Kattexperter/uppfödare titta hit! Jag behöver hjälp!!!!

Anledningen att samma kön kan vara att föredra är att honor kan "smyglöpa" de första löpen dvs det är inte säkert att man märker de första löpen och eftersom det kan vara svårt att avgöra när hanar är könsmogna så finns där en risk att man kastrerar för sent och får kattungar istället.

Man kan göra en kastrering på en honkatt trots att hon är dräktig men jag måste säga att jag tycker att det är ganska nasty. Men det är naturligtvis en fråga om åsikter.

Han tycker att det skulle bli "för mycket katter".

Detta är en vanlig missupfattning. Det är så att en katt är betydligt mer katt än två katter. Framförallt som ungkatt. Kan bli väldigt tungt dom första åren att ha en ensam katt. Hade en kollega som skaffade en ensam kattunge. Det slutade med att han omplacerade henne för att det blev för mycket katt. Hon är nu mycket lycklig och harmonisk hos vår granne med en katt kompis /Saras Sambo

Vi hade faktiskt som orginalidé att skaffa två syskon men tyvärr var alla andra sålda när vi väl fick möjlighet att hämta vår lillkille.

Det är helt underbart att se honom där hemma nu, hur han från timme till timme upptäcker nya saker. Igår upptäckte han speglen och idag upptäckte han världen utanför (satt och stirrade ut genom balkongdörren).

Kattungar är fantastiska, och det är synd att folk tar dem från mamman för tidigt... kanske tröttnar man på att de röjer runt och lämnar iväg dem i förtid för att slippa, och dessa säljare verkar ju medvetet ha ljugit för er.

Nu är ni ju inne på att skaffa en till, och det låter ju toppen. Det är iofs självständiga djur, men främst innekatter är ju inte direkt som vildkatter, och har mycket behov av närhet och sällskap, så att jobba heltid och vara borta mycket på kvällarna är nog ingen hit för en ensam ung katt.

Jag hade nog skaffat en ganska snart, och om han är tam och kelig som det är så tror jag inte ni behöver bekymra er över att han inte ska känna sig hemma. Har man en mycket skygg unge kanske man behöver få den lite tam då de ofta tycker varandras sällskap är roligare än en tråkig människa när de är små.

Vi har nu två katter då vi övertagit mammas o pappas katt, och våra katter är ju vuxna och går ute ganska mkt. Men den enda skillnaden i övrigt är att man får tömma lådan lite oftare, och det går åt mer mat. Men det går inte att jämföra med hundar t ex, där jag tycker att 1+1= 3 ibland, särskilt med valpar. Katter underhåller sig själva på ett helt annat sätt, och kräver inte uppfostran på samma vis heller (fast den som säger att katter inte går/behöver uppfostra alls tycker jag har fel).

Nu har jag pratat med min sambo och tyvärr gick det inget vidare. Han bryr sig inte om vad ni eller någon annan säger. Han vill inte ha en katt till. (Vi har t om varit i kontakt med Jordbruksverket och de som upprättar djurskyddslagarna) 

Han tycker att det som står i djurskyddslagen är en tillräcklig nivå av skötsel. Han anser att om vi uppfyller detta, dvs tillsyn två gånger om dagen så är det tillräckligt. Han är medveten om att det är en miniminivå men det spelar ingen roll. Han säger att han kommer vantrivas i hemmet etc om det finns en katt till.

Han störtsa argument är att det inte finns något som tyder på att han dels inte trivs nu och dels som säger att han kommer må dåligt av att vara ensam. Ok, att han mår bättre av en kompis men det finns inget som säger att han mår dåligt av att vara ensamkatt. Stämmer detta?

Era ord tycker han inte är värt nånting eftersom vi uppenbarligen tycker om katter. Jag tycker det är jättekonstigt för dte verkar ju väldigt märkligt att fråga om råd hos någon som inte tycker om katter. 

*suck* detta är jättejobbigt. För mig är det inte acceptabelt att inte ge det liv vi tagit ansvar för ett bra hem. Men min sambo vill inte ge honom en kompis. 

Så nu undrar jag finns det något annat vi kan göra än att skaffa en katt till? Snälla ge oss tips och råd för hur vi kan skapa bästa förutsättningar för vår katt hemma. Jag kommer fortsätta försöka övertala min sambo till en katt till. Men om det inte går. Vad ska vi tänka på? 

En ensamkatt behöver mycket sällskap eller annan stimulans (en katt som är ute mkt brukar klara sig bra ändå). Är man student och pluggar mycket hemma, eller pensionär eller på annat sätt är hemma stora delar av dagen så är det nog ingen större fara att ha dem själva.

Men om man tar vår katt som exempel... när vi är på semester några dagar och grannen passar henne (morgon och kväll) så är hon som ett plåster när vi kommer hem igen. Om vi varit borta en vecka eller mer så märker man att hon försöker underhålla sig själv genom att bära omkring på saker hon hittar... detta trots att hon får gå ut så mkt hon vill (vilket brukar vara ett par timmar om dagen vid ok väder, hon är lite kräsen...)

Vad ett djur lider av är ju svårt att säga, de kan ju inte prata. Men uttråkade och understimulerade djur är oftast djur som till slut hittar på ovanor, blir stressade (vilket kan leda till att de t ex kissar på andra ställen än det är tänkt) eller så kan de bli apatiska och vad är det för kattliv. Ett djur som får mat, vatten, tak över huvudet och en ren kattlåda är ju sällan något fall för djurskyddet, men det måste ju inte innebära att de mår bra för det...

Man har ju omvärderat ganska mycket de senaste åren kring katter och hur de ska skötas. Tidigare har de ju ansetts av många (och gör fortfarande) som ett andra klassens husdjur. Men moderna katter som avlats för att hållas som sällskapsdjur har lika stora krav som en hund, även om kraven inte är desamma. Ingen skulle väl skaffa en hund om man visste att de skulle behöva vara hemma 12h varje dag ensam utan sällskap? Nu behöver ju de kissas och motioneras på ett annat sätt, men en uttråkad hund tuggar sönder saker, skäller och lever om. Det kanske inte en katt gör, men de behöver inte må bättre för det...

Om det är som du säger, att han är väldigt snuttig och kramig när ni har honom hos er, och är borta stora delar av dagen utan något levande sällskap hemma, då hade jag nog faktiskt funderat på om det var ett lämpligt hem för en ensam katt. Kanske låter hårt, men eftersom man har djur för sin egen skull så har man också ett ansvar att se till att de mår bra.

Jag kan bara se att man kan lösa det på två sätt... en kompis till kissen eller att någon är hemma mer under dagarna. Det kan ju gå bra ändå, men jag hade inte tyckt det var schysst mot katten under de förutsättningarna...

Jag är tacksam för er ärlighet. Just nu går vi hem på lunchen så han är ju inte ensam mer än fyra timmar i taget som mest. Mycket eftersom han är så liten också.

Tar tacksamt emot fler "verklighetshistorier" eller råd. Detta har blivit ett riktigt dödläge i hushåller. Vill ju varken förlora sambon eller katten pga detta

Det finns ingen chans att han ändrar sig? Bryr han sig om katten när ni är hemma? Min sambo var inte jätteförtjust i katter när vi skaffade vår (en omplacering, så hon var ju vuxen och inte så vild tack och lov), men jag är uppväxt med djur, tillbringade mycket tid hemma som student och tyckte det var så tomt... och en hund hade vi inte möjlighet till då våra tider var oregelbundna även om jag var hemma mycket. Men han smällte snabbt, och nu är nog han den som saknar henne mest när vi är borta :P

Katter är lite märkliga djur på så sätt att de inte är flockdjur och alltså inte behöver kattsällskap för att trivas, även om de ofta uppskattar sällskap när de väl har det.  Ofta handlar det mer om vad de är vana vid, samt personlighet. En katt kan alltså mycket väl bli en harmonisk och glad katt, även som ensamkatt. Det kräver bara lite mer av människorna som har den. Speciellt när den är liten. Nu verkar ni göra allting rätt, så jag tycker inte att du behöver oroa dig.

Själv har jag jobbat med katter på volontärnivå i många år och haft hand om allt ifrån kullar med vildkatter, till tamkatter.  Har även "alltid" haft egna katter. Är det något jag lärt mig om katter under alla dessa år, så är det just att det är svårt att sätta regler för vad som är bäst. Det som är bäst för en katt, kan vara helt fel för en annan.

Att kattungen suttar är dessvärre oftast pga den tagits för tidigt från mamman. Det är ett tröstbeteende. Ofta växer det bort när katten blir större. Eftersom katten inte har fått tillräckligt med social träning av sin mamma så behöver den det från er. Dvs vara konsekvent i uppfostran, inte tillåta att den bits, rivs etc. Och busa, klappa mycket. Ju äldre den blir, destu självständigare kommer den att bli.

Så med det här vill jag bara säga, att du inte behöver oroa dig allt för mycket. Jag är övertygad att med så pass engagerade ägare som ni verkar vara, så kommer er lille kille att växa upp till en stor trygg katt.

Lycka till!

Vi har en katt som vi fick när hon bara var några veckor gammal pga av att en kompis hittade henne övergiven i en buske.

och vi hade henne till en början själv men vi tyckte sen att hon behövde en kompis så då skaffade vi en till. Dom fick ungar och så hade vi några till, men när vi hade tre katter så höll hon mycket distans och vi fick inte klappa henne och såg knappt till henne.

Nu när vi bara har henne så är hon som en helt annat katt. Tycker om att vara när oss och vill hela tiden bli klappad. Så att även om kattungarna får lämna mamma tidigt så kan dom bli väldigt harmoniska katter och alla katter trivs inte med att ha kattsällskap.