Har Ni fått några riktigt dåliga, fantasifulla, genomskinliga ursäkter/anledningar till att bjudna inte vill kan komma?
Vi får säkert en hel hög innan veckan är slut, det skummaste hitills är 2 "styvsystrar" som prioriterat en "raggarbils-träff" med motivet att "det är ju bara en gång per år!" Ingen större sorg dock!
Skall inte gifta mig riktigt än, men jag kom på en väldigt knäpp ursäkt; ja inte ursäkt men knäppt svar;
Inbjudan kommer med svarskort och på svarskortet skriver gästen : Varför då?
Är inte det det värsta svaret så säg???
Min kompis sambo tycker inte om bröllop och har därför tackat nej (men min kompis kommer). Jag tycker det är helt ok och respekterar det, jag vet ju att det inte är personligt. Däremot har jag en annan kompis som sa att hennes sambo kommer, fast det är emot hans vilja eftersom han inte gillar bröllop. DET tycker jag är lite fräckt, han kan väl stanna hemma då?!
Ankan..
Det låter som svaret jag fick av en kompis när jag sa att min blivande friat.. hennes kommentar var..." ..och du svarade ja?!?!?"
Tolka det den som kan.. jag blev alldeles paff....
Vi ska ha barnfritt på vårt bröllop och jag tror nog att det kommer användas som ursäkt av några som kommer tacka nej men jag är stenhård, inga barn på mitt bröllop!
Jisses! Man får sannerligen veta vem ens vänner är då man gifter sig. Och släkt dessutom....Min mammas moster tackade nej både till vår dotters dop och vårt bröllop med motiveringen att de åker till landet den dagen...Dagen efter verkar inte vara ett alternativ. Så, vid nästa tillställning bjuder jag inte henne igen. Min sambos farmor vill inte heller komma på bröllopet...Ingen direkt förklaring gavs...
Fast det värsta jag varit med om var vd vår dotters dop. Hennes faster, min sambos syster, kunde bara inte komma för hennes semester var just den veckan....detta efter hon tackat ja först. Lågvattenmärke.
Vilka konstiga vänner en del verkar ha!
Vi bjuder bara dom som vi verkligen vill ska komma, tackar de nej så vet jag att det är av en god orsak
"Om vi nu varit som "normala" människor , hadde vi tackat ja med förtjusning, men nu är det ju inte riktigt så, så ni får fira er dag utan oss"
Detta svarade min blivandes faster på mail idag, dagen innan O.S.A.
Till saken hör att vi känner dem inte så väl så vi har ingen aaaaaaning om vad de menar!
Konstigt...
En gammal kompis tackade först ja, men ringde dagen innan bröllopet och visste inte längre: det var långt att åka bil och de kunde inte flyga med hans gravida tjej, och så hade han mycket på jobbet, och så var han nog ganska förkyld. Det blev gråt och tandagnisslan från min sida, och då skulle han "försöka", men ringde till sist och avbokade.
Senare förstod jag att han verkligen hade blivit rejält sjuk, och kanske var de andra ursäkterna bara febersvammel. Men jag blev riktigt ledsen och besviken, på den dåliga ursäkten om transport, sjukdom kan man inte hjälpa. Men de hade uppenbarligen inte tänkt på den detaljen tidigare (7 timmars bilresa / 5 timmar tåg) och om det nu var ett så stort problem hade de inte behövt tacka ja från början.
Vi har inte någon kontakt längre, det blev allt opersonligare och kortare ton oss emellan efter bröllopet. Jag tror att det kan ha att göra med att hans nya tjej inte gillar att vi stod varandra så nära tidigare, men det är ren spekulation.
Jag måste faktiskt erkänna att jag och mina föräldrar tackade nej till en inbjudan på att bröllop. De som skulle gifta sig var mina föräldrars bästa vänners son.
Jag hade en jättebra kontakt med honom tidigare och han var hos oss och hälsade på oss nästan varannan dag, och om han inte kom, så ringde han.
Men sen så träffade han sin blivande fru, och då blev han genast otrevlig och hörde inte av sig på flera år! (det gick kanske 4 år utan att han ens ringde!!) EN gång kom de och hälsade på.. och då var hon jättekall och ville inte prata alls, utan gnällde på honom hela tiden att de skulle åka hem.
Sen fick vi ett inbjudningskort helt plötsligt! Han kunde inte äns höra av sig DÅ och berätta något???
Jag tyckte det var en jäkligt dålig stil, framför allt eftersom han var som en bror för mig innan. Jag hade även ringt honom flera gånger under de åren då han inte hörde av sig, men han "skulle precis iväg" och "ringer lite olämpligt" osv.. Han lovade att höra av sig.. men efter ett halvår igen så ringde jag... och då var det samma sak igen. Det tycker jag är jättedåligt!
Därför.. när man nu helt plötsligt blev bjuden på bröllop så kände ingen i vår familj för att gå dit. Dessutom så bjöd han inte ens min pojkvän sedan länge (som han visste om, och som skulle bli min sambo..) Han hade även träffat honom..
Att jag då skulle flytta hemifrån för första gången runt de dagarna kom då väldigt lämpligt.. och ursäkten var just min flytt.
Jag har försökt att prata med honom flera gånger sedan dess, men han har aldrig tid nu heller. Jag skickade flyttkort när jag flyttade, med en pik om att ringa när han har tid. Det har gått 1 år.. och ingen telefon har ringt från hans nummer!
Även de har nu flyttat, och fått ny adress och nytt telefonnr... men det har jag inte nu, eftersom de inte ens antagligen "hade tid" att skicka ett flyttkort.
Vad är det för vänner då?????
Någon åsikt om detta???
Solen...
Det är bara att inse att man ibland klarar si gbättre utan vissa människor.. det är synd när det blir så men släpp det och gå vidare.
Jag har många "vänner" som sagt "vi hörs.."
"eller vi ringer" och efter ett tag tröttnar man på att alltid vara den som lyfter luren eller tar initiativ till kontakt och då är det lika bra att lägga ner.
Inga tröstande ord kanske men så har jag gjort. De som finns kvar är mina vänner som bryr sig. Kanske är det inte meningen att man ska finnas som kompis hela livet utan vissa delar av livet fylls med vissa personer och under tiden man växer och utvecklas som person växlar bekantskaperna.
Men visst är det tråkigt..
Jag tycker du ska konfrontera honom och fråga om er vänskap är slut... säg att du bara vill veta så att du får ro hos dig själv.
*kram*
Smulan!
Men det är så att han var verkligen som en storebror för mig, eller som en bästa vän! Han visste alltid allt om mig, och alla mina kärleksbekymmer/problem gick jag alltid till honom för att tala ut och "få lite råd" (inte för att han var så mycket bättre på det området.. men alltid skönt att få veta hur en kille tänker!)
Men att sedan bara bli ignorerad.. =(
Enligt hans föräldrar (som har bra kontakt med mina föräldrar) så blev han väldigt arg för att vi inte kom på hans bröllop... men är det så konstigt eller?
