PANG! Så jag tror hon kände enorma skuldkänslor ett tag tills hon pratade med en BM som sa att det är rätt vanligt och helt normalt.

Så jag tror detta med bonding är jätteindividuellt oavsett graviditet eller ej.

Däremot tror jag att vi har urisntinkter och att fortplantning helt klart hör till dessa!!!

En grej som är rätt cool dock som jag hört och som jag funderat på stämmer eftersom jag sett exemple på det i bekanstkapskretsen är att första barnet (biologiskt då alltså) ofta liknar pappan väldigt mycket! Och att kommande barn inte alls gör det på samma sätt (statistiskt sett alltså).

Detta ska enligt biologin ha att göra med att pappan ska känna sig säker på att det är hans avkomma och inte någon annan Nisses som humpade runt med frugan en kväll nr han själv var på konferens. Och enligt biologin ska mannen vara noga med detta eftersom han sedan ska investera en massa energi i avkomman och han måste då vara säker på att det är värt besväret ;)

Det är tydligen inte lika viktigt med denna "säkerhet" när nästa barn kommer för att vi ofta håller ihop som par ganska länge och det då liksom antas att han ska ha haft mer koll på "sin hona" under tiden sedan första barnet.

Ja, allt detta ska man kanske se på med sina "stenåldersglasögon" på näsan och inte med sina 2000-talet-linser...? ;)

Men det är iallafall en teori. Och det lustiga är att bland mina vänner har det stämt i säkert 90% av fallen. Första barnet är ofta likt appapn (åtminstone fram tills de är ett par månader) medan andra barnet inte alls är likt pappan!
Om det är slump eller inte, vad vet man?! :)

Vad gäller oss, om vi nu lyckas med ett biologiskt barn någongång, så gissar jag att min man tyvärr kommer att få se fler av mina gener iallafall utseendemässigt...??

Brukar ju kunna vara så med s.k "blandraser"..... ;) En dominerar liksom.

Jaja, Barnet kan gärna få my looks om det får my husbands brain!!!!! ;)