• EnaOline

    depression +lyckopiller innan bröllopet?

    vet inte var jag ska skriva det här, det hör kanske inte hit? Är nog deprimerad, har varit det enbart på hösten förut, i 5 eller 6 år, nu är jag det tydligen på sommaren också. Jag har aldrig ätit lyckopiller, är så trött på att må så här, kan jag börja ta piller nu eller rekommenderar ni som har erfarenhet att ta dem efter bröllopet p g a all biverkningar? Hur ser ni på lyckopiller? positivt/negativt?? erfarenheter? jag är livrädd för att börja med piller, känns som ett misslyckande på något vis för mig, för jag är så emot allt som heter piller. jag vill inte utsätta min omgivning för men depression något mer. har en underbar blivande man som älskar mig villkorslöst, vill inte att han ska se mig sån hela tiden, jag saknar mitt glada jag... :(

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-06-18 00:56
    gifter oss den 12:e juli förresten...

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-06-18 00:59
    sen att det är en massa stress inför bröllopet, och det har strulat med klänning, har en häxa till svärmor, har avslutat en relation till en vän som faktiskt skulle vara min tärna har ju inte gjort att jag har blivit gladare precis.. *suck*

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-06-18 06:32
    angående det där jag skrev om misslyckande, tro nu inte att jag tycker folk är misslyckade som äter "lycko piller" jag har bara kämpat i så många år med att inte ta några piller därav mina känslor om misslyckande...

  • Svar på tråden depression +lyckopiller innan bröllopet?
  • Simone B

    Hej!

    Jag äter cipralex och har gjort det i några månader nu. Har inte gått upp i vikt eller känt så mycket biverkningar överhuvudtaget. Lite torr i munnen i början, ökad ångest (kände mig lite paranoid där ett tag), men det lugnade ner sig ganska snabbt. Jag har trappat upp gradvis, började på väldigt låg dos och har sen ökat på.

    Mitt bästa råd, förutom terapi (som verkligen har hjälpt mig), är att röra på dig. För mig har det känts jobbigt att ta mig för något överhuvudtaget (matlagning, träning, jobb, bröllopsplanering, ringa vänner, allt...) och det är så klart extra svårt att ta sig iväg och träna. Men jag har en kompis som drar med mig, tar ansvar för att vi kommer iväg och vad vi gör på gymmet. Och efter halva passet känner jag verkligen hur jag blir lugn och glad i hela kroppen, och sen sitter det oftast i (nästan) hela kvällen. Min läkare har också rekommenderat att jag kommer ut och promenerar en stund varje dag.

    Fundera också på vad i vardagen som känns tufft och försök tillsammans med din blivande komma fram till hur ni kan göra så att det blir lättare. För oss har det handlat om att min sambo gör mer hemma och att vi har fasta rutiner som vi håller, att vi kommer i säng i vettig tid på kvällen och upp samma tid varje morgon. Och att vi äter på ungefär samma tider varje dag, och bra mat.

    Jag vet att allt sånt här är väldigt personligt, men ville bara skriva lite om hur det har varit för mig. Kanske kan det vara till någon hjälp!

    Kram

  • JohanoCissi

    frågan är kanske dum: vad är det för "lyckopiller" ni snackar om? Har inte läst hela tråden men jag känner mig ofta nere och är irriterad pga det. Skäller hela tiden, har inget tålamod, känner mig nere och ledsen. Ofta trött. Kanske något att pröva för mig???

  • Simone B
    FruRålin080808 skrev 2008-06-18 11:01:30 följande:
    Nu har jag inte läst hela tråden men mina erfarenheter av lyckopiller är inte positiva. Jag åt piller i över ett år och kan säga att jag ALDRIG mer kommer att göra det. Det var den värsta tiden i mitt liv! Jag blev avtrubbad, gick upp 20 kg, ingen sexlust, kunde inte känna något utan bara "var". Jag hade hellre velat ha samtalsterapi flera gånger i veckan i stället för att proppa i mig piller. Det känns otäckt att veta att jag faktiskt har ätit piller som påverkar hjärnan - hur kommer det att visa sig senare i livet? Dessutom var det svårt att sluta för jag blev känslomässigt beroende av dem. Det känns som om ett år av mitt liv är borta och jag mådde inte bättre av dem utan bara sköt upp problemen. Tror att det är viktigt att barbeta känslorna istället för att trycka undan dem med tabletter. Det blir ju inte bättre av tabletterna utan de bara tar bort känslorna tillfälligt men om man aldrig bearbetar sina känslor har man ju kvar problemen och då får man kanske äta tabletter hela livet. Jag fick ett recept i handen och inget mer...ingen uppföljning, inga samtal mm. Jag slutade själv för att jag inte orkade med mig själv i ett "pausläge" och att varken kunna skratta eller gråta. Det här är mina erfarenheter och mina åsikter. Säkert finns det de som har bra erfarenheter av piller också.
    Oj, vilken hemsk upplevelse. Jag hoppas att du mår bättre idag!

    Det är otroligt viktigt att kombinera tabletter med terapi, samt ha en bra läkare som man har regelbunden kontakt med för att följa upp hur medicineringen går, om man borde ändra dosen eller vilken sort man tar etc. Jag tycker att det är skandalöst att du lämnades med ett recept i handen, utan någon mer hjälp eller stöd! Det är ju fruktansvärt. *Känner med dig*
  • JohanoCissi

    verkar inte vara något bra med lyckopiller

  • EnaOline

    jag har en väldigt bra läkare, vi ska ha täta uppföljnings samtal och hur tabletterna påverkar mig osv. vilket faktiskt känns ganska tryggt. Angående samtalsterapi, så ska jag också se till att gå, står i kö och väntar på min tur, till hösten verkar det kunna bli min tur, inte så långt dit.

    jag har förlorat 5/6 år av mitt liv, för jag har enbart haft samtalsterapi vilket inte har hjälpt så mycket tyvärr, jag tror att jag behöver en kombination. Jag har haft två bra psykologer jag har gått till, den ena flyttade och nu har jag också flyttat, men att gå i terapi i 4-5 år utan att det har hjälpt känns ju jobbigt jag ska försöka prova en annan terapi form, istället för kognitivbeteenterapi och hoppas på bättre resultat. För mig känns det som om jag inte har något större val just nu, jag mår så jävla piss helt enkelt och är så trött på att må så här, som sagt 5/6 år är inte kul att må piss på, tro mig. Jag har alltid fasat inför hösterna, så från att det blir höst, är jag deprimerad tills det blir sommar, det är ganska länge det.

    Men jag tror också självklart på att man både ska ha samtal o medicin, jag är ju som sagt väldigt emot mediciner, jag har stått ut med detta så länge nu och jag ser det som en sista utväg om jag ska vara ärlig. Som tur är så har jag en fantastisk man som stöd, men samtidigt så känner jag mig som en slags patient, för han gör ju verkligen allt här hemma. Han ser det som en självklarhet man älskar ju varandra i både med och motgångar, fint och självklart skulle jag också älska honom om det var ombytta roller. Saken är den att jag är en väldigt väldigt social och självständig person, vilket gör det ännu värre, nu är man helt plötsligt helt apatisk, ingen livsglädje och så osocial man någonsin kan bli.

  • EnaOline

    tack för alla era reflektioner/ synpunkter..

  • EnaOline

    min arbetsgivare ringde, oj oj oj de var inte glada över sjukskrivningen, hon ville ha ett samtal med mig för jag har varit sjukskriven så länge osv.. man får inte ens vara sjukskriven på det här jobbet tydligen. Hon var hur sur och förbannad som helst.. :( det gör ju verkligen att man känner sig mindre deppig om man säger så..

  • JohanoCissi

    vad är det för en arbetsgivare? Vet hon om hur du mår? För annars kanske det kan vara bra för dem att veta någorlunda hur det är med dig. Men ibland undrar man hur folk är funtade!!!

  • EnaOline

    usch och tänk om jag får sparken? jag har ju bara provanställning, har jobbat där i tre månader bara... :(

  • EnaOline

    hon vet hur jag mår ja... hon vet dock inte exakt varför jag är sjukskriven, där får man inte vara deprimerad eller något, har fått höra det av andra som jobbar där, då får man träffa högsta hönset som står typ och pekar på en det har tydligen flera upplevt där.. blääh

Svar på tråden depression +lyckopiller innan bröllopet?