När är man för ung?

Roligt att höra alla era kloka åsikter! :)

Vi kommer vara 22/24 och varit tillsammans i 3,5 år då. Båda har haft seriösa förhållande förut. Jag kan säga att jag har aldrig känt att det är så rätt. Och om man känner att det är rätt så varför inte?

Nästan tre månader in i vårt äktenskap och varje dag är som en dröm hittills iaf ;)

Jag är 21 och ska gifta mig i sommar, min fästman är 25. Vi har varit tillsammans i ett år och 6 månader nu och bestämde oss på ettårs dagen att vi skulle gifta oss. Det är inget impulsbeslut utan vi vet båda att vi ska leva med varandra resten av våra liv. Kan knappt vänta! :)

Om jag inte känner dem så höjer jag på ögonbrynen vid 18 års ålder, men jag skulle tänka att det är en mognadsfråga, helt individuellt. Det är så vansinnigt individuellt att jag inte skulle anta någonting om någon som var 18 och gifte sig.

Däremot skulle jag anta väldigt mycket om många 18-åringar jag känner/har träffat ;) Sen skulle jag hoppas innerligt att det är rätt :)

Jag ifrågasätter också det där att man förändras så mycket och går igenom så mycket i livet under vissa perioder och DÄRFÖR ska man inte gifta sig... alltså. Visst, det kanske gör det svårare och man förändras möjligen mindre efter 30-35, men är inte en del av ett äktenskap att gå igenom livet tillsammans? Att möta svårigheter tillsammans, att utvecklas tillsammans?

Jag tänker inte att jag måste vara "klar" och färdigpacketerad för att kunna ha en livslång relation liksom, sen finns det såklart de som växer ifrån varandra för långt och inte kan hantera att ens älskade utvecklas, och det är tråkigt.

Vet inte, känns så konstigt bara, speciellt när jag tänker på barn, att det kan man skaffa med någon, men inte gifta sig? 
Jag känner mig ung, jag är 24 och blivande 26, men det är också för att vi förutom kärleken är bästa vänner (och var innan) och för att vi passar ihop och kan få våra olika viljor att passa ihop där de ändå skiljer sig något. Vi strävar åt samma håll och det är en relation som kan klara av ett helt liv. Om det GÖR det vet man ju inte förrän man dör, så att säga.
Vill också gärna vara gift innan jag får barn, och försökt skapat en så stabil grund som möjligt för det. Är hellre skild än ensamstående mamma liksom... 

Egentligen måste det ju vara bättre i så fall att gifta sig ungt än att skaffa barn ungt. Ett äktenskap går att upplösa men barn har man för evigt.....

Säger jag som fick barn vid 23 och ska gifta mig i sommar vid 31 års ålder...

Fast 1:a ggn jag la märke till m2b så var jag nästan 15 och han 17. Vi umgicks som vänner i ett år. Sen var vi tillsammans i ett halvt. Sen flyttade min familj till Götet och det tog slut. Vi var i sär i 1½ år innan jag åkte till han och hälsade på (jag var då 18 & han 20). Vi blev tillsammans och firade 12 år i nov.....

Så det hade ju inte spelat ngn roll om vi gift oss ungt eftersom vi fortfarande är tillsammans och har 2 barn.

Fast jag vet ju inte om vi fortfarande varit tillsammans om det inte tagit slut när jag flyttade. Då hade vi bara varit med varandra oh visste inget annat. Så det var nog bra att vi hann testa ngn mer innan det blev vi på riktigt.

Men nog om mig. Jag har lite dubbelmoral och tycker nog 18 -20 är ungt. Fast om jag känner personerna så hade jag kanske tyckt annorlunda.... Lycka till!

Om det var några jag inte kände så skulle jag nog börja fundera, om dom var runt 18, eller i alla fall under 20.
Men det är alltså om jag inte känner personerna...

Men enda gången jag har reagerat riktigt negativt på ett förhållande var när jag fick höra att en kille på 25 år aktivt försökte göra sin flickvän (som precis fyllt 16) gravid.
Hans mål var att göra henne med barn och sen gifta sig med henne. Och hon var ju upp över öronen.
Men det som fick mig att reagera var egentligen inte det, utan det faktum att han erkände att han haft ett sexuellt förhållande med henne sen hon var 12 år. (hans ord var att dom varit ett par sen han var 21, som om hon hade varit 16 i alla år då...) Även om han sen slingrade sig med att säga att dom inte haft penetrerande sex förrän hon blev "byxmyndig".
Båda av dom bodde hemma hos sina föräldrar, han hade inget jobb, ingen utbildning och han ville inte att hon skulle gå i gymnasiet...
Hon däremot ville plugga in gymnasiekompetens på distans, hon hade ett mål med livet - och det målet var inte att få soc att betala en lägenhet åt dom (som killen hade som högsta önskemål)

Sen finns det 18-19 åringar som är mer mogna än vissa 40-åringar jag känner. Så ålder har absolut inget med mognad att göra egentligen. Det är hur man är som person och hur livet har behandlat en (livserfarenheter) som utgör basen för ens mognad. Och om man har glidit igenom livet på en räkmacka så är man inte mogen att hantera motgångar hur gammal man än är.

Men fy vilken idiot rent ut sagt!

Om man älskar någon kan man faktiskt vänta! Vi blev ihop när jag var 16 (nästan 17) och han 24, men han väntade på mig i nästan tre år tills vi gifte oss (och hade inte varit med någon annan innan heller, så vi var ju liksom på samma "nivå"). Blir skitarg på denna killen, snacka om att utnyttja henne! :O

Kan ju avlägga rapport om mitt äktenskap, nu har vi varit gifta i fyra månader och bättre än så här tror jag inte livet blir! :D

Vi fyller båda 21 i år och gifter oss i juni. Det är många som tycker att det är lite konstigt och att vi kanske borde vänta, för vi ääär ju så unga. Ja, men? Vad ska vi vänta på? Ska vi ge det tio år och se om vi inte hittar någon vi gillar mer eller? Det känns ju bra och rätt för oss, och det skulle jag  vilja påstå är huvudsaken.

Samtidigt som folk bemödar sig med att kommentera vår ålder inför vårt giftermål så är det 4 tjejer i samma ålder i min närhet (och dessutom 2 yngre) som fått barn under 2010 och 2011. Men det är visst inget konstigt aaalls. Folks prioriteringar alltså...