När är man för ung?

Jag var arton när jag gifte mig första gången..
Vi var sjutton när vi blev tillsammans, förlovade oss inom en vecka.. gifte oss och skaffade vårt första barn inom ett år... Innan jag var 22 så hade vi tre barn. Vi hade inte känt varandra mer än några månader.. o nä.. vi är båda födda och uppvuxna i Sverige med svenska föräldrar.. tillhör inte någon typ av familj som "kräver äktenskap" för att man ska få lov att vara tillsammans. 

Visst vi är skilda idag.. men vi var tillsammans i 23 år.. gifta i 22.. Vi har nu på vars ett håll funnit kärleken i mer mogen ålder.. vilket är en enorm skillnad.

Det som är svårt när man är så ung när man gifter sig är dels folks kommentarer och förutfattade meningar.. så många gånger vi fick höra .. Det kommer aldrig att hålla.. nä d gjorde det inte.. men 23 år är ganska lång tid.. En annan sak är att man går igenom olika utvecklingsstadier i livet.. det finns en risk att man växer ifrån varandra.. Helt plötsligt när barnen börjar bli stora så tittar man på varandra o tänker.. jaha.. o vad ska vi göra nu.. 

Jag har flera vänner som gjort tvärt om.. bla ett par som var sambo i åtta år innan dom gifte sig.. dom var skilda igen inom ett år..
Jag skulle inte rekomendera mina söner att göra samma som jag och deras pappa gjort. men samtidigt hade jag respekterat deras val.. o om det nu inte hade fungerat så är det enligt mig upp till dom.. Jag anser att om man är vuxen att ta ett sådant beslut så är man vuxen att ta ev konsekvenser. Inte upp till mig att ha åsikter om eller lägga mig i.. däremot om dom hade frågat mig så hade dom fått ett ärligt svar.. inte "det kommer aldrig att hålla" utan.. jag skulle inte rek det.. men om det är vad ni verkligen vill så är det upp till er.. om det känns rätt..

Med dom orden slutar jag.. Det känns rätt .. är nyckelorden.. i mitt liv just då så kändes det rätt.. jag hade kanske valt en annan väg med facit i hand.. men det är en helt annan fråga 
 

Även om jag inte egentligen vill vara dömmande och lyfta på ögonbrynen så gör jag nog det om man gifter sig när man är yngre än 23år...typ :). BARA på grund av mina egna erfarenheter av tidigare förhållanden och på grund av den gåva som jag fått av att ha haft flera partners innan... Men det betyder inte alls att alla måste gå igenom flera partners för att "veta" vad som är rätt, i mitt fall fel. Jag känner mig otroligt stärkt av att veta att jag vet vad jag INTE vill ha. Det som jag  verkligen trodde var en jämlik och kärleksfull relation var inte det alls egentligen, och det hade jag nog aldrig kommit på om det inte hade tagit slut. 

Nu är jag själv bara 25år och gifte mig för tre veckor sedan, vilket i mångas ögon, inklusive mina egna, är ganska ungt. Och jag vet att det inte finns några garantier för att det kommer att hålla.. Men jag vet i alla fall att vi har bättre förutsättningar än vad mina tidigare relationer har haft.  

Filibustern: Precis! Om det känns rätt, varför vänta? .... Nu längtar jag ;) hehe*

jag tänker mer på om det står att mn bara har vrit tillsamans typ 1 år och ska gifta sig, det är mer"konstigt" än om man är e 20 och varit tillsamans kanske 4-5 år. men alla är vi olika och jag hoppas att det går bra för dom som vill gifta sig :)

Jag är mellan 30-35 och ser jag tillbaka på mitt liv, så skulle inte jag vilja gifta mig tidigare än nu. Jag har de senaste 10-15 åren varit med om många händelser som har fått mig att både utvecklas och mogna till den person jag är idag och jag fortsätter att utvecklas så klart fortfarande.

Men skulle jag ha träffat min blivande för 15 år sedan så är det inte säkert att vi skulle vara tillsammans idag.
För mig var det en skillnad att vara "ung och dum" och göra alla de där sakerna som man bara gör när man är ung.

Därför så tror jag att jag lyfter på ögonbrynet när folk gifter sig runt 20 års åldern, för det skulle inte passa mig, sen om andra lyckas utvecklas snabbare så är ju det bara bra :)

Åhhhh! (Förlåt om mitt inlägg låter argsint, men temat väckte ett gamalt minne, menar inget illa)
Jag gifte mig när jag var 21 år. Jag var under samma period arbetssökande och var tvungen att gå på intervjuer hos en jobbcoach. När jag skulle beskriva mig själv så berättade jag att jag är gift. Tanten sa: "Ojj men du är ju 21år" och rynkade pannan. "Ja men jag är en seriös person och mer mogen än en 40-åring kan vara" sa jag.

Då frågade hon mig: "Var bröllopet arrangerat?" (Jag har utländskt påbrå, jag ser ut som en svensk men har ett annorlunda namn). Jag svarade snabbt: "ja det var arrangerat några veckor innan jag gifte mig" Jag missuppfattade hennes fråga totalt, och efter en sekund föll polletten ner och jag skrek "NEJ NEJ NEJ, det var inte arrangerat på det sättet, jag blev inte påtvingad, det är helt emot min religion, jag är kristen ortodox, jag trodde du menade om vi hade planerat bröllopsfesten". Hon sa "Nej jag menade om det var arrangerat, där föräldrarna tvingar barnen att gifta sig och väljer deras partner"

Jag blev såååå paff och förnedrad att jag nästan började gråta. Hon kanske bara var nyfiken fast det kom ur henne helt fel, det lät så rasistiskt. Så hon rynkade på näsan för att jag var 21 år + för att hon trodde att det var arrangerat. Jag själv skulle aldrig döma någon på det sättet.  Det är personligheten och mognadsgraden som spelar roll. I det här fallet blev det ju så att jag blev mer mogen än jobbcoach-tanten som egentligen var 50+.

Jane: stört! 21 är ju ändå inte tokungt! Jag ringde till ungdomsmlttagningen för jag ville skjuta upp mensen med primolut nor o hon trodde att jag var äldre än 25 o ringt fel! 25 är väl inte så ungt o gifta sig ändå. (jag är nitton). Vände mig till vårdcentralen och fick de utskrivna istället, betalar hellre lite extra för proffessionalitet, människan på umo sa att hon var väl fördomsfull för hon tyckte det var väldigt ungt. Tack och hej!

Om de är yngre än 20 så hoppas jag att de är ovanligt mogna för sin ålder.

Ja knäppt! Det är konstigt att det finns så mycket fördomar mot unga, om vi ska kalla det så. Jag menar, jag hade aldrig rynkat på näsan om en tant på 63 år vill gifta om sig, det är ju hennes val.

jo det är sant men det är ju tråkigt när man skiljer sig och får göra bodelning och de extra kostnaderna är inte kul eller leka med. dock . mina föräldrar skilde sig pga en orsak det var min far som var den största idioten då min mamma inte får göra någonting med sina vänner inte ens ta en fika. och nu sitter hon på ett hus som hon inte äger men i papprerna säger det sig att hon äger halva huset och får skatta för skiten oxå och nu har hon blivit anmäld för ovårdnad av egendom. pga min far inte är intresserad för en bodelning. så dom kostnaderna kunde hon lagt på något helt annat som tex att resa eller något men de kan hon inte pga min far är så idiotisk att han inte vill få bort det.  och jag hoppas att han inte håller på att vandaliserar mitt bröllop sen då min far och mor inte går ihop men jag känner att jag vill bjuda dom  om dom förstör min dag då blir min dag en ledsen dag och inte den lyckligaste.

Jo visst finns det lyckliga äktenskap oxå som håller hela livet ut och det är ju bara bra om det gör det. för det är ju det man lovar när man gifter sig :) men jag tycker ändå att man borde tänka sig för vissa karar kan vara besvärliga vid skilsmässa om man har barn då kan det blir värre för dom.. Men som sagt kan det vända eller inte alls. och när man väl ha det dära lilla extra som håller hela livet är ju det en fördel sen är det ju dessa äktenskap som bara håller i 10 dagar tex då är det helt i onördan.. sen är det ju dessa personer som gifte sig direkt när dom träffats ungefär och det är onördan. men iaf ett tag ska man iaf varit tillsammans så man vet vart båda står och vet vad man vill men om det slutar i skilsmässa är det ju inte kul så länge man är lyckliga tillsammans så är det ju bara positivt.. men alla har ju sina åsikter..  det var så jag menade ungefär lite svårt att förklara i en skrivande textupplaga