Walk a mile!

Idag är vädret bättre och vi har redan klarat av långrundan för dagen. Mätte den på eniro nyss och blir lite förundrad över att den "bara" är 2,6 km. Alltså, det tar oss 50 minuter att gå runt. Men det beror väl på att vovven lusläser tidningen. Och det är ju inte så att jag går mitt snabbaste runt heller. Men jag pratade med en familjemedlem i telefonen nyss som uttryckte att då måste ni stanna jävligt ofta om det tar 50 minuter att gå den rundan. Ja, det gör vi ju, det vet jag ju om. Jag blir bara så trött, det känns ibland som att det jag gör aldrig räknas eller riktigt duger. Tycker de kan vara glada för att jag har börjat röra på mig men då är det inte tillräcklgit långt eller så går jag för sakta..

 

Men till det positiva då: solen skiner, jag har en fjuttig uppgift kvar som ska redovisas på fredag och på måndag börjar jag jobba

Ja jag vet hur du menar snowstars... Det kan ju ta en kvart att gå till brevlådan och hämta tidningen liksom om hunden är på det humöret och då är det ju ändå under 100 meter tur och retur.
På jobbet så tjatade dom förut på att jag skulle ställa upp i blodomloppet... "det är ju bara 5 kilometer"... 
Jaha... Men utan draghjälp av hunden så vet jag inte om jag klarar det pga foten och yrseln för att inte tala om mina trasiga knän.
"Men en timmes promenad klarar du väl?"
En timme ja... då har jag kanske bara kommit halvvägs  
Och sen det där att gå under press. Alla sa ju att "men vi tar sällskap med dig, vi kan gå i din takt" jo tjena, jag vet ju hur det är om vi är på något studiebesök eller resa. Alla drar som en avlöning och jag får försöka hänga på så gott jag kan.

Vi har en affär ca 2,5 km bort. Den brukar vi gå till ibland om vi är godissugna och vill "förtjäna" godiset.
Det brukar ta ungefär en halvtimme dit och en halvtimme hem om vi går så fort vi kan och hunden inte stannar så ofta. Men då har jag draghjälp av maken.
Men det kan lika gärna ta en timme dit och en timme hem om hunden är på det humöret.

Det viktigaste är att man rör på sig, inte hur snabbt man gör det.
Den största positiva effekt jag ser med att gå snabbare är att man får mer tid att göra annat eller kanske få tid att ta en till promenad senare. Att gå fortare för mig = högre skaderisk, vilket alltså innebär att jag inte kan gå alls på ett par veckor om jag har otur...

Att inte ens omgivning kan säga "men vad duktig du var som gick ut och promenerade" och strunta i hur lång tid man gick eller hur långt man gått, tja det tycker jag är oförskämt faktiskt 
 

Jag tror faktiskt inte folk i allmänhet tycker att man är så värst duktig för att man går ut och går. Det är därför det är skönt med en tråd för promenerare. Eftersom "hallå, man börjar bränna fettet först efter 30 minuter och pulsen ska upp på minst si och så och du äter väl LCHF, för svordomen framför andra stavas k o l h y d r a t"  Och så vidare....

Sedan kan mna ju ibland vara extra sårbar inför en kommentar, även om den mest kanske är menad som en spontan reaktion på något-som att man tycker en tid och en sträcka stämmer dåligt överens.

För några år sedan var jag på G med mina promenader och sökte pepp ihop med andra, men, dessa powerwalkare sade sig gå många många km mer än jag klarade även om jag maxade. Idag har jag kollat upp deras siffror och konstaterar att normalt sett så ligger de tiderna och sträckorna mer under jogging än att gå, precis som jag trodde. Men för mig var det deppigt och splittrande att se deras redovisningar, för jag kände att det tog på mitt eget och ja blev mindre nöjd med det jag gjorde, så jag slutade prata om min träning med just dem, för de var på en annan plats än jag liksom.
fast det är ju hårfin balans och skillnad ibland ändå. för ibland behöver man kanske lite pusch, eller ett ggott råd-och ibland vill man bara att folk ska hejja på en. Och ibland stämmer det man vill och det man behöver dåligt överens.

Tack Chicita det är alltid skönt att få medhåll :P

 

Jag vet att om jag går själv och går i promenadtakt så går jag 1 km på 10 minuter (jag har ju inte en massa skador) och det är väl ett hyfsat tempo tycker jag själv. Men när man har med hunden tar det ofta dubbelt så lång tid eftersom han stannar rätt ofta. Och det tycker jag att han ska göra (med måtta) eftersom det tröttar ut honom mentalt. Skulle jag satsa på att trötta ut honom fysiskt skulle jag få gå flera mil. Men det verkar liksom inte spela in att jag gör det för Baloos skull, inte för min. Gaah!

 

Det var samma igår kväll när jag pratade med samma person. "Ska du ut och springa ikväll?" Öh, nej, jag var ju ute och sprang igår (måndags) och ska gympa imorgon (typ nu snart ;) ) så jag tycker inte jag behöver det. "Nähä, jag tänkte det kunde vara bra för hunden". JamenTackSåHimlaMycket då. Inget "tänk vad bra att du har börjat träna tre gånger i veckan för första gången i hela ditt liv" utan bara "du borde ut ikväll också.

 

Ursäkta att jag spyr galla, nu ska jag åka och lunchgympa och kanske stampa ut lite frustration.

Nej, håller med. Knäppt egentligen. Vardagsmotionen borde väl vara det viktigaste?

Det vi alla kan konstatera är ju i vart fall, att ska man själv maxa sitt promenadtempo ibland, så får man kanske faktiskt skippa hunden - eller lära den att det finns rastning VS motion och när det är motion, så är tidningen typ stängd, ihopvikt och undanstoppad. En taktik jag själv haft nu det senaste, är att övertala sambon att haka på en första runda med hunden, och då går vi i tempo "låg" eller "normal" lite på hundens villkor, sedan går jag vidare en egen runda i mitt maxtempo, då jag pinnar på i en takt som vare sig hund eller sambo är intresserad av. 

Asjobbigt. Folk är väldigt bra på att tala om hur man istället eller egentligen borde göra-med det mesta i livet faktiskt. Jag har på senare år börjat sålla riktigt rejält i fråga om vem jag talar med vad om. Alla ska inte ha access till allt i mitt liv och det jag gör är inte till för att dissikeras av alla andra. men däremot bollar jag saker med dem jag tror och upplever möter mig där jag är, för vi behöver dela våra liv med andra.

Sedan lär sig folk ibland också. Min sambo var väldigt bra på att snacka om intervaller och förbränning i början av vårt förhållande. Och han skulle innerst inne gärna lära mig hur man egentligen ska träna, åtminstone styrketräna. Han har verkligen gamla inbitna mått för vad som är att at i ordentligt och allt bygger såklart på hans egna, gedigna, träningserfarenheter. Men, när han sett vad mina promenader faktiskt gör och hur stor skillnad det blir-och hur raskt jag faktiskt går när jag har ångan uppe, så har det blivit färre råd och mer pepp och respekt. Och han går dessutom mer själv också...Istället för att ligga i soffan och berätta hur jag borde göra! HA!!!

Jag kan bli supertrött på mig själv ibland eftersom jag "bara" klarar det här nu, och att jag har blivit så tjock som jag är.
För sjutton gubbar, jag tränade ju på elitnivå förut. Jag var den enda i vår simklubb som kunde ge Lars Frölander och Per (Senan) Johansson en match när det gällde bröstsim och ryggsim.
Jag tog 110 kilo i liggande benpress och cyklade flera mil i veckan för att rida några timmar, förutom min simträning 8-9 pass i veckan samt styrka 3-4 ggr i veckan (ja jag tränade innan skolan, efter skolan och ibland kunde jag få gå och träna styrka på skolgympan om dom skulle göra något som inte gav så mycket träning)...

Så givetvis hjälper jag maken att träna rätt om vi någon gång är på ett gym. 
Men ni kan ju tänka er hur det ser ut för andra...
Här står en kort, tjock tjej och instrurerar en kille som är rätt normalt byggd men som börjar få antydan till kulmage i hur man ska hantera vikter och maskiner  

Folk har så mycket fördomar.
Bara för att man har övervikt så kan man inte vara hälsosam (blev ju lite kul när jag var den enda på jobbet som passerade hälsokontrollen med fullt betyg. Mina värden låg utanför skalan, och alla utom viktkurvan var ju på rätt sida skalan så att säga  )
Medans andra, träningsfanatiker, fick påbackning om kolesterolhalter mm mm... Så något gör jag ju rätt.
Nu är det promenaderna som är det viktigaste för mig, och jag kämpar på i motvind känns det som.
Men jag kämpar... Precis som ni andra.

Så det är så himla skönt att komma in här och se att det inte bara är jag som kämpar. Och det är även skönt för samvetet att se att ni också har dagar där ni går mindre eller kanske inte alls (förutom dom där "måste-rundorna" med hunden).

Så bara för det så ska jag snöra på mig skorna och ta en vända på bandet tror jag  

Gör det Chicita! Själv ska jag gå ut och se till att gräva ner min morsdagspresent. Jag har en liten rabatt som ska bli min Mammas Plantering, som jag ska sitta och titta på när jag blir gammal och min son för länge sedan flyttat... Årets små krukor med perenner behöver komma ner i jorden nu.

Sedan ska jag också gå. Först med hunden, sedan en vända utan honom-det är hög tid och bra länge sedan nu.

Ja, samma här. Jag kan känna att jag verkligen inte vill ha en massa åsikter jag inte bett om.
Så jag drar mig undan. Droppen var när jag väntade Sofia och min kommande förlossning skulle diskuteras runt fikabordet på jobbet och en av kvinnorna på min avd. började kommentera mitt underliv. Jag har sällan känt mig så kränkt! Det satt män med vid bordet och alla började skruva på sig men hon bara fortsatte. Usch.
Lite OT men jag blir så provocerad. ;)

På jobbet är alla träningsfanatiker på olika sätt och om man inte är med i träningsstegen så kollar alla snett på en, likaså om man inte deltar i vårrus och annat (jag har ställt upp massor med gånger men jag vantrivs verkligen, det är så trångt & jobbigt).

En gång skrev jag upp (på "övrigt") att jag varit i skogen i två timmar. Gissa om jag blev hånad och utskrattad.
Jaha... så två timmars terrängpromenad får inte motsvara 30 min promenad i stan? Suck.

Nu har jag iaf verkligen kommit igång igen efter alla resor och annat, känns jättebra. Promenader och armhävningar är det som står på schemat nu.