Walk a mile!

Det här är en annan känsla. Jag har ca 3 cm för långa ledband, i princip inget brosk kvar i knäna och nästan ingen ledvätska. Men det är vardag och har inget med fallolyckan att göra. Pappa har haft samma problem han också så det är ärftligt.
Mina knän är alltså i princip utslitna och har varit det sen jag var 16. Men jag är "för ung" för att ha dom felen på knäna - trots att läkarna vet om dom och har konstaterat att det är så, så jag får ingen operation förrän om tidigast 12 år (dom opererar inte sånt här på någon som är under 50 har jag fått höra).
Ostadigheten känns mer som att jag skulle kunna böja knäet åt fel håll. Det tar liksom inte stopp åt det hållet nu, utan jag måste tänka mig för när jag går.

Smärta i sig är inte farligt. Och så länge man vet att man inte försämrar något så är det bara att bita ihop och träna eller vad man nu behöver göra. För träningen (om det är rätt träning) gör ju oftast att man minskar smärtan i slutänden 
 

Den känslan har jag också, på mig är det också ledband, men korsbanden - jag drog av ett korsband när jag bröt knät för 6 år sen och har alltid den känslan sen dess. Det kan gå veckor utan att jag känner av det men sen händer det en gång och då händer det helt plötsligt gång på gång istället. Högläge och vila ett tag brukar hjälpa. I alla fall för mig, hobbyläkaren Wero ska ju kanske inte uttala sig om dina skador, men jag känner definitivt igen känslan :P

Jag brukar ju i normalfall vara mer ostabil i sidled. Sen kan jag givetvis lyfta foten även om knäet ligger i golvet, soffan eller vad man nu sitter på 
Men det brukar inte liksom vika sig åt fel håll när jag är ute och går...
Jaja, det kanske bara är så att jag töjt ut ledbanden lite extra. Men det känns konstigt att jag skulle gjort det på sättet jag föll, men man vet ju aldrig  

Nej, det går att göra allt möjligt utan att man vet hur Men så länge det blir bättre så spelar det ju liksom ingen roll egentligen förrän det har gått ett tag utan att det blivit bra :P

Grejen är ju att jag inte vet om det blivit bättre eller inte. Jag vet inte om jag vant mig vid smärtan eller om den faktiskt har försvunnit lite. Jag är så van att ha ont så jag har svårt att bedöma det nämligen.

Det blev en aningen längre hundpromenad nu, helt enkelt för att vi skulle fått möta en hund som vår hund inte gillar om vi hade gått den vända vi hade tänkt.
Efter en liten stund så började det göra riktigt ont i låret och ljumsken. Så jag måste ha sträckt till mig när jag ramlade fast jag inte märkte det från början... Eller så märkte jag helt enkelt inte det tidigare pga att knäet gjorde mycket ondare än låret & ljumsken så jag fokuserade på knäet... 
Nåja, jag inser ju att jag inte ska vara så ivrig och pressa på och gå för långt för tidigt i alla fall.
 

Igår blev det några timmar på stan, men ingen direkt promenad-promenad. Har fått tillbaka min älskade hund nu så idag har vi (bland annat) gått en runda som tog 1 timme och 15 minuter, och då stannade vi inte mycket efter vägen. Känns bra att ha kommit igång med promenerandet nu, den här veckan har jag faktiskt varit ute varje dag :)

Känns som att det är lite dött i tråden. Chicita vet jag har ont i knät men ni andra då? :)

Jag och vovven har promenerat en sammanhängande timme både igår och idag, samt gått två kortare rundor. Men det är en den långa som räknas :) Dessvärre har jag också råkat äta två kakor idag så jag vet inte riktigt om jag ligger på plus eller minus ;)

Ja det verkar ha stannat av...

Nu är det ju vår och det känns trevligare att vara ute.
Jag haltar på. Doktorns sista rekommendation var ju att jag ska belasta så mycket jag kan (trots att det nån dag tidigare hette "vila och om du måste gå så gå med kryckor"  )

Jag har inte pressat på och gått längre rundor än jag gjorde innan resan. Vilket vi ju hade bestämt att vi skulle försöka göra när vi kom hem. Men jag har i alla fall varit ute och gått. Jag är med på alla rastningsturer utom den lilla som maken alltid tar när han kommer hem från jobbet (grabbturen). Så jag känner mig ändå nöjd. Det gör ju ont men inte så illa att jag inte klarar det och det är huvudsaken  
Just nu sitter jag med min mantel som ska hinna bli klar innan nästnästa helg. Så det känns som att tiden inte riktigt räcker till allt jag vill just nu. Men det kommer väl.
Om jag har hunnit tillräckligt långt på manteln i kväll så ska jag passa på att gå på bandet en stund under Top Model i kväll i alla fall  

Dom där kakorna måste ha hoppat på dig i ett svagt tillfälle snowstars
Men det är bara att ta nya tag... Bra kämpat 

Chicita skrev 2012-05-15 15:32:43 följande:

Ja det verkar ha stannat av...

Nu är det ju vår och det känns trevligare att vara ute.
Jag haltar på. Doktorns sista rekommendation var ju att jag ska belasta så mycket jag kan (trots att det nån dag tidigare hette "vila och om du måste gå så gå med kryckor" )

Jag har inte pressat på och gått längre rundor än jag gjorde innan resan. Vilket vi ju hade bestämt att vi skulle försöka göra när vi kom hem. Men jag har i alla fall varit ute och gått. Jag är med på alla rastningsturer utom den lilla som maken alltid tar när han kommer hem från jobbet (grabbturen). Så jag känner mig ändå nöjd. Det gör ju ont men inte så illa att jag inte klarar det och det är huvudsaken
Just nu sitter jag med min mantel som ska hinna bli klar innan nästnästa helg. Så det känns som att tiden inte riktigt räcker till allt jag vill just nu. Men det kommer väl.
Om jag har hunnit tillräckligt långt på manteln i kväll så ska jag passa på att gå på bandet en stund under Top Model i kväll i alla fall

Dom där kakorna måste ha hoppat på dig i ett svagt tillfälle snowstars
Men det är bara att ta nya tag... Bra kämpat

Ja, jag tycker också det är så himla mycket roligare att gå ut nu när det faktiskt är lite varmare. Man blir ju glad av vädret :)

Det är bra kämpat tycker jag! Du kan inte sy medan du går då? :P Typ tråckla för hand eller ställa maskinen på ett bord framför bandet? Hehe ;)

Ja, kakorna.. Jag funderade över vad jag skulle laga till middag och det enda som dök upp i huvudet var de där kakorna. Så till slut var jag tvungen att ta en. Och en till. Men nu är det slut, allt över två känns inte acceptabelt alls.