Walk a mile!

Ja vi pratade också om det där med kaloriräkning häromdagen.
Fast det blir kanske inte på fullt allvar för oss, men att man i alla fall granskar grejorna man äter och försöker välja det som har minst kalorier av de alternativ vi funderar på...
Om vi vill ha kakor till fikat så kollar vi efter kakor med lite lägre kaloriinnehåll så man kanske kan ta två små kakor på 50 kalorier var istället för en jättekaka på 200 kalorier (tja du förstår hur vi tänker i alla fall  )

Hej på er!

Jag har funderat på att hoppa in i den här tråden ett par gånger. Vet inte varför jag inte gjort det. Kanske försöke "komma undan" som vanligt.

 

Jag är extremt överviktig (eller kanske inte extremt) och ska gifta mig om ett år. En gång i tiden gick jag ner 30 kg med hjälp av promenader. Och det är mitt problem. Jag gillar att promenera men jag är latmaskarnas största latmask! Jag kommer inte ut ens på en promenad längre. Det är enklare att sitta kvar i soffan. De 30 kilona har jag gått upp 10 av och då fanns det redan mycket kvar. Skulle nog kunna gå ner 30 till.

 

Nu är jag i en väldigt bra period i livet då jag bl.a. är tokkär . Och eftersom jag inte behöver tröstäta längre, som jag gjort hela mitt liv, så märker jag att det händer bra saker i kroppen. Och jag är säker på att det skulle hända mer om jag bara rörde lite på mig.

 

Så nu tänker jag att jag iaf kan börja med att gå till jobbet som tar 30 minuter. Senare kanske även hem. Och plötsligt kanske jag som förut tar en lång omväg hem. Men jag kommer ju inte igång! Så jag tänker att om jag går med här känner jag mig lite tvungen eftersom jag sagt det högt

 

Jag gillar den är tråden eftersom det varken handlar om att svälta sig eller bo på gymmet. Så nu hejar jag på er och mig och lovar att promenera till jobbet i morgon!

Hej och välkommen PiaB 
Vad kul... Om latmasken gör sig påminnd i morgon bitti så kliv av bussen / parkera bilen något kvarter eller två ifrån jobbet så får du ju i alla fall en liten början.

Jag skulle också behöva bli av med nånstans runt 30 kilo för att mina knän skulle må bra.
Men den där jädra soffan verkar ha lim i sig, det är så svårt att resa sig ifrån den  

Nu ger vi varandra en spark i rumpan och kommer igång helt enkelt.
Jag tappade 10 kilo för två år sen när vi fick ta över hunden. Men eftersom han har varit dålig och inte kunnat gå, och sen blev lat helt enkelt så har jag inte så mycket draghjälp här hemma längre.
Men jag ska försöka få igång honom också  

Heja heja! Nu är det ju perfekt tid att börja gå med all grönska, alla sommardofter och fågelsång!!

 

Det bästa med att komma igång med att promenera är när det börjar spritta i benen av längtan efter att röra på sig, för den känslan kommer ju till slut!! :)

 

 

Regn regn och mer regn...
Har i alla fall varit ute på tre normallånga kissvändor i dag + traskat runt på stan med brorsan en vända också.

Har "investerat" i lite frukt till i kväll och i morgon nu i alla fall så lite nyttigheter kanske kan väga upp bristen på motion...
Måste finna motivationen att ställa mig på promenadbandet igen också. Nu har vi det ju och det var väldigt efterlängtat. Men på sista tiden har det inte blivit så mycket med det.
Ska kanske ta det lite lugnt i dag och imorgon i alla fall så jag inte drar igång blodflödet allt för mycket... 

Jag gjorde som vanligt, glömde bort att jag skulle promenera till jobbet! Kom på det när jag stod på busshållplatsen :P Men jag behöver byta buss en gång och då gick jag den sista biten istället för att ta nästa buss. Alltid nåt!

 

Nu är det dock jättejobbigt, får se hur helgen blir. Min blivande och jag är särbos eftersom han hade två katter när vi träffades. En lång historia, men jag är superallergisk och djurvän så han fick absolut inte ta bort dem för min skull. Vi har haft det bra som särbos och våran omgivning har haft stora problem, kul att man kan ställa till huvudbry för andra :-P "Men ni måste ju bo ihop, har ni flyttat ihop än, men nu ska ni väl bo ihop när ni gifter er"...

 

Den ena katten dog tyvärr (de är 15 år gamla) för en månad sedan och det var bland det värsta jag varit med om. Att se och höra sin älskades förtvivlan slet sönder mig. Och nu sitter han med den andra som har gett upp och förmodligen kommer att avlivas i morgon. Och det är lika jobbigt igen. Jag dör när jag hör honom. Just nu hatar jag min allergi som gör att jag inte kan åka dit. Men jag blir verkligen jättesjuk, jag måste ta mediciner innan jag träffar särbon så jag kan inte.

 

Men mitt i alltihop kom jag att tänka på att vi snart kan bo ihop Och så känner jag mig jättehemsk som gläds i hans sorg.

 

Men så ser det ut för mig just nu

Och så skulle jag säga tack för erat varma välkomnande också, Chicita och sofiasmamma

Ja men det var väl en lagom början på ditt promenerande 

Min make är också superallergisk mot katt.
Jag hade två som var knappt ett år när vi träffades, men jag gav bort dom till en kollega på jobbet och slängde alla möbler som det kunde vara katthår i och flyttade in med maken. Allt inom ca 1 vecka från vår första dejt.
Vi hade en lite konstig start på vårt förhållande där jag trodde att han var en creepy stalker liksom. Men det visade sig snabbt att han faktiskt var uppriktigt orolig för att jag skulle råka illa ut på vägen hem och att han därför följde efter mig  
Och han vann verkligen i längden, eller tja så lång tid tog det ju inte då *hihi* 

Vad härligt! Vi träffades på en dejtingsajt och det slog gnistor redan innan vi träffats! Sen fick vi ju då problem med katterna, mycket för att de var så gamla också. Jag tyckte inte de skulle behöva flytta och vi förstod ju att de inte kunde ha så väldigt långt kvar.

Det är så jobbigt med djur, man blir ju så fäst vid dem. Jag och min fd man hade en hund som jag fullständigt älskade. Men när vi skildes blev det visst bara min hund, exet hade minsann aldrig velat ha honom... Nåja...

Men jag var tvungen att omplacera honom då han fick för långa dagar ensam hos mig. Jag saknar honom fortfarande så jag blir tårögd ibland efter 1,5 år! Men jag vet att han har det bra hos en förtidspensionerad kvinna i Rättvik som har hur mycket tid som helst. Han blev hennes hobby och tidsfördriv. Hon pysslar med honom ungefär som ett barn med sina dockor

Jag har alltid haft djur. Fåglar, hästar, katter och jag har även fött upp marsvin och tam-illrar...
Jobbade på en djuraffär ett tag också när jag var yngre, och har även jobbat med hästar en hel del.
Så även fast jag gjorde mig av med katterna så hade jag ett marsvin - vilket blev flera sen eftersom maken inte var så superallergisk mot dom så det gick bra bara han försökte undvika att vara i samma rum.
Sen blev vi ju med hund hastigt och lustigt då en kollega fick en superallergisk son och maken tål just den här hunden. Vi vet inte om han tål hundar allmänt, eller den här rasen bara eller just den här individen och vi vill inte försöka ta reda på det heller eftersom det kan utlösa en reaktion mot hunden vi har nu...
Maken är extatisk för han har ju inte kunnat gosa med ett pälsdjur tidigare. Ok han måste tvätta armarna om hunden slickar honom och han behöver ta allergimedicin lite mer än under pollensäsongen, men han behöver inte äta det konstant och det är huvudsaken