I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Jag har äntligen fått iväg en beställning på en present till en blivande 1-åring (ett par rosa converse) och så råkade det bli ett par converse i strl 21 till vår egen busunge också! Jag shoppar verkligen inte mycket så det kunde vi faktiskt unna oss. Har också beställt namnnappar för det är tydligen det som gäller när de börjar förskola. Första grejen avbockad på en lång, lång lista av saker A måste ha inför förskolestarten 18 aug.

www.hemnet.se/bostad/villa-4rum-forsbacka-gavle-kommun-boviksvagen-121-2075235

Här är det, lite litet men ack så perfekt i övrigt!

Heloise: vilket mysigt hus! Så vackra golv!
Leksi: pratade med e's 17åriga kusin idag om att jag inte sovit ordentligt på över två år nu och hur man liksom blir en annan person av det. Jag saknar att orka tänka stora tankar o h att orka engagera mig, det är jag tvu gen att "offra" för småbarns åren. Jag får däremot lära mig att behålla tålamodet och att kunna stänga ute "ovesäntligheter". och att klara av att vara virrpotta! Skratta lite årät sig själv när smöret ligger i skåpet och mobilen i kylen . Nu ska jag sova lite, så fort likör Elvis släpper bröstet. (undrar om han släpper eller jag somnar först...)

Har varit en heldag på Skånes djurpark med mina barn, min man, min bror, min syster och totalt 6 kusiner till mina barn- 14 pers tog sin lilla tid trevligt var det iallafall! Lilla e tyckte att det var roligare att stänga grindar och dörrar än att titta på djuren och så förvånad hon blev när hon stod i högt gräs i en sluttning... Min lilla city flicka!

Hvidis, vad mysigt det låter med kusinträff i djurparken

Leksi, åh converse i storlek pytte! *smälter*

Heloise, spännande att husjakten fortsätter. Och nej, I love dad hoodien fick vi skippa. Men han hade den i knät

Maken är ute med vovven och Mini sover i korgen, så jag ska se om jag hinner med ett lite längre inlägg.

*postar så länge* 

Måste bara först säga att jag grät en skvätt av tacksamhet blandat med ilska över livets orättvisor när jag läste Blommis och Heloises inlägg om sorg över det som inte blev.

Nu sitter jag här med en tillsynes frisk liten bebis, men det har ju varit långt ifrån självklart för oss. Vägen hit har varit lång, krokig och stundtals nattsvart, men om det är något jag har lärt mog under resan så är det att vara tacksam och inte ta något för givet. Den tacksamhet jag känner just nu kan jag inte ens beskriva. 

Jaha, hur ska jag beskriva de första dagarna med Mini? 

Jag ska fila på en förlossningsberättelse, men sammanfattningsvis blev det precis som vi hade önskat. Smärtsamt men alldeles underbart. Så häftigt att hela tiden kunna vara helt närvarande och verkligen uppleva förlossningen med allt vad det innebär. Magiskt.

Amningen funkar bra och lille Mini äter, bajsar, sover och är vaken, ungefär i den ordningen. Ibland flera saker på samma gång Första natten hemma tyckte jag det var jobbigt att inte kunna tyda hans signaler och veta vad han ville. Han ammade, somnade, men vaknade så fort jag lade honom ifrån mig. Vi var nog också lite för snabba med att ta upp honom vid minsta gny. Nu har vi förstått att han kan gny lite innan han somnar. 

Igår tyckte vi oss kunna tolka honom mer och mer och inatt har det gått mycket bättre. Han har ammat, rapat, sedan tydligt visat om han vill amma mer eller är nöjd. När han är nöjd har jag lagt ner honom i spjälsängen (som står intill vår säng med långsidan öppen) och han har då sovit i en- och tvåtimmarsintervaller.

Han verkar (än så länge, peppar peppar) vara ganska nöjd och okomplicerad. Han gnäller när han är hungrig, rapig eller trött. Gallskriker sällan, bara om vi tar för lång tid på oss vid skötbordet. Så fort vi tar upp honom och tillgodoser det aktuella behovet tystnar han. Jag inser att detta kan förändras när som helst, därför tar vi en dag i taget och konstaterar bara att inatt var en bra natt och idag är en så länge en bra dag.

Maken är helt fantastisk, både med Mini och med omsorg för mig. Inte för att jag hade trott något annat, men jag slås ändå över hur självklart han gullar, byter blöja, klär på, vyssjar och pysslar. Han hanterar Mini som om han aldrig hade gjort annat. Dessutom servar han mig med allt praktiskt här hemma. Jag behöver nog inte nämna för er att det kniper till hårt i hjärtat när jag tittar på min fina man med sin vackra lille son i famnen. Mini har dessutom visat sig vara otroligt lik sin pappa, till min stora glädje. ♥  *torkar en tår*

Vovven är så duktig. Nosar nyfiket (speciellt när Mini bajsar ) men försiktigt. Vi är noga med att det ska vara så normalt och odramatiskt som möjligt för honom, och han är med i badrummet när vi byter blöja, ligger i mitt eller makens knä när jag ammar, myser med oss i soffan och alternerar mellan att sova i hundsängen i vardagsrummet och hundsängen i vårt sovrum.

Jag är så innerligt glad och tacksam för den gåva vi har fått. Jag inser vilket litet mirakel han faktiskt är och vi njuter av varje stund tillsammans, mina fina killar och jag. Visst är jag trött, men jag nöjer mig med att konstatera att just nu är det bra, just nu är livet alldeles underbart. Att leva i nuet har fått en helt ny innebörd.  

Maken vill förresten inte att vi lägger upp bilder på FB, men jag ska försöka komma ihåg att lägga in någon bild i mitt galleri här. Jag meddelar när jag har gjort det. 

Mini sover fortfarande, så jag har nu hunnit lägga in två bilder i mitt galleri. Ni som finns i min adressbok borde kunna se dem, hojta till annars.

Sittet här o torkar tårarna, dels över hur fin Mini är och över hur fint du beskriver kärleken o allt det underbara.