I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Lovar att messa när vi fått raporten!

Det blir marinerad fläskfilé med bakpotatis och grekisksallad och tzatziki. Det lagar nästan sig själv....

Ninnis, ja, lite väl mycket bilhistorier har det varit. Bilar är skit. Värsta grymma bottenlösa hålet av kostnader. Visst har vi kojan kvar. Den har kostat så mycket att fixa iordning, att den kan jag bara inte göra mig av med. Dessutom gillar jag den.

Det här med att resa. Man är ju så olika som personer. Men fast jag tillexempel VET att jag egentligen är rätt hemkär och inte alls ser det som så självklart urhäftigt och njutbart att nödvändigtvis resa hit och dit jämt, så är ju det en av de saker som syns utåt, som pratas mycket om och som visar på "hög standard" och att man är en rik person. Rik på upplevelser-för det är nämligen det viktigaste just i vår generation. Bäst points är det på att ha rest så "oturistigt" som möjligt. Att resa charter och för lika som alla andra är inte alls samma sak. SAMTIDIGT så ska man ha ett toppinrett hem där badrum och kök är påkostat som om man tillbringade ALL sin tid just i de två rummen. Gärna med alla sina vänner som man ständigt bjuder in på sagolika flerrättersmiddagar av riktigt mästerkockklass. För det gör ju alla. Jämt.

Jag säger absolut inte att det är något fel vare sig att resa eller se om sitt hus och göra det så fint som möjligt. Och idag har fok mer att röra sig med än man hade i tex vår föräldrageneration. MEN det är lätt att dras med. att aldrig vara nöjd. Att vilja ha allt. Allt som man tycker att alla andra har. NU. Och det blir ångest, missnöje och en känsla av att vara utan. men nu är det bara så, att i min familj tjänar vi inte mer än 20 000 var, och det är länge sedan jag ens hade ett jobb.
Jag MÅSTE försöka vara glad att vi förbättrat våra liv till att faktiskt ha ett hus. Inte banka på mig själv för att vi inte inrett det, sådär underbart fint som jag drömmer om.

Om vi hade löner på 30-40 tusen var i månaden, jamen VAD är det som är svårt då , mer än att man kanske trots allt även då måste prioritera och inte kan unna sig precis allt? Särskilt inte under småbarnsåren. Undrar ju jag, som lever i en verklighet där de lönerna är rena fantasisummor att ens tänka sig. Nä. Får man ihop utgifterna och utöver det kan spara en slant som ibland räcker till ett restaurangbesök eller att åka och hälsa på släkt och vänner kors och tvärs över landet, eller att skaffa något till hemmet eller så, ja då får man vackert se till att vara glad att man ändå har det ganska bra och att det definitivt hade kunnat vara värre.
Men en dag ska jag ha min egna verksamhet. och den ska vara så framgångsrik att jag kan ta ur en vettig lön. Så det så. Och då ska jag ockåså resa. Till sådant som intresserar mig.

*vinkar till alla*

Hälsar på lite snabbt så här på slutkanten av lunchrasten

I vår "byaskola" (där både Äldsta och Yngsta har gått och går) så är en av "Välkommen tillbaka till skolan efter sommarlovet"-traditionerna att barnen sitter i ring på golvet och i tur och ordning berättar om vad de har gjort under sommaren.
Visserligen "måste" man inte berätta men trycket är ganska hårt ändå.

När Yngsta kom hem från första skoldagen i höstas frågade jag hur dagen varit och vad de hade gjort och fick ett surmulet "vi har haft samling och alla berättade vad de gjort i sommar" till svar.
När jag sen lite förvånat frågade om det inte hade varit roligt blev hon jätteledsen och sa att hon inte sagt nåt eftersom alla hade rest hit, bott där, byggt pool etc och hon hade bara varit hos mormor och mest lekt på gården. "Vi har ju inte ens varit till Furuvik i år"

Hon älskar att vara hos sin mormor så det är inte det, men lekplatsen på gården utanför mormors hus i en Sthlms-förort kändes ganska tunnt i jämförelse med utlandsresor, poolbadande och liknande.

Jag frågade om hon inte trodde att det fanns andra barn i klassen som varit hos mor-och farföräldrar på lovet och visst fanns det det.
Skillnaden var att deras mor-och farföräldrar hade hus på Gotland, i Bohuslän, i Franrike och andra spännande ställen...

Visst vill man ju att ens barn ska få känna att deras sommar har varit "bra nog" för att vilja berätta om i skolan. Och visst svider det i själ och hjärta när liten så tydligt signalerar att hon är fullt på det klara med klasskillnader och förmögenhetsskillnader. När det gäller materiella prylar så bekommer det mig inte men det här kändes riktigt tungt.

Familjens stora sommargrej i fjol var ju bröllopet som både var hemligt och dessutom skedde efter skolstart.

Nu i sommar blir det säkert mormor igen men vi ska vara noga med att GÖRA saker tillsammans också även om det blir på hemmaplan och budgetvariant.

Usch så svårt sån't här är

Nu tillbaka till jobbet (diskrimineringlagen/likabehandlig står på agendan idag - känns just nu som att ju mer jag läser desto svårare blir det!)
Sköt om er alla!

Word Blomman!

Jag tycker ju för det mesta att jag och Pnazer har det rätt bra ställt, och då ligger vi på runt 30 000kr ihop efter skatt( det var när jag jobbade) nu när jag är mammaledig så ligger vi på runt 25 000kr, det går alldeles lysande. Vi har ett relativt fint radhus, en hyggligt ny bil och vi anser att vi lever ett gott liv. Visst, vi har inte råd att dra iväg utomlands titt som tätt. Men så pratar man med vänner som har runt 30 var efter skatt och tänker, tja det hade ju varit trevligt haha. Det är klart att det finns många saker man vill ha, men helst av allt vill jag ha en liten gård på landet, där jag kan ha ett gäng höns, några getter och en häst. Där jag kan odla grönsaker, göra lite getost, sylt och safta, där det finns lite skog så man kan klyva lite ved till vintern, låt pållen jobba i skogen.. Där mina barn får växa upp med fossingarna i den Gästriklandska myllan och där man arbetar tillsammans för ett bättre liv. Det är vad jag drömmer om

Jag kan säga så här: JAG har inga problem med att "bara" vara hemma på sommaren. Tvärtom är det något jag önskat i flera år att jag o maken skulle vara lite mera under semestern. Så att vi fick något gjort på huset. Eller bara för att vila och umgås med vänner och släkt (min då alltså) som alltid söker sig upp till norr på sommaren. Men han vägrar att vara här under semestern. Det är tråkigt tycker han. Och mina släktingar o vänner är tråkiga. Han vill hem till sitt hemland. Okej, det kan jag förstå, jag vill också att flickorna ska umgås med sin farfar och sina kusiner därborta. Men kanske två veckor där och två veckor hemma? Men nej. Vissa år har han dessutom velat att vi ska åka BÅDE till hans hemland OCH på solsemester. Och så ska vi åka på slalomresor och till nyår ska vi också resa någonstans enl honom. Han har dessutom krav på att vi ska hinna och ha råd med att renovera huset så att det blir tipp topp, men det ska göras under resten av sommaren när vi arbetar... Såklart har vi inte alls råd med allt detta!! Han har vägrat acceptera det. Han har barnsligt höga krav på hur vi ska leva och de är inte alls verklighetsförankrade eller på något sätt förenliga med våra medelmåttiga inkomster Totalt två års sjukskrivning för maken har ju inte genererat MER pengar heller pr

Resultatet har blivit att allt vad gäller renovering stannat av eller blivit halvdant. Ingen solsemester på flera år (mig gör det inget, men han anklagar mig), och resorna till hans hemland har oftast blivit dyra historier i slutänden. Nu har vår ekonomi havererat efter att detta pågått ett tag. Han lever över våra tillgångar. Stor, fin bil, jaktresor, ja allt ska han göra.

Jag är mer av den åsikten att ibland är man hemma, kanske lägger en slant på huset det året istället. Ett annat år åker man bort, vilar från renovering och måsten. Hemma är också bra. Umgås med vänner och släkt.
På skolan har de haft problem med att många barn mått dåligt efter sommarlovet precis pga det som Klockarbol beskriver. Har dock för mig att förra året på T:s skola så skippade de den "muntliga" redovisningen av sommarlovet utan barnen fick skriva in sin skrivbok istället.

Jag har mått så dåligt över makens alla krav och att vi aldrig kunnat uppfylla dem, det har varit en stor källa till bråk i vår familj. Han är jämt missnöjd och kan inte glädjas åt det vi har. Det gör mig jätteledsen.
Nu när det figurerar några olika diagnoser hos maken och jag fått läsa på lite, så har jag ju förstått att endel av denna rastlöshet kan delvis bero på dessa diagnoser. SAmt bakgrund, kultur, tidigare erfarenheter och såklart personlighet. Vi är OLIKA.
När nu allt detta hände vid nyår så delade vi ju upp ekonomin. Makens alla krediter är utnyttjade och han får inga nya, så just nu kan han inte leva så stort. Inte jag heller. För mig är det inte så svårt att tackla detta, men för honom är det en svår och nyttig omställning. Nu är det dags för honom att lära sig att planera och prioritera. Och ta konsekvenserna av sitt handlande. Jättebra tycker jag.

Det kanske innebär att det inte blir nåt poolbadande för våra tjejer, men jag ska nog hitta på nåt ändå med dem, som inte behvöer bli så dyrt. Finns endel man kan göra häromkring också
I slutänden tror jag att jag och tjejerna kommer vara rätt nöjda, hur han kommer vara/känna, det vet jag inte och jag känner att det är ganska mycket upp till honom själv. Det enda jag kan göra är att bjuda in honom att vara med på våra grejer. Take it or leave it. Roligast är ju förstås om vi kan hitta något som vi kan göra tillsammans hela familjen.

Oj, nu blev det långt och flummigt igen . Sorry !

Ninnis, ha det så trevligt i Norge!

Själv åker jag till Finland i helgen

Jo, just det. Jag tänker också som så att våra flickor får ju vara med om rätt mycket ändå, sammanlagt under året. Slalom, spännande besökt titt som tätt från Ry, köruppträdanden, dansuppvisningar, badhus, ja lite av varje, smått o gott. Varför måste allt krut läggas precis på 4 veckor under sommaren, bara för att man "måste" göra som alla andra?

Jag är så glad att jag har världens finaste flickor, bättre sällskap än dem kan man inte ha  
Och jag är glad för att jag är frisk
Jag är glad för att jag har en mor o far och bror med familj som ställer upp för mig.
Jag är glad för att jag har underbara vänner som älskar mig för den jag är.
Jag är glad att jag äntligen fått lite insikt och förstått att det är INTE mitt fel att saker blivit som de blivit, jag rår inte för min makes problem. Även om jag inte är fri från skuld när det kommer till vissa problem, självklart inte,  men just det där om att jag inte skulle duga riktigt bara för att jag inte städar nog ofta eller lagar supermiddagar och att jag läser recept när jag lagar mat och annat sånt där JÄVLA TJAFS som min make hakar upp sig på menar jag. Det är inte MITT problem, det är makens problem som han har med sig själv.
Jag är glad för att jag och maken ska åka iväg och bränna i Världscupsbacken imorgon, äta god mat och ha skoj.

Jag är glad för att solen lyser och att de har lovat fint väder imorgon för då ska flickorna åka skoter och mysa hela dagen i solen och grilla korv med sin morbror och hans familj.