Har Ni bra eller dålig relation till Era svärföräldrar?

Jag har en ganska "normal" relation till mina svärföräldrar (skriver normal inom citationstecken eftersom jag inte kom på något bättre ord och egentligen tycker 'normal' är väldigt luddigt).
Vi bor en bra bit ifrån mina svärföräldrar, men de är väldigt aktiva, så vi träffar dem ganska ofta i alla fall. De är pensionärer och har tid att träffas... däremot träffar jag dem i 9 fall av 10 tillsammans med maken. Jag umgås alltså inte på tumanhand med någondera.

Övernattade ett par nätter i deras hus (svärfar var bortrest men svärmor var hemma) när jag hade ett ärende till deras stad tidigare i sommar. Det var okej att umgås med svärmor två kvällar i rad, men det blev lite mycket. Hon är snäll och menar väl, men när man för n:te timmen får höra om avlägsna släktingar som varit barnvakter till maken för sisådär 30 år sen börjar öronen blöda

Jag skulle knappast shoppa eller fika med svärmor om hon bodde närmare, vi är ganska olika som personer och har ibland lite svårt att förstå oss på varandra. Vi kommer överens och har aldrig grälat, så något sånt är det absolut inte.

Jag förväntar mig inte att mina svärföräldrar ska behandla mig som om jag vore deras dotter, för det är jag inte. Jag har mina egna föräldrar till det. Dessutom tycker jag att den relation man har med sina föräldrar inte kan uppnås med någon man lärt känna i vuxen ålder; ens föräldrar har ju heeeelt andra band till en än vad svärföräldrarna har. Självklart ska man blir respekterad som en del av familjen, men steget från att vara ingift, trevlig, omtyckt  till "som en dotter i familjen" är för mig ganska långt.