Kattexperter/uppfödare titta hit! Jag behöver hjälp!!!!

Jag har aldrig varit med om att en normaltrygg kattunge (som det är i det här fallet) INTE har uppskattat kattsällskap. En vuxen katt som alltid varit ensam uppskattar det inte alltid, och det tar ofta lite tid innan de accepterar en ny kompis, men det gäller väldigt sällan unga katter, snarare tvärt om. Så att kattungen skulle bli stressad av det har jag väldigt svårt att tro... förmodligen kommer den bli lugnare då den kan busa runt som den borde ha gjort med sina syskon några veckor till men nu blev tagen från mamma för tidigt.

En seriös uppfödare hade förstås aldrig sålt kattungen innan den var minst  tolv veckor. Dessutom hade en seriös uppfödrare heller inte sålt till någon som inte ville se till att katten skulle ha mer än ett absolut minimum av omsorg och omtanke...men det är ju knappast något att tjafsa om nu. Men jag vill med det allra bestämdaste hålla med Dejli om att det inte finns någon som helst anledning att utgå ifrån att en kattunge skulle bli mer stressad eller på något annat sätt skulle kunna må dåligt av att det kommer ytterligare en katt till hemmet!

Tvärtom, om nu det inte finns så mycket intresse från mannens sida att engagera sig i katten, leka med den, eller annat...så är det en väldigt bra idé att skaffa sig en kompis till katten. Och detta redan nu! För annars är risken faktiskt stor, att katten kommer känna sig ensam och övergiven. Då är det lätt hänt att den börjar göra saker som matte och husse inte gillar, vare sig det handlar om att kissa eller bajsa på fel ställen, klösa på fel saker, eller jama och skrika när ingen är hemma, osv, osv. 

Min sambo ÄR väldigt engagerad i den vi har. Han har byggt leksaker och busar långa stunder, framförallt på kvällarna. Han är helt underbar mot den vi har, han vill bara inte ha en till. Och han vill helst att den vi har ska påverka livet så lite som möjligt t ex så är han inte jättesugen på att gå hem på lunchen etc. men han gör det för kattens skull!

Men om han inte vill gå hem på lunchen och vill att den ska påverka livet så lite som möjligt (vilket jag tycker är märkligt när man gått med på att skaffa en ny familjemedlem) så blir ju allt detta lättare om katten får sällskap. Då kan den leka med den istället, och klarar sig längre stunder ensam. Det är lätt att tycka den är gullig när den är liten, men en katt lever ju utan problem i 15-20 år om den får vara frisk, och han är kanske inte så sugen på att gå hem på lunchen varje dag... eller så byter man jobb eller får andra förutsättningar som gör detta omöjligt.

Jag tycker din sambo resonerar omoget och enbart med tanke på sig själv. Jag anklagar absolut inte dig, jag tror du gör vad du kan för att få honom att ändra sig. Men även utifrån att katten hade varit 12 v och tillräckligt gammal när den kommit så är det för länge för en kattunge att vara ensam hemma en hel arbetsdag + ev. kvällsaktiviteter anser nog både jag och de flesta seriösa uppfödare som förmodligen hade krävt att ni hade sällskap åt den. Då hade det kanske varit bättre att skaffa en vuxen omplaceringskatt som var van att vara ensam redan, och som redan har kommit förbi kattungestadiet när de kräver mer tid och uppmärksamhet. Nu är ju inte det aktuellt för er eftersom det är för sent, men det kan ju vara värt att tänka på för någon annan.

För jag tror ju inte att det största problemet är att katten var för ung när den kom från sin mamma, för det är för sent att göra något åt och det går till viss mån att kompensera för det, dels genom mycket sällskap och uppmärksamhet och dels med en jämnårig kompis, gärna kullsyskon. Utan grundproblemet tycks vara att den behöver vara ensam långa stunder, och de allra flesta tröttnar på att ta sig hem varje lunch varje dag för att se till katten (och det blir ändå inte så mkt till sällskap eftersom man behöver tillbaks snart, och kanske behöver ägna lunchen åt att laga/äta mat och inte så mkt till att leka med kattungen). En hund är inte lika lätt att strunta i för de måste kissa och de hittar på mer bus än en katt antagligen gör, men en katt är så lätt att tänka att den klarar sig.

Varför vill han inte ha en till? Förutom att han bara inte vill?

Ja, jag tycker också han resonerar omoget. Och jag har minst sagt blivit besviken eftersom detta inte var något han berättade om innan vi skaffade katt. Men som sagt nu kämpar vi för att hitta den bästa lösningen på situationen.

Han är i grunden ingen kattmänniska. Har tidigare sagt att han är rädd för katter, tycker de är ondsinta som bara ligger och stirrar på en etc. Men som sagt, jag har alltid varit tydlig med att jag inte kommer skaffa katt om han itne är med på det eftersom det är ett liv som vi måste ta ansvar för gemensamt. Och nu var han alltså redo.

Anledningen till att han inte vill ha en till är lite samma sak. Han säger att det blir "för mycket katter". En katt kan han ändå ha koll på men med två katter kommer han känna att han inte vet var han har dom. Han känner att två katter skulle vara ett för stort intrång i hans hem.

Jag har så svårt att förstå det, jag förstår de argumenten mot att skaffa katt överhuvudtaget men om man redan skaffat en katt så är ju intrånget redan gjort. Vi har pratat jättemycket om detta men han kan inte förklara det bättre än så.

Vi har även varit i kontakt med vetrinärer och SVERAK om ingen kan säga att katten mår dåligt av att vara ensam så han känner ju att han har "rätten" på sin sida.

Men som sagt... han fick lite andrum att tänka nu över julen och det verkar som han har landat lite. Vi pratade senast igår om vad följerna blir av att inte skaffa en kattkompis. Då måste vi ge den katt vi har mycket mer uppmärksamhet när vi är hemma, vi måste aktivt leka med den minst en halvtimme varje dag och vi måste gå hem till den. Och inte bara nu när den är liten utan hela livet... känns som han fick sig en tankeställare då. Men som sagt... diskussionen fortsätter.

Vill bara poängtera att min sambo älskar djur. Han har bara en medfödd skepsis mot katter. Hela hans familj är typ rädd för katter, detta fick jag reda på innan jul när vi var på besök. Tydligen hade en elak vildkatt hoppat på deras farmor och sedan dess är alla rädda för katter...

Förstår inte varför man skaffar djur om man vill att de ska påverka ens liv så lite som möjligt. Låter som att han blivit övertalad och inte skulle skaffat katt på eget bevåg.

Alltså varför ha djur öht om man vill att de mest bara finns där, kravlöst och gör så lite intrång och påverkan på ens liv som möjligt? Det låter ju helt absurt.
 

Jag vet inte om du medvetet missuppfattar mig. Det stämmer att min sambo antagligen aldrig hade skaffat katt på eget bevåg men han har inte blivit övertalad. Han är en vuxen man som tar sina egna beslut. Vad gäller påverkan på livet så är vi såklart helt medvetna om att ett djur påverkar livet, både positivt o negativt. Han ger ju oss otroligt mycket glädje o kärlek men samtidigt är man lite uppbunden. Men att han inte ska påverka livet menar jag mer typ just springa hem på lunchen etc. Vi tycker båda om hund men det finns en anledning till att vi inte skaffat det liksom. Katter behöver naturligtvis också massvis med omsorg... Men jag hoppas du förstår vad jag menar. Jag startade denna tråden för att få råd kring en eller två katter och jag tar tacksamt emot det. Men hoppa inte på mig eller min sambo, vi försöker göra det som är bäst för vår lilla familj. Och min sambo är ju faktiskt också en del av den :) Vi kan ju faktiskt inte bara tänka på vår lillkille...

Njae, men han har ju inte heller valt att komma till er, utan ni har valt att ta in honom i er familj. Den kan inte påverka sin situation och ni har all makt. Den kan inte heller tala om vad den behöver eller saknar. Har man tagit på sig ett ansvar för ett djur så måste man faktiskt sätta det i första rummet i de allra flesta fall. Ibland innebär det att anpassa sina tider efter det, i andra fall kanske t o m att ge bort/sälja det för att man inte kan ge det vad det behöver.

Precis som att man väljer att utöka familjen med ett barn så måste man se till att den nya familjemedlemmen har det så bra som det går trots att man inte kan kommunicera med ord, inte enbart ge den minimistandarden (för även en människa kan ju överleva på ganska lite). Råden finns ju för att någonstans måste man dra gränsen, och att kräva att enbart heltidssjukskrivna och pensionärer fick ha katt hade ju inte fungerat i praktiken.

Och det verkar ju faktiskt inte utifrån vad du skriver som att din sambo gör vad han kan och vad som är bäst för er kattunge, utan anpassar kattens liv enbart efter sig själv nu när han gått med på att ta in den i familjen utan att vara särskilt insatt i eller intresserad av dess behov. Det är ju du som är mest intresserad av att få er katt att må så bra som möjligt och få ett bra och stimulerande liv (och inte bara överleva).

Jag hoppade inte på er. Jag sa att det låter absurt att säga att man beslutar sig moget för att vilja ha ett husdjur i samma andetag som att man säger att man vill att katten ska påverka ens liv så lite som det bara går - det går ju inte ihop. Eftersom du säger att han inte skulle skaffat den på eget bevåg ligger det alltså på dig att se till att katten har det bra. Det gör du säkert.

Som sagt - jag har inte hoppat på er öht - jag har sagt att det låter absurt, för det gör det. 

Bra skrivet!!!