depression +lyckopiller innan bröllopet?

Min blivande äter medicin (vet inte vilken men kan ta reda på om det är viktigt) jag äter inte. Vi vill skaffa barn. Är det ok eller kan hans medicin på nått sätt påverka hans spermier på samma sätt om jag skulle äta medicinen. Förlåt en dum fråga men nu blev jag lite orolig! Tänkte så inte bebisen får i sig så att säga. Att den blir påverkad.

Jag måste hålla med om att det låter mycket bättre att du tar tabletterna under uppsikt av din läkare, så vänta lite du... De biverkningar du beskriver är itne alls ovanliga, och framför allt är de övergående, man kan absolut bli snurrig efter första tabletten men det brukar gå över efter typ en vecka. däremot det här med din tunga verkar lite underrligare, så det är absolut ett klokt val att vänta.

Vad gäller graviditet så har det faktikst just gjorts stora studier och utvärderingar på antidepressiva under graviditet. den visade på att det GÅR att äta medicinerna när man är med barn, det enda är att man ska hålla lite extra koll på barnet under tiden och efter förlossningen. dessutom ska tilläggas att en depression är VÄLDIGT stressande för ett foster, så att mamman äter medicin kan i många fall vara bättre...

däremot kan det ju vara idé att vänta tills du mår bra. du ska ju orka ta hand om barnet, och att bära och föda ett barn är det ju en STOR grej man ska orka med, så jag tror att man vill vara pigg o slug då. vet iaf att min läkare tryckte på att jag skulle må BRA innan vi började fundera på sånt, medicinerna var absolut inte det största peoblemet. tiden just efter en förlossning är den mest känsliga tid i en kvinnas liv, risken för att hamna i en svår förlossningsdepression är väldigt stor om man inte har kommit tillrätta med depression innan. o det vill man ju VERKLIGEN inte...

nej verkligen inte och jag vill ju må bra när barnet kommer till världen, jag vill inte gå miste om minsta lilla sekund. Det känns som det är värt väntan, jag vill att mina barn ska ha en mamma som mår bra. Så jag ska först och främst jobba med mina egna "demoner" innan jag sätter ett barn till världen...

Bebisen blir absolut inte påverkad! Du kan vara lugn, spermierna ska inte påverkas av hans mediciner, av de vanligaste sorternas medicin.

Det som KAN påverkas är ju den "sexuella funktionen", alltså potensen. o det bör ni ju redan ha märkt isf

Sommarbrud 08 skrev 2008-06-21 11:48:11 följande:

så typiskt att depressionen bara kom helt plötsligt, på sommaren till min stora förvåning, jag brukar ju vara deprimerad när det är höst och mörkt och jävligt. det är lite skrämmande att jag blev deprimerad på sommaren också faktiskt. Jag tror all stressen var/är en bidragande faktor, har problem med svärmor och en tärna som jag avslutade vänskapen med och sen har jag ingen aning om vad jag vill göra med mitt liv just nu, vad jag vill jobba med osv. Jag har alltid igenom hela mitt liv vetat vad jag vill göra av livet och nu på något vis så har jag absolut ingen aning, vilket har kommit som en chock för mig. jaja det finns säkert en mening med det här också.. hehe

ett oerhört klokt val! du kommer alldeles säkert kunna sätta demonerna på plats, vet av egen erfarenhet att det går om man bara är envisare än de

o fram tills du får tid hos läkaren och kan börja jobba tillsammans med dem, rekommenderar jag att ha en dagbok. dels för ens egen skull, att kunna skriva av sig det värsta, men oxå för en framtida behandlings skull, det är bra att kunna se om det exv har funnits något mönster i hur du har mått, tidsrelaterat eller stressrelaterat. försök att hitta lite tid för dig själv i alla bröllopsplanerr (lättare sagt än gjort) så att du bara kan ta en stund o meditera eller bara låta tankarna flyga. sm åmedel räcker ibland ganska långt.

och som sagt: var INTE rädd för medicinerna. du får hjälp att orka ta tag i det du behöver ta tag i, och de är INTE ett hinder för graviditet.

Alltså. Första delen av citatet är jag beredd att hålla med i, att inte vara rädd för att ta mediciner för att orka upp ur en svacka (sedan finns det ju mer eller mindre lämpliga tillfällen att börja ta dom med tanke på intrappningssymptom o dyl), dock i kombination med terapi/samtal för att faktiskt uppnå något med det hela.

Men förskning att man visst KAN ta vissa antidepp under graviditet till trots, det är ändå inte så att det inte påverkar barnet, det kan göra det och man ska i största mån undvika medicinering (av någon form) under graviditet, bara det att barnet kan visa abstinensbesvär och ha problem med andning när det kommer ut gör mig riktigt arg när jag tänker på att det finns folk som med detta i medvetande tar medicin och blir gravida, varför utsätta sitt barn för det? Behöver man medicin i vardagen är man inte frisk, varför inte kämpa med det och sig själv först, bli fri från mediciner och sedan skaffa barn? Är inte det ett bättre utgångsläge för barnet?

Alternativt om man är stabil av erfarenhet på medicin och aldrig kanske kommer klara sig utan en bonusdos av serotonin ändå stå ut utan medicinering under graviditetens nio månader - för barnets skull - och sen kanske börja igen med en närvarande pappa (eller annan familjemedlem som kan backa upp), och låta bli att amma, vilket många gör och det tar barnet långt mycket mindre skada av än att inte bli till med mediciner i mammans kropp.

Dock är det de allra flesta som inte behöver medicin under resten av livet, utan kan vänta tills personen själv mår psykiskt bra - av sig självt - för att då skaffa barn.

Bara de avtrappningssymptom jag upplevt de gånger jag slutat med antidepp (olika preparat) får mig att tycka att det är helt ofattbart att kunna ta preparat som kan påverka en vuxen människa så, med ett litet barn i sin kropp.

Och som sagt, preparat sitter i månadsvis efter man slutat ta dom i kroppen.

Briseis, jag håller fullt ut med dig, jag skulle aldrig under några som helst omständigheter utsätta mitt barn för dessa mediciner, jag har som sagt var själv stått ut utan mediciner p g a dess påverkningar i så många år, skulle då heller aldrig utsätta mitt barn för det. Jag har mått så bra nu sen i slutet av vintern och då tänkte vi att nu kanske det håller i sig och hade hoppats på ett frö i magen till nästa sommar, men men allt blir inte som man alltid tänkt sig. Det är det som känns lite läskigt med medicinerna, tänk om man måste ta dem i flera år? Jag hade väntat ganska länge efter jag slutat ta mediciner innan jag vågat försöka mig på barn, och hade velat vara helt 110% säker att det inte finns kvar i kroppen innan jag hade vågat bli gravid.

Tack gud Ts för att du startade den här tråden! När jag läser dina inlägg så är det som att läsa om mig själv. Precis samma rädslor och händelser, förutom att jag har en fantastisk svärmor men andra relationer som inte funkar ngt vidare. Min fråga till er alla är hur man får det fastställt att man behöver sk "lyckopiller"? jag går i terapi seda nett halvår tillbaka. Den är svindyr och hjälper inte särskilt mkt alls. MEn jag vill inte sluta för så länge jag går där så ger jag iaf inte upp hoppet om att det kan bli bättre. Men ibland åker rullgardinen ner och det blir total solförmörkelse och tankar om att det kanske skulle vara lättare att inte leva alls, trots terapin. Har precis som Ts haft vinterdepressioner tidigare som började redan som barn men jag har alltid avfärdat dem som årstidsbundna tills de blörjade dyka upp även sommartid. Men inte vid ett endaste tillfälle har min terapeut nämnt att jag kanske borde medicineras. Vad tror ni med personlig erfarenhet?

Jag har gått på både terapi och tagit medicin samtidigt. Min tabletter hette Remerol och jag hade aldrig några biverkningar. Jag slutade för ca 1 år sedan- jag tycker inte att de är några onödiga piller. Jag har dessutom högt blodtryck och äter medicn för det. Det är ju ingen som ifrågasätter det. Det är ju samma sak när man har en depression. Varför under många år kämpa och må dåligt. Det är ju bara det här livet vi lever varför inte må så bra man kan. Det är ganska vanligt med nedstämdhet och depression. Inget att skämmas för. Men jag tror på terapi samtidigt. Jag hade turen att få genom landstinget. Jag gick under ca 2 år. Fick äntligen komma till rätta med en del. Nu känner jag nästan inte av det alls. Det är ju ett ämne som saknas och nivån måste då höjas med medicin. Så ibland är det kanske bara det som behövs. Var inte rädda sök hjälp när det behövs är mitt råd.

Du kanske behöver en annan sorts terapi (ffa gratis, via psykiatrin, förvisso kötid men om du ställer dig i kö kan du sluta din dyra privatterapi som du inte tycker hjälper), ta även upp med in terapeut att du inte tycker att terapi hjälper och ta upp ämnet med tabletter, lyckopiller tycker jag personligen är fel ord att använda om antidepressiva, de är inga lyckopiller, men de hjälper till att plana ut depressionen.