När är man för ung?

Hur gör man då, om jag t.ex. vill vidareutveckla mig och nå mina "drömmar"/mål och skaffa ett jobb i EU eller FN och då måste flytta utomlands? Samtidigt som min man måste läsa svenska och plugga till snickare på orten där vi är och inte kan flytta? Betyder inte det att minst en utav oss eller båda måste ge upp sina "mål" och privata liv som du säger det?

Handlar inte kärleken och äktenskapet om att man ska ge och ta och får kompromissa om saker? Jag har inget eget mål och syfte med livet, sedan dess att vi gifte oss så har vi ett gemensamt mål och syfte.

 

Självfallet måste man kompomissa i ett äktenskap, och under en viss period kanske den ena får stå still medans den andra pluggar/jobbar. Men bara för att man gifter sig betyder ju inte det att man måste ge upp sin egen identitet och sina egna drömmar. Det är sådant som leder till bitterhet och osämja, Du sitter i en riktigt tuff situation som verkligen måste vara tuff, men det kanske är så när han är klar med sin utbildning så kan ni ta tag i dina drömmar.

Jag har massvis med drömmar och mål som min sambo inte direkt är inblandad i, han är medveten om dem och stöttar mig fullt ut, sedan har vi gemensamma drömmar och mål som vi arbetar tillsammans på för att nå. Men för oss har det blivit att våra privata mål har blivit gemensamma mål eftersom vi båda vill att den andra ska vara lycklig.

Ett av de lyckligaste äktenskapen jag har sett är två nära vänner till mig, hon pluggade förut på en extremt tuff och lång utbildning, när hon sedan var klar kände hon att hon aldrig varit ute och rest eftersom hon började den här utbildning direkt efter gymnasiet, hon stack då iväg och reste runt i 5  månader utan sin man! När hon kom tillbaka började hon jobba och han påbörjade sin drömutbildning...De har en en gemensam dröm för deras liv men de har hela tiden låtit varandra utvecklas och drömma utan sura miner. Det är vad jag tror är receptet på ett lyckligt äktenskap,

Jag är mycket medveten om att inte alla tycker som jag i den här frågan. Och skulle det vara som du säger att en måste flytta utomlands för att uppfylla sina drömmer och den andra inte kan följa med så måste man ju göra ett val. Kan man skaffa en ny dröm om man inte är beredd att lämna sin partner och nöja sig med det? Hur mycket vill man uppfylla just den drömmen? Sen är ju människor komplexa, så man kan ju ändra sig gällande drömmar. Men jag tror att det är bra om man har både ett eget syfte (stort eller litet) och ett gemensamt.

Men som sagt, vad som är kärlek och vad äktenskap handlar om finns det ju inte EN sanning om. Alla har sin egen definition. Men bara för att man har egna mål betyder det ju inte att man inte kan kompromissa i sitt förhållande. Det ena behöver ju inte utesluta det andra.

Alltså... Problemet med frågan om när man är för ung är ju att om man är  för omogen för att gifta sig är det stor risk att man inte inser det själv, just för att man är så omogen. När jag var tonåring visste jag allt om allt, och alla vuxna som försökte säga emot var bara missunsamma och fattade ingenting. När jag var 21 hade jag ett helt vansinnigt överspänt förhållande som jag trodde var mitt livs stora kärlek, och jag hade gjort precis vad som helst för att bevara den idén. Tack och lov att ingen av oss fick för sig att vi skulle gifta oss, säger jag bara!  (Det var inte lika "inne" att gifta sig på den tiden heller.)  Men det var jag, en annan 21-åring kan vara betydligt klokare, och dessutom sakna det behov av drama och äventyr som jag hade på den tiden (det här förhållandet utspelade sig dessutom i ett annat land som inte direkt var någon Sörgårdsidyll, men där hade jag fått för mig att jag skulle bo.)

Så, jag tror vi är överens om att folk är olika och att en del är mogna nog att gifta sig när de är 19, andra fixar fortfarande inte det där med ansvar fast de är 40 fyllda. Problemet är att veta vem som är vem och framför allt hur man får de omogna att förstå att de är det.

Samhället har ju satt sin gräns för när man är för ung, man måste vara minst 18. De flesta är nog ärligt talat för unga även då, men man får väl helt enkelt acceptera att då är man myndig och får göra sina egna misstag. Hur tråkigt det än kan vara för omgivningen att titta på ibland...

Förlåt, men om man har ett bra äktenskap sticker man inte utomlands i fem månader ensam, det är väl ändå uppenbart? Om man har ett bra äktenskap kan man knappt vara utan varandra ett par dagar. Och hur många har man inte hört om som sagt så fast de egentligen åker för att de inte står ut med sin partner... Jag förstår inte hur folk kan vara så själviska som de ofta är, inte undra på att så många äktenskap spricker när allt handlar om att man måste förverkliga sig själv!

Det håller jag faktiskt inte med om! Det där att knappt kunna vara utan varandra i ett par dagar låter mer som den första förälskelsefasen än ett tryggt äktenskap. Jag har inga som helst problem att vara ifrån min man i en vecka, även om jag förstås föredrar att vara tillsammans med honom. Nyligen åkte jag t.ex. iväg nästan en vecka för att kunna skriva fokuserat på ett arbete, alldeles frivilligt, men inte för att jag ville komma bort från min man. Visst saknade vi varann och ringde varje kväll (jag var inte så långt bort), men det var något jag behövde för att komma vidare i mitt liv. Och han uppmuntrade mig i det, och var glad att jag hittade ett sätt att komma loss ur gropen jag kört fast i.

Fem månader skulle nog vara för länge för mig också, men folk är olika. Om det var en väldigt viktig dröm för mig eller för min man, så skulle vi försöka lösa det. Om det sen inte gick att lösa, om vårt förhållande inte skulle klara en sån påfrestning, ja, då skulle drömmaren förstås få avstå från just den drömmen, och försöka hitta ett sätt att leva ut den sidan av sig själv som inte krockade med att vårda relationen.

Men för mig är det ett mycket centralt inslag i en relation att vara lyhörd för och stötta den andres drömmar och utveckling i sitt liv. Jag tycker det är bra mycket mer själviskt att hindra den andre från att göra något som är  väldigt viktigt för den, bara för att man själv vill ha den nära sig varje sekund. Det är sånt som med tiden riskerar att bygga bitterhet.

Jag skulle inte heller lämna min blivande i fem månader, för att jag är sån. Men din snäva syn är omogen. Det finns människor som är gifta och lever hela sina liv som särbos eller med långa tider ifrån varandra. Att "alla" inte kan vara utan varandra i några dagar är skitsnack - verkligheten ser annorlunda ut och jättemånga jobbar på olika orter eller reser mycket i jobbet. Det kan liksom inte du ta ifrån dem och bestämma att deras äktenskap därför suger - det är störtlöjligt.

Vi är alla olika. Om du har din syn på hur äktenskap o kärlek fungerar och din man har densamma så kommer ni säkert fixa det. Detsamma gäller för någon som jobbar i bryssel i ett halvår medan partnern är i oslo på ett företag. Om båda har samma syn där kan det också fungera. Det handlar om vem man är, vad man vill och hur väl man kommunicerar med sin partner.

Det är olika sätt att leva. 

För mig och min man är det viktigt att vi alltid jobbar på att fortsätta bygga på värt förhållande, man vet ju hur det brukar bli när man slutat prioritera den andra före sig själv och inte hinner träffas och bry sig om varandra- man glider isär. Därför tycker jag att det är mycket märkligt att frivilligt välja att vara ifrån varandra i flera månader, för det är faktiskt omöjligt att komma närmare varandra varje dag då. Jag tror snarare att min inställning är osjälvisk än omogen. Att lämna sin partner ensam så länge känns inte sjysst helt enkelt. Och det är definitivt inte för att jag är ung och dum som jag tänker så, utan hur det har varit i min familj där vi alltid satt andra före oss själva. Det betyder inte att man inte kan förverkliga sina drömmar och mål, utan bara att man ibland får kompromissa och visa hänsyn.

Nu  har jag inte läst så himla noga ursprunget till just den här diskussionen, och jag hade inte velat vara ifrån min partner i fem månader - för min egen skull.

Men om han, rent hypotetiskt, skulle få chansen att jobba fem månader - tidsbestämt - i något land som han alltid drömt om att bo i, och jag inte hade någon möjlighet att få tjänstledigt, skaffa hus- och djurvakt etc, och han verkligen verkligen ville åka för det var en once in a lifetime opportunity, och sedan skulle vi bo tillsammans resten av våra liv...

Anta detta... på vilket sätt är det då osjälviskt av mig att inte vilja att han åker? Nej, jag hade inte velat det, och jag hade inte velat att han ställde mig inför valet... men jag hade aldrig sagt nej, trots att jag av helt själviska skäl inte hade velat att han åkte. För hans skull!

Att lämna den andre är en helt annan sak, men vad som funkar för dig är inte samma som funkar för mig. Jag hade nog kunnat åka en eller två månader utan min partner om det var något jag verkligen brann för. Absolut inte mer än som ett extremt undantag, och jag hade nog längtat hem till honom varje dag.

Men att neka någon något sådant kan faktiskt hindra någon att förverkliga mål och drömmar. Allt kan man inte kompromissa om, ibland är det svart eller vitt. Antingen genomför jag den här drömmen eller inte, den går inte att ersätta med något annat.

Om jag och min sambo aldrig kunde göra saker utan varandra så hade jag känt mig kvävd. Jag vill inte känna att jag inte kan åka på en weekend med mina tjejkompisar utan att "be om lov" av rädsla för att han ska känna sig ensam och övergiven hemma. På samma sätt har jag inga problem med att han åker på tennisveckan i Båstad med sina kompisar en helg. Han ringer ändå en gång i timmen för att höra att jag har det bra (som istället tycker det är jätteskön med huset för mig själv ett par dagar).

Har man ett tryggt och stabilt förhållande kan man visst komma närmare varandra trots att man inte ses varenda dag. Det handlar om kommunikation. Absolut håller jag med om att man behöver ses för att det ska funka, men att vid ett tillfälle under ens liv vara ifrån varandra under en längre tid ska inte vara något som tar död på kärleken - då var den inte tillräckligt stark från början. Om man känner att man glider isär bara för att man inte setts på några dagar, då ska man nog fundera på om man verkligen är rätt för varandra...

På vilket sätt har du rätt att döma ut deras förhållande till varandra som "helskumt" bara för att man inte vill tillbringa varje vaken sekund ihop? Dessutom i ett tv-program där man är under stor press. Du vet ju faktiskt inte anledningen till varför hon reagerade som hon gjorde, egentligen. Du vet bara vad du såg, och det är inte säkert det är sanningen.

Jag och min sambo har bott ihop i en etta, i en tvåa och nu i ett stort hus. Vi klarade utan problem att bo i en etta ihop under det dryga året vi gjorde det, men jag hade aldrig stått ut med det i resten av våra liv. Jag har ett behov av att få vara ifred ibland. Det har jag alltid haft i hela mitt liv. Det behöver inte handla om att jag låser in mig ensam dagar i sträck, utan om att ha möjligheten att få komma undan lite, en kort stund. Om att få prata i telefon ifred, läsa en bok i ett tyst, nedsläckt rum någon timme, eller liknande.

Om jag alltid skulle behöva sitta i samma rum som min sambo när han pratar i telefon, jobbar med datorn, tittar på fotboll eller vad som helst - jag skulle bli galen.