När är man för ung?

förlovadflicka skrev 2012-02-07 11:55:19 följande:

För mig och min man är det viktigt att vi alltid jobbar på att fortsätta bygga på värt förhållande, man vet ju hur det brukar bli när man slutat prioritera den andra före sig själv och inte hinner träffas och bry sig om varandra- man glider isär. Därför tycker jag att det är mycket märkligt att frivilligt välja att vara ifrån varandra i flera månader, för det är faktiskt omöjligt att komma närmare varandra varje dag då. Jag tror snarare att min inställning är osjälvisk än omogen. Att lämna sin partner ensam så länge känns inte sjysst helt enkelt. Och det är definitivt inte för att jag är ung och dum som jag tänker så, utan hur det har varit i min familj där vi alltid satt andra före oss själva. Det betyder inte att man inte kan förverkliga sina drömmar och mål, utan bara att man ibland får kompromissa och visa hänsyn.

Oj. Jag är ledsen, men du har fel. Det är absolut inte omöjligt att komma varandra närmare trots att man bor på olika håll i flera månader. Det är inte heller en motsättning att prioritera sin partner och att förverkliga sina drömmar. 

Min blivande man och jag har varit tillsammans i fem år. Vi är båda musiker - alltså till yrket, inte som en hobby. Eftersom musiken är något vi båda brinner för är det viktigt för oss båda att få ägna oss åt det och få utvecklas på olika sätt. Självklart vill vi även arbeta som det vi är utbildade till. Vi är fullt inställda på att vi kommer att behöva ha distansförhållande under en längre tid, några månader eller ett par år, då vi troligtvis inte kommer att få jobb i samma stad (kanske ens samma land) till en början. Det är absolut inget som någon av oss ser fram emot - vi saknar fortfarande varandra från första minuten vi är ifrån varandra, hur fånigt det än kan låta - men annars är alternativet att någon av oss får ge upp sin musikerbana.

Är det något som kan skapa bitterhet och på sikt ett totalförstört förhållande är det nog just att behöva ge upp sina drömmar.

Vem är du att döma vårt nuvarande förhållande och kommande äktenskap på grund av detta? Det är ju helt befängt att du sitter och menar att vi inte skulle älska varandra och helst vilja vara ifrån varandra! Du har absolut ingen aning om någon annans liv förutom ditt eget. Som Daludd säger; fungerar dina åsikter om äktenskap och kärlek i ert förhållande, så är det väl fint så. Däremot går det inte att applicera på alla andra, självklart inte. Vad är det för svartvit bild av verkligheten?

Vi har också under vår tid tillsammans studerat vårt respektive instrument på högprestigeutbildningar i varsin huvudstad i Europa. Det var en utbytestermin, så vi var borta fyra månader. Under den tiden kom vi varandra oerhört mycket närmare, trots att vi var i olika tidszoner, i helt olika kulturer, hade helt olika upplevelser och trivdes olika bra. Detta tack vare att vi upplevde att det fanns 100 %-igt stöd i tuffa situationer respektive att det fanns utrymme att träffa nya vänner, och att vi fick så många nya saker att dela med varandra.
Dessutom. För dig må det vara osjälviskt att aldrig ha egna drömmar för att du har gift dig. För mig är det osjälviskt att tillåta min partner att fortsätta ha egna drömmar och stötta honom i dem. 

Förlovadflicka, du bör nog vara försiktig med att döma ut på det här sättet,att min vän åkte iväg var ett gemensamt beslut för dem, att resa var hennes dröm, och eftersom de är trygga och säkra i sitt förhållande spelar inte 5 månader någon roll i långa loppet, dock säger hon sj att det är mågot hon inte kommer göra igen, men hon är lycklig över att ha gjort det för annars hade hon alltid ångrat sig. Jag är totalt nerkärad i min m2b men gud så skönt det är när han åker iväg någon helg! Bara vara sj! Hur andra lever sina äktenskap bör man respektera, och för mig personligen känns din syn alldeles för gammalmodig.

Spännande synsätt...
Jag har inte läst så många inlägg bakåt så jag vet inte riktigt ursprunget till detta. Men jag måste ju bara kommentera det där med att man inte kan ha en relation om man bor isär...

Innan jag träffade den som nu blev min make så har jag haft flera långa (kortaste förhållandet var 5 år) med personer som jobbar som licenssvetsare. Vilket innebär att dom kan få åka på ett jobb i 3-6 månader på annan ort eller till och med annat land. Oftast är det att chefen ringer och säger "och du reser i går".
Alltså man har knappt tid att säga hejdå, eller så ligger det en lapp på bordet när jag kommer hem "Hej älskling, blev inringd. Ska jobba i USA ett par månader med att renovera ett kryssningsfartyg, jag ringer när jag kommer fram. Kram"

Sen är det ju så att även om man bor ifrån varandra en lång period så finns det ändå möjlighet att få en weekend ihop. Antingen kommer ju han hem en vända eller så får väl jag åka dit.
Inget av dom tre (ja TRE) förhållanden jag hade med killar som jobbade på detta vis tog slut pga att vi var ifrån varandra. Utan det var helt andra saker. Ingen otrohet eller något annat sånt. När dom var iväg och jobbade så jobbade dom i princip 14-16 dagar på raken mellan 12 och 14 timmar per dag. Så när dom var lediga så sover dom mest. Alltså inget att oroa sig för
Om dom jobbade i sverige så kom dom oftast hem 2-3 dagar varannan vecka för att hinna tvätta och umgås med mig. Om dom jobbade utomlands så var det kanske max 2-3 dagar varannan månad som man kunde träffas.

En av dom killarna har jag fortfarande en djup känslomässig relation till och jag är plastmamma åt hans son. Men jag älskar honom som en bror och inget annat.

nu hoppar jag in. väldigt intressant diskussion btw! :P

jag håller med föregående talare. jag kan nästan inte vara utan min m2b. MEN, när vi väl "skiljs åt" över en helg eller nåt.. så är det ganska skönt när man väl kommit över den värsta längtan. och då får man ju känna att man saknar den andre, vilket kan stärka relationen lite ^^ 

Nu har jag inte läst hela tråden, så det finns risk att jag upprepar vad någon redan har sagt. 

Man är för ung när man är under 18.

Jag tycker inte att rätten (rätten som i omgivningens godtagande, laglig rätt har man ju som 18 åring) att gifta sig har något med mognad att göra. Som vuxen ska man få ta sina egna beslut och göra det som känns rätt i hjärtat, helt utan att någon höjer ögonbrynen åt det. Vill man då gifta sig som 18-åring, för att man tycker att det är rätt och har för avsikt att leva med denna person resten av livet, så ska det inte finnas några hinder i form av åsiktsfulla släktingar och andra som jobbar hårt för att ändra den unga personens avsikter. 

Att ens diskutera mognad i samband med ålder är rätt absurt. Det finns "omogna" personer i alla åldrar. Det är ingen som höjer ögonbrynen om Märta 45 år, som beter sig som en 12-åring, tänker gifta sig. Men när Lotta 18 år har hittat sin livs kärlek och vill gifta sig så ska alla genast tycka till om ålder, mognad och lämplighet och ska rädda den stackars flickan som inte har vett att tänka själv. Det är bara fel.

Samma sak om det visar sig att äktenskapet inte håller trots allt. Har gamla personer mer rätt att skilja sig än unga? Är det inte så att om Märta skiljer sig så får hon tröst och höra att det var synd att det inte höll, medan Lotta får veta att äktenskapet inte höll för att hon var för ung, något som inte alls är sant.  I båda fallen har förhållandet skitit sig av en eller annan anledning, och samtliga inblandade är en erfarenhet rikare. Är det ett misstag, ja, då måste personen i fråga få uppleva det själv, inte genom att någon annan tycker saker.

Så, ålder har inget med ett fungerande förhållande att göra.  

Seriöst? Herregud vilken egoist han är! Tänker ju inte alls på sin flickvän och vad hon vill göra här i livet. Jag skulle alltså inte tveka en sekund på att se till att hon börjar tänka om, för det verkar inte vara någon av dem som inser hur hårt HON drabbas. Skulle inte förvåna mig om någon redan har gjort det. Kanske till och med socialen? 
Är de ihop fortfarande?

Nu till ämnet.. man gifter sig när man känner sig redo. Åldern har inget med saken att göra, så länge man är över 18.  

Jag har inte pratat med dom på ett par år nu så jag har ingen aning... Men hon var så inne i att han var den underbaraste killen i hela världen och att "han som var så mogen ville ha henne var ju bara ett plus"...
Vi var flera som försökte få henne att tänka lite längre, i alla fall att vänta med att skaffa barn tills hon gått ut gymnasiet så hon hade en grund att stå på. Men inte...

Jag tror nog att det är möjligt att komma varandra närmare, även om man inte träffas varje dag. Jag tror också att man måste få prioritera sig själv först under vissa omständigheter och vissa perioder i livet.
De senaste 3 åren har jag studerat på en ort 20 mil hemifrån. Av olika anledningar har min fästman bott kvar hemma hela tiden. Vi pratar i telefon varje dag och träffas så många helger som möjligt, men ibland, särskilt på vintern, kan det gå flera veckor utan att vi träffas.
Inget av detta har medfört att vi har glidit ifrån varandra eller att vårt förhållande inte har utvecklats - tvärtom! Att jag har fått göra det här för min egen skull har gjort mig mer säker än någonsin på vår relation och på att han är den jag vill tillbringa resten av livet med!

Hmmm, jag tror dock att huruvida någon i förhållandet väljer att vara borta en period det beror väl dock helt på hur ens liv ser ut snarare än ett betyg på förhållandet eller äktenskapet?

Jag är doktorand och sannolikheten att jag efter min disputation kommer vilja att åka utomlands och arbeta, troligen blir minst 2 år, är mycket stor och troligen nästan en nödvändighet.  
Min blivande (gifter oss i maj efter 7,5 år ihop) är inte alls säker på att han kommer vilja eller kunna följa med, men får jag chansen är det för oss självklart att det inte kan stoppa mig från att åka.

För att återknyta till TS.
Jag tycker inte äktenskapsfrågan egentligen inte alls har med ålder att göra eller mognaden på personerna utan snarare mognaden på förhållandet.
En fördel att vi varit ihop så länge är ju att min blivande man redan VET detta om mig, han vet att jag tar min karriär väldigt seriöst så att vi båda redan är införstådda med att det finns en stor risk att vi kommer behöva vara separerade. Nu vet vi ju redan att vi klarat att vara ifrån varandra (i omgångar men ca 1 år totalt), vi klarar att hantera stressade situationer, vi har klarat ätstörningar, depressioner och vi står starkare än någonsin både enskilt såväl som tillsammans. 

Avslutningsvis kommer jag kanske med en cynisk och  negativ kommentar, i synnerhet på ett forum med så mycket kärlek och lycka, men när det väl kommer till kritan så kan du faktiskt aldrig lita på någon annan än dig själv.