I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Ingis, hur är allt med dig och familjen? Har ni fått ngt besked från rätten?

Flamman, hoppas allt är bra med er alla! Har maken varit på sin läkartid eller det är kanske inte ännu? (har dålig koll)

Så nu har jag spammat färdigt för denna morgonen. Kanske borde sätta igång med allt arbete som ligger på mitt skrivbord.

Muggles: Underbar bebismage

Andbeyond: Lägesrapport emotses, hur går det? Detta är ju bara för spännande...

Ang att  hinna eller inte hinna när man har småbarn... Jag är som Leksi. Jag hann ingenting kändes det som. Bara släcka bränder. Med första barnet hann jag dock mer. Första 9 månaderna var maken arbetslös, så vi var båda hemma. Han gick på SFI 2 ggr/v annars så var vi hemma båda. Vi bodde i en tvåa och det var inte så mycket att städa. T sov väldigt bra på dagarna i vagnen. Flera timmar. Jag var mycket ute och promenerade med en väninna som också var barnledig. Vi gick på kyrkans babyrytmik och på babysim tillsammans. Men så mycket där hemma hann jag inte. Mer än att tvätta, diska, dammsuga. På kvällarna hade T kolik de första tre månaderna, så då var det jobbigt att inte få sova, men jag fick fler tillfällen till sömn när maken var hemma, på dagen. När T var 9 månader började han jobba och då var det lite svårare att få till det...

När K föddes så hade vi flyttat till hus och hon var en sån bebis som sov väldigt lite. Jag led av konstant sömnbrist för nu hade jag ju två småttingar och de sov aldrig samtidigt. T var på förskolan 3 dgr/v à 5 tim och jag upplevde att det var en himla stress att hinna allt. Upp med två ungar som skulle bylsas på, iväg till förskolan, hem, fixa lunch, hinna tömma en diskmaskin och tvättmaskin, precis när jag o K kanske fick en stund att slumra, ja då var det dags att hämta T på förskolan. Sen var det dags att laga middag osv, osv. Jag hann ingenting kändes det som. Jag var som en zombie. Allt var som en dimma. K var dessutom sjuk och vi hade en vattenskada i badrummet så tre månader var huset fullt med byggjobbare och vi bodde i källaren...

Så här i efterhand så sörjer jag att jag inte fick den där mysiga småbarnstiden med lilla K, men jag var så slut mentalt. Jag orkade inte riktigt med de där långa barnvagnsprommisarna, för K gillade inte att sova i vagnen heller. Jag gick på nån babyrytmik och några gånger på babysim, men sen blev K sjuk igen. Jag ser tillbaka och minns det mesta som en grå, jobbig period. Fastän jag förstås minns roliga mysiga underbara stunder också, men ni fattar tror jag. Inser nu att jag förmodligen var deprimerad och hade behövt söka hjälp.

Det sliter fruktansvärt att inte få sova ordentligt. Sömn är verkligen A och O för att man ska må bra och orka. Alla barn är olika helt klart. Och föräldrar. Jag behöver mycket sömn för att funka.

Den 30:e ska han dit.

Vi har det okej. Maken har den dipp, är mer känslokall igen, egotrippad och depressiv. Men jag lyckades få med honom på slalom i söndags. Så vi hade en fin dag i backen hela familjen iaf.

Jag känner mig starkare själv nu. Även om jag är grymt trött och behöver sova mycket, men mentalt känner jag mig fräschare. Jag tar inte så illa vid mig av hans dipp och jag orkar inte oroa mig så mycket. Jag tror att jag frigjort mej en aning rent känslomässigt från honom. Nu vet jag att jag klarar míg på nåt jävla vis, rent ekonomiskt, oavsett vad som händer mellan oss. Den känslomässiga biten är jobbigast. Men jag har kommit till nån sort punkt där jag känner att visst jag älskar honom och vill hålla ihop familjen, men inte till vilket pris som helst, inte på bekostnad av mig och flickornas hälsa.  Vi ska må BRA!!! Jag börjar vara rätt trött o less på makens nycker och på nåt vis har jag tagit ett steg bort från honom rent känslomässigt. Både på gott och ont. Vi får se vad som händer. Jag står bergfast kvar vid mitt krav att han skall ta de mediciner läkaren ordinerar, annars har vi ingen framtid ihop.

Tack för komplimangerna om magen! I v30 (som jag är nu) ska man ju eg vara lika stor som i v40 men jag känner att riktigt så stor är jag inte ännu. Jag känner mig faktiskt fint gravid, har inte gått upp ngt annat egentligen (märker att lår etc är lika smala som förut). Men har ökat 10-11 kg ändå

Heloise: jag var en sådan "lattemamma" (även om jag inte riktigt gillar uttrycket så får jag väl erkänna det). Vi bodde mitt i stan i Göteborg och jag är en person som absolut inte tycker om att häcka hemma hela dagarna, jag blir fullkomligt rastlös och skogstokig av det. Dessutom hade jag likt några andra här ett barn som sov extremt lite på dagarna (2x30 min) och då ofta endast efter sövningsaktioner, dvs hon somnade sällan självmant. Hon kunde sova 1-1,5h men då om jag var ute och promenerade. Jag fick inte gjort mkt hemma. Ok då, slänga in en tvätt var ju lätt, men ta hand om den efteråt var en annan femma. Dvs den blev ofta liggande i torktumlaren ovikt... Baka var det inte tal om! Bara att få oss färdiga för utgång med lunch till oss båda, dusch för mig och sedan göra Moa i ordning var ibland en pärs. En unge som sover så lite blir ju naturligtvis ganska grinig Moa var dessutom ett barn som krävde mycket stimulans av mig. Hon var INTE nöjd med att ligga själv i babygymmet el babysittern - hon ville att det skulle hända saker. Hon var som nöjdast på café där hon kunde titta på annat folk, andra barn och sitta och pilla med ngn prasselleksak medan jag fikade med en annan mamma. El på babysimmet. El på öppna förskolan. El på promenad... Ja du fattar. Och då kan folk tycka "a men, låt henne skrika då" (om hon låg där missnöjd) men hon gav sig ju inte. Det var inte så att jag inte prövade att inte ta upp henne. Men hon är väldigt envis, och hon kunde skrika i en halvtimme utan att tröttna. Så det var inte mkt att välja på, för jag stod inte ut till slut. Jag fick alltså nästan ingen egentid när vi var hemma, och den lilla jag fick (en halvtimme här och en där) valde jag att inte lägga på disk och städ, utan kanske på att hänga i en BT-tråd (granntråden) el att läsa en tidning, el att duscha.

Efter ca 4 mån tog jag tag i det här med sovandet och körde Anna Wahlgren-schema på henne. Det tog några månader men sedan sov hon på regelbundna tider och framförallt 1,5-2h istället för småsnuttar. Då kunde jag äntligen börja njuta av min mammaledighet kändes det som!

Ursäkta långt svar, men...

Jobbigt med makens dipp! Men skönt att du känner dig starkare. Det viktigaste är ju din och tjejernas hälsa som du skriver! Ta hand om dig! *kramar om*

Hej!

Idag har vi varit hos BM. Jag är i 25+1, SF-måttet var 26, hjärtslagen 150 och jag har gått upp 2,5 kilo totalt. Allt såg jättebra ut

Järnvärdet var något lågt men jag ska fortsätta med en järntablett om dagen till nästa besök om tre veckor.

Flamman, jag märker en härlig styrka i dina inlägg. Bra att du ställer ultimatum angående medicineringen. Nu är det inte långt till den 30:e!

Andbeyond, idag ska du föda barn!

Såg ni förresten "En unge i minuten" igår? Den lilla plutten som föddes i vecka 27 är bara två veckor äldre än vår Mini. Det tyckte både jag och maken var lite skämmande att tänka på. Men vi fällde en liten tår båda två Det andra paret var ju helt underbara. Undrar om min man kommer att fråga barnmorskan om hon vill ha kaffe?

Lanovia, Muggles och Flamman: Tack för svar. Jag illar väl egentligen inte heller uttrycket"Lattemammor" men visste inte vilket uttryck jag skulle använda. Det är väl jättebra om man har en aktiv bebis som gillar att vara ute samtidigt som man är en aktiv mamma som gillar att vara ute!

Jag tror att vi har fått hjälp med "rutiner" eftersom Elise har matats, väckts, vänts etc på fasta tider på neo, hon har ju aldrig fått bestämma själv, stackarn. Det är klart att jag också åker in till stan ibland, går på promenad varje dag om det är hyggligt väder, går på biblioteket etc. Jag skulle gärna fika på stan någon gång då och då, men inte en endaste av mina vänner är eller är på väg att bli mammalediga Resten jobbar ju på dagarna och på kvällarna kommer Panzer hem då vill jag mest hänga med honom.

Och du Leksi: jag är en sån där hems mamma som väcker min unge typ 20 min innan det är dags för mat

Men nu ska vi äta lunch och göra oss klara för att åka till barnhab, ja det kan iofs vara därför jag drar mig för att åka till stan, stan= sjukhus