I vått och torrt, under aftonstjärna och midnattssol...

Jag kände mig snuvad på mysigheten i att ligga trött och småögd, få en puss och sedan somna om.
Fast det var rätt åt honom att han försov sig. Kvällen innan sade han att han minsann skulle väcka mig redan när han klev upp istället för när han for. Sedan ändrade han sig och sa att han inte skulle väcka mig. "Du är så söt när du sover", sade han, " Och framför allt är du så snäll då. Jag känner mig så avslappnad när du sover". Knasboll. Tur att han är gullig.

Naaaw! ♥

Av någon anledning verkar han tycka att jag kan vara lite jobbig när jag är vaken. Jag kan ju inte hjälpa att han är så kittlig... *ser oskyldig ut*

Ninnis, precis de där faktorerna var det jag tänkte på. Jag pratade förresten med syrran precis-hon råkade ringa JUST som jag skrev om henne- och hon sa att "ja det är iallafall inte en helt lätt hund, eftersom de är rätt skarpa. De behöver ju en tydlig ledare" (vilket barnfamiljsvarianten av hundägare kanske inte alltid är så noga med om jag själv ska vara fördomsfull...) Och så sa hon att det är jättevanligt bland just de skarpare raserna att detta fenomen uppstår. Då är det enormt viktigt att man jobbar stenhårt med ledarövningar. Det går alltså INTYE ut på att tukta och trycka ner hunden, utan den ska förstå sin plats i flocken och vad den har för ansvar och inte. Övningarna är ofta enkla och går ut på att hunden inte tillåts ta egna initiativ. Ett exempel kan vara att den inte tillåts gå före husse/matte vid promenader utan ska hålla sig precis bakom etc.
Det är tveklöst ägarens ansvar att styra upp rollerna i flocken och inte hundens "fel". Dessutom blir det faktiskt farligt om man inte tar itu med saken.
Tyvärr tycker ju vissa att detär lite gulligt att hunden går i försvar gentemot barn (eller någon annan i familjen) och tolkar in saker som svartsjuka etc.

Oj, vilken utläggning...ännu ett ämne som engagerar Passion...

Vi tänkte ju döpa Esther till Alma, men så blev det ju inte. De senaste dagarna har jag funderat på varför inte det blev så egentligen och så loggar jag in och läser dalmatinerhistorierna och mins precis! Våra grannar hade en dalmatin vid namn Alma som blev bittsk och elak och senare avlivad... Därför. Vad är en bra barnfamiljhund, blommis? E verkar vara en hundmänniska- hon ropar till sig alla hundar hon ser och blir tooosig om hon inte får klappa (det får hon oftast inte heller!), så kanske en dag när vi flyttar i hus får kattmänskan hvodis ge vika för en hund, men då vill jag ju veta vad som lämpar sig också!

Ja du Blommis man upphör aldrig förvånas. Tror vi får ta den kampen nästa gång. Just igår var jag bara lättad över att vi fick dem att lugna sig lite. Idag känner jag, men va fasiken vi skall väl kunna ta med E till svärfamiljen/släkten utan att alla skall peta o greja så hon börjar gråta?
Ja ja en seger i taget.

Det går jättebra, hon är så snäll så att jag får dåligt samvete över att vi inte mer med henne. Hon får sina promenader och bollek men hon ligger väldigt mycket i sin korg eller ute och finner sig bra i det.
Ellen bryr hon sig väldigt lite med. Nosar någon gång på henne, ibland kommer hon puffar på oss när vi håller på med E för att visa att hon faktiskt vil bli kelad med också.

Kommer folk på besök vill hon helst ha all uppmärksam men bara på ett glatt vis och hon accepterar när andra håller på med E. skriker E och någon annan än vi bär på henne kan hon dock reagera lite. Då är det som att hon undrar vad den andra personen gör med flockens minsting.

Men som sagt det går mest bara bra.

Hvidis vi har en labbe och de brukar ses som en bra familjehund. Snälla och lätta att ha med att göra. Retrivrar i allmänhet är bra.

Daa för en make som snuvade dig på pussen, som inte gillar att bli kittlad och som snuvade på pussen och allt det andra du skrev.