När är man för ung?
När är man för ung att gifta sig, enligt er? Jag är säker på att många håller med om att det är en mognadsfråga men vilken ålder skulle ni höja ögonbrynen åt om ni inte kände personerna?
När är man för ung att gifta sig, enligt er? Jag är säker på att många håller med om att det är en mognadsfråga men vilken ålder skulle ni höja ögonbrynen åt om ni inte kände personerna?
Men fy vilken idiot rent ut sagt!
Om man älskar någon kan man faktiskt vänta! Vi blev ihop när jag var 16 (nästan 17) och han 24, men han väntade på mig i nästan tre år tills vi gifte oss (och hade inte varit med någon annan innan heller, så vi var ju liksom på samma "nivå"). Blir skitarg på denna killen, snacka om att utnyttja henne! :O
Kan ju avlägga rapport om mitt äktenskap, nu har vi varit gifta i fyra månader och bättre än så här tror jag inte livet blir! :D
Vad som egentligen spelar roll i ett förhållande (och framtida äktenskap) är något jag omvärderat. Är 23 år idag och kommer vara 24 när vi gifter oss.
Jag tror inte på prefektion eller "drömliv". Jag är inte beroende av min blivande, jag har inte svårt att sova om inte han ligger bredvid. Jag lever inte i någon illusion om att vi är "gjorda" för varandra eller att det är ödet.
Däremot så VÄLJER jag honom. Och jag gör det varje dag. För att jag vill, för att han kompletterar mig i mitt liv, inte för att han ÄR mitt liv eller för att jag inte kan leva utan honom. Jag vill inte leva utan honom även om jag kan och skulle klara det också.
Och jag gifter mig inte med honom bara för de underbara nykära, utan för att det är honom jag vill ha vid min sida när det svajar. Det är inte svårt att leva tillsammans när allt är underbart, rosenskimrande och lyckligt. Det svåra är att veta varför man ska stanna när det är tungt.
Har man insett det, då tycker jag man är mogen att gifta sig ;)
Men, det här är MIN syn på hur man bör tänka och känna när man gifter sig. Jag tycker inte man ska vara beroende av varandra, utan snarare ha egna självständga liv där man istället kompletterar, stöttar och höjer varandra.
Jag förstr hur du menar doofie, jag ser oss som 2 självständiga personer som har valt varandra, han kompletterar mig genom att göra mig till en bättre människa och mitt liv bättre, mitt liv har inte direkt förändrats sen vi träffades, förutom till det mysigare, tryggare, kärleksfullare. Vi har ett gemensamt liv MEN vihar ett privatliv där vi träffar egna vänner,tränar osv. För när jag gör egna saker har jag ju massor att berätta för honom när jag kommer hem! Att ha varsit privat liv berikar och förbättrar vårt gemensamma.
Tycker inte det går att säga när man är för ung, men jag kan tänka mig att folk gör det aotomatiskt utan att veta något om parets bakgrund.
När vi gifter oss i sommar så kommer jag att vara 27,5 och min man 31. Vi har dock "bara" varit tillsammans i 2,5 år då och av dessa har vi bott ihop i 2 år. Men man vet när det är rätt!
Jag har haft två förhållanden tidigare.. Det första var inte kul.. Jag kände att vi inte hörde ihop och att vi ändå nån dag skulle gå skilda vägar. Han var så svartsjuk och lät mig inte leva ett riktigt liv, sova hos kompisar, vara för mig själv. Han kontrolerade allt.. Mina tjejkompisar såg detta långt innan jag själv såg att det var ett problem. Då vi hade tjejfester kunde han ringa 10 ggr på en kväll bara för att höra vilka jag var med osv.
Det andra förhållandet jag hade var ett fiasko om jag får säga det själv.. Det var som att han levde ett annat liv på sidan av, som jag aldrig fick ta del av. En kväll kom jag på honom med att han var otrogen.. Då förstod jag varför han varit så frånvarande. Faktum är att han har varit otrogen i sina andra förhållanden.. Så jag är glad att det tog slut!!
.....För sen helt otippat träffade jag min m2b. Och det första ledde till det andra.. Vi har varit ihop 1 och 1/2 år nu och kommer att gifta oss till sommaren. Vi älskar varandra så otroligt mycket, vill leva med varandra dela glädje och sorg, skaffa barn med varandra. För oss är ett äktenskap att vi ska dela resten av våra liv tillsammans. Vi vill ge dessa löften till varandra. Många runtomkring rynkar på näsan för att vi är så unga. (Jag 24 och han 27) Men dom som känner oss är hur lyckliga som helst. Vi skiter i vad andra tycker och följer våran egen väg!
Jag såg en tjej som skrev "Varför ska vi vänta?" "Vänta på någon i 10 år som kanske är bättre"
Kan hålla med fullständigt. Det är inviduellt och är man lycklig och har bestämt sig så tycker jag att man ska köra på. Man ska skita i vad andra tycker! Lycka är det bästa man har i livet. Låt ingen annan klampa in och förstöra denna känsla. Och att få dela lycka,glädje,sorg med den man älskar är för MIG livet. Varför vänta då allt känns så rätt och då båda vill?! Jag ser fram emot ett fantastiskt liv med min blivande.. Jag önskar alla er andra allt gott <3 ta ingen skit !
Jag kommer att vara 28 och min m2b fyller 30 veckan efter vårt bröllop - i juni. Dock så har vi två barn ihop (dotter på snart 2 år, son på snart 5 år) och har varit ett par i över 11 år.