Har Ni bra eller dålig relation till Era svärföräldrar?

Jag har en väldigt god relation till mina svärföräldrar då jag flyttade till min m2bs hemstad för några år sedan och har min egen familj många timmar bort. Dessutom har min sambo ett jobb som gör att han är borta mycket hemifrån. De tog emot mig med öppna armar och har blivit nästan som ett andra par föräldrar. De ringer och bjuder på fika, och jag vet att de alltid finns där om jag behöver dem. Kommer mina föräldrar på besök bjuder dem hem dem till sig, de vill lära känna min familj - vilket jag tycker är jätteroligt! Däremot är det aldrig något jag bett dem om.

Gällande mitt exs familj så var de aldrig särskilt intresserade av min familj, trots att vi var ihop under 2,5 år så hade våra familjer knappt träffats. Trots att det är många mil mellan mina föräldrar och nuvarande svärisar så har de träffats mer. Jag skulle heller aldrig tagit en fika med min dåvarande svärmor.

Jag har nog den relationen du vill ha med din svärmor, så det går absolut! Dock är det inget jag har krävt. Om jag var du skulle jag inte gå och vänta på att hon skall ta steget, utan själv bjuda in till fika eller kanske ha en middag för båda föräldraparen så att de lär känna varandra, om det nu är så viktigt för dig. Din svärmor kan inte veta vad du tänker och hon kanske vill, men inte vågar?

Jag har en relativt bra relation med mina svärisar, men inte så att vi träffas och ses på tu man hand. Vi har helt enkelt ingenting gemensamt.. förutom deras son då. 

Oj!
Vadå skyldighet? Ja, det är nog aningen för höga krav.

Men om man vänder på det; har dina föräldrar bjudit hem dem på middag? RInger du och frågar hur dom mår? Ringer du till din svärmor och frågar om en fika stund på stan? Ringer din pappa och frågar din blivande om en fika stund på stan?

It takes two to tango ;) 

Varför vill du ha en nära relation till dem när du utryckligen skriver att du inte tycker om dem? Om du inte "tycker om dem" just pga att de inte tar dig till sig som sin egen dotter då tycker jag du har en ganska snäv och egoistisk syn på ert förhållande. Du kan ju börja med att bjuda din svärmor på lunch, dina föräldrar kan ju börja med att bjuda hem dina svärföräldrar, ni kan skaffa fast telefon (påsåvis vet man ju inte vem som svarar när det ringer). Sen kanske relationen djupnar mer när ni skaffar barn. Annars tycker jag det låter som ni har en normal relation av det lilla du beskriver.

Jag har genom åren fått en fantastisk relation med mina svärföräldrar, sambons far är som min egen jag aldrig hade och hans mor är otroligt kär, omtänksam och en bra förebild. Såklart har vi haft våra dunster under våra 9½ år, men vi har aldrig varit ovänner. Vi har gjort hundratals spontanbesök, åkt på semestrar och bjudits på otaliga middagar och allt utan att känna att vi tvunget ska besöka dem.
Visst har vi alla 4 våra egenheter, åsikter, idéer och annat som inte stämmer överrens..men så är det med alla relationer.

Men jag tycker det är fel att förvänta sig att de ska måna om dig. Jag blir aldrig förnärmad om jag ligger i en influensa och inte får ett sms om hur jag mår och jag behöver inte veta om alla deras småproblem. En relation är tvåsidig, är de nöjda med så som det är får det vara så. Det är inte deras skyldighet att lära känna dig, sådant skall komma av sig själv.
Vill du ha en närmre relation med svärföräldrarna kan du bjuda hem dem till dig utan din sambo och visa att du vill lära känna dem själv.

Men jag hade aldrig brytt mig om de finner mig ointressant, sålänge relationen kan hållas på en hövlig nivå och inte luta åt det sämre hållet där man ständigt har konflikter med varandra.

Tror den sortens relation är hyfsat ovanlig. Dock väldigt vanlig i amerikanska romantiska draman/komedier. 
 
Jag har aldrig träffat mina svärföräldrar. Min mans mor är rätt knepig minst sagt och har någon gång för många herrans år sedan sagt upp kontakten med sin egen son. Hon har inte heller velat ta upp kontakten med honom så efter x antal försök så gav han upp. Visst, det är trist att inte träffa hela hans släkt som inte är särskilt stor, och min släkt är ju enorm där alla pratar och umgås med alla. Inte varje dag kanske, men ändå.
Samtidigt som det är trist att det är som det är, så är det ju framförallt för min mans skull. Med tanke på hur svärmor är som person så är det nog ingen jag tror skulle på något sätt berika mitt liv. Snarare om de hade kontakt helt plötsligt så skulle det ju vara väldigt svårt att inte fråga om det hela med att hon sade upp kontakten och varför och allt. Och det är ju inte min sak.

Mina föräldrar bryr sig om min man, och mig. De bjuder gärna över oss, inte var och varannan dag men vi är välkomna när vi vill. Och de kommer gärna och hälsar på. Dock har de aldrig umgåtts själva på tu man hand med min man. Det faller sig bara naturligt att vi umgås tillsammans. 

 

Precis som flera andra har kommenterat så känns det ju lite märkligt att det ska vara deras skyldighet! Speciellt när du skriver att du faktiskt inte tycker om dem...

Den relation du beskriver är säkert ovanlig men det är ju upp till båda parter att se till att relationen blir det man vill att den ska bli.

Jag har en jättebra relation mina svärföräldrar. Ringer och smsar med min svärmor titt som tätt, hade vi bott i samma stad hade vi säkert träffats på tumanhand. Vi bor ofta hos dem på sommaren och om min man jobbar så brukar jag hänga med den som är hemma. Svärfar är inte den som är mest pratsam men vi har det väldigt trevligt iaf. De är otroligt generösa och varma så jag känner mig verkligen som dottern de inte fick. Men det beror ju på att det är sånna de är som personer, inte på att de känner sig skyldiga att göra något. 
Mina föräldrar avgudar min man. Under perioder när jag har jobbat mycket kvällar och helger har han varit hos dem och ätit på kvällarna.  

Mina blivande svärföräldrar är jättetrevliga och har varit så glada ända sen jag presenterades för dem. Jag har inte så mycket gemensamt med svärfar, men han och min m2b sitter oftast och pratar i timtal när vi hälsar på och svärmor verkar överförtjust när hon får tid med mig. Och hon ringer faktiskt mig ibland, inte för att främst höra hur jag mår och hon har bjudit med mig på shopping och fika på stan. Det är inget jag är van vid från tidigare förhållanden så jag är supernöjd nu än om det känns ovant och ibland lite konstigt. Men nog tror jag att man kan ha en nära relation till en eller båda svärföräldrarna, men det är absolut inte deras skyldighet att höra av sig och vilja hitta på saker. Den som vill får väl höra av sig, så funkar det väl i vanliga fall? Går ju inte att sitta hemma och bli sur och gnälla för att någon inte hör av sig :)

Jag tycker väl inte heller att det är deras skyldighet men jag förstår hur du menar ändå, TS.

Jag har en god relation till mina svärföräldrar och svägerskor/svågrar. Mina svärföräldrar bor stora delar av året utomlands så av den anledningen så ses vi inte så där jättemycket. Men de ringer med jämna mellanrum till mig för att kolla hur jag har det, om jag behöver något osv. De ringer ännu oftare till min m2b och hör så att jag mår bra och att allt går bra på jobb ("Hon får inte slita ut sig!!"). Jag känner att de är väldigt måna om mig.

Svärfar ringer min pappa lite då och då och likaså gör pappa. Svärmor och min mamma ringer varandra och kollar hur det står till. Speciellt nu innan bröllopet så har de mkt kontakt. Båda parter har bjudit över varandra på middagar. Avståndet mellan dem gör dock att de inte blir så många middagar. Hade de bott närmre hade de säkert varit hos varandra betydligt oftare. Mina föräldrar har även blivit bjudna över till deras hem i utlandet.

Mina föräldrar avgudar min m2b och han och min pappa har en väldigt fin relation. De ringer varandra och pratar lite då och då. Vi bor inte nära dem. Men hade vi gjort det hade alldeles säkert min m2b varit hos mina föräldrar med eller utan mig ofta.

Hursomhelst, jag tycker inte det är deras skyldighet att ränna runt och shoppa med mig eller dylikt. Men jag tycker så klart att det hade varit synd om jag inte hade känt mig välkommen hos dem eller att de inte bryr sig om mig. Dock är inte detta något man kan tvinga fram hos någon annan. Som andra sagt så är du inte deras dotter i slutändan av dagen. Din m2b har valt dig, de har inte valt dig. Vill du ha en annan typ av relation till dem så får du nog agera lite själv också...om de avvisar dig DÅ kan jag förstå att du blir upprörd.

Ogillar du dina svärföräldrar för att de inte lever upp till dina förväntningar och "krav" eller är det annat som hänt?

Jag har en ganska "normal" relation till mina svärföräldrar (skriver normal inom citationstecken eftersom jag inte kom på något bättre ord och egentligen tycker 'normal' är väldigt luddigt).
Vi bor en bra bit ifrån mina svärföräldrar, men de är väldigt aktiva, så vi träffar dem ganska ofta i alla fall. De är pensionärer och har tid att träffas... däremot träffar jag dem i 9 fall av 10 tillsammans med maken. Jag umgås alltså inte på tumanhand med någondera.

Övernattade ett par nätter i deras hus (svärfar var bortrest men svärmor var hemma) när jag hade ett ärende till deras stad tidigare i sommar. Det var okej att umgås med svärmor två kvällar i rad, men det blev lite mycket. Hon är snäll och menar väl, men när man för n:te timmen får höra om avlägsna släktingar som varit barnvakter till maken för sisådär 30 år sen börjar öronen blöda

Jag skulle knappast shoppa eller fika med svärmor om hon bodde närmare, vi är ganska olika som personer och har ibland lite svårt att förstå oss på varandra. Vi kommer överens och har aldrig grälat, så något sånt är det absolut inte.

Jag förväntar mig inte att mina svärföräldrar ska behandla mig som om jag vore deras dotter, för det är jag inte. Jag har mina egna föräldrar till det. Dessutom tycker jag att den relation man har med sina föräldrar inte kan uppnås med någon man lärt känna i vuxen ålder; ens föräldrar har ju heeeelt andra band till en än vad svärföräldrarna har. Självklart ska man blir respekterad som en del av familjen, men steget från att vara ingift, trevlig, omtyckt  till "som en dotter i familjen" är för mig ganska långt.

Jag tror jag har den relation till min svärmor som du önskar du hade till dina svärföräldrar, men det är nog ganska ovanligt. Vi ringer varandra och pratar lite bara för att det är trevligt. Vi umgås mest tillsammans med maken, men det beror på att de bor långt borta och vanligtvis så hälsar vi ju på samtidigt. Vi skulle gärna fikat ihop lite då och då om vi bott närmre varandra. Min svärmor och min man är mycket lika och det är jag så glad för!

Min svärmor finns tyvärr inte längre i livet utan dog strax innan jag och min man träffades =( jag saknar ofta att ha en svärmor, däremot har min man en moster som har fått rollen " Stand in svärmorsa" hon är underbar på alla sätt som går. Vi messar och pratar ofta och jag skulle nog säga att jag kan prata med henne om det mesta. Nu bor vi väldigt många mil ifrån varandra så vi ses sällan, men bodde vi närmre skulle vi nog ses oftare.

Min svärfar och jag har absolut inget gemensamt förutom min man =) Min svärfar är en go glad gubbe på 60 år som gillar att snickra och titta på fotboll. Även han bor många mil ifrån så när vi ses bor vi alltid hos honom. Jag känner mig som hemma där och vi har en god relation. Vi kan titta på tv och snacka lite skit om min man är iväg när vi är där. Vi hjälps åt med mat och skojar med varandra. Men det tog oss ett tag att komma dit, vi hade väldigt svårt för varandra i början för att vi var så himla olika. Så vi byggde oss en relation som fungerar för oss båda och där vi mår bra.
Min svärfar förtjänar sin son, min man förtjänar sin pappa och mina framtida (första kommer snart =P) barn förtjänar sin farfar.
Saker är inte alltid som man vill eller väntar sig, men om man lägger manken till kan det bli riktigt bra. Vår relation flyter på naturligt nu och det är väldigt mysigt att ha en go, glad svärfar som ställer upp och finns där.

Jag haller med andra har i traden att jag tycker att det ar lite underligt att du ser det som att dom ar skyldiga dig en relation?

Jag har ratt bra relation med min svarmor (svarfar ar dod sen lange) och jag brukar se till att vi ses ganska ofta, men da med resten av familjen eller min fastman med. Hon ar ratt ensam och skropplig sa da ser jag det som min skyldighet att halla upp kontakten. Men inte forvantar jag mig att hon ska ringa till mig och att vi ska ses bara vi tva. Det vet jag inte ens om jag skulle vilja, man har ju sa mycket som pagar i livet anda. 

Och som flera andra skrivit, om du nu verkligen vill ha en narmre relation till dom kan val du ringa?  

Om du vill prata med din svärmor, varför inte bjuda med henne på en fika? Eller ringa till dom och prata? Nu vet jag inte om dom gjort det, men varför inte be dina föräldrar att bjuda hem dina svärföräldrar? Det skulle kanske öppna upp för dina svärföräldrar att våga ta samma steg. Dina svärföräldrar kanske inte ens tänker tanken på att du vill ha allt det. Och som i alla relationer, så går det två vägar. Dom har inga större skyldigheter till att ta tag i er relation än vad du har. Ge och få, från båda håll.

Jag har inte tyckt att jag har haft en dålig relation till mina svärföräldrar. Vi har haft trevligt när vi varit dit och när dom kommer hit och hälsar på. Jag har dock aldrig umgåtts med dom på tu man hand, dom ringer aldrig till mig (utan till maken) och dom har inte bjudit hem mina föräldrar. Mina föräldrar har dock bjudit ut dom till sommarstugan en gång och svärföräldrarna har bjudit in mina föräldrar på en kopp kaffe rent spontant när mina föräldrar skulle hämta dottern som då var hos svärföräldrarna.

Jag tycker inte att det är viktigt att mina föräldrar och makens föräldrar har en relation med varandra, så länge dom inte är ovänner. Jag tycker inte heller att jag måste umgås med svärmor ensam för att ha en bra relation. Jag tycker som sagt att det är bra som det är. Vi gratulerar varandra på födelsedagar, vi firar jul tillsammans (dock på juldagen), vi brukar vara hos dom och se fyrverkerier på nyårsafton, dom är barnvakt till dottern, dom frågar hur vi mår om vi är sjuka (även om dom inte ringer direkt till mig). Jag var inlagd på lasarettet en gång och då var dom dit och sa hej och krya på dig.

Nu har det tyvärr hänt en del saker senaste året (två åren) som gjort att vi inte har en lika bra relation längre, vilket jag tycker är tråkigt. Jag kan dock inte påverka det, utan jag försöker vänta ut situationen och hoppas att vi ska komma ur det och kunna ha en lika bra relation igen.

Min make har dock bättre relation till mina föräldrar. Han och min pappa hittar ofta på saker, ringer och skickar sms till varandra. Maken och dottern åker iväg på utflykter tillsammans med mina föräldrar. Han och dottern åkte en vecka till fjällen med mina föräldrar, min syster med sambo och min mormor utan att jag var med osv. Inga konstigheter. Maken säger själv att han har bättre relation med min familj än sin egen. Jag kan ju inte sticka under stolen med att jag tycker det är underbart att dom har en så pass bra relation, men jag tror att det hör till ovanligheterna. Iallafall om jag går efter hur våra vänner berättar om sina relationer till sina svärföräldrar.

Jag har en jättebra relation till mina svärföräldrar. vi träffas inte ofta då dom bor i kalmar län och vi i södermanlans län men i sommras när vi var nere hos dom så satt svärmor och jag i deras husvagn och pratade drack lite smirnoff och hade jättd trevligt på egen hand :) Dom åker upp till oss även om det är mitt i natten om det har hänt något, kommer med blommor kramar om en pratar lite sen åker dom tillbaks. :) jag och svärfar har gått på stan själva tillsammans med sonen(1 1/2) och sonens morbror (10 år) ätit ute. jag har suttit med i svärmors butik och hon har försökt lära mig att göra smycken. trivs väldigt bra med dom.