I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Flamman så tradigt med dina föräldrar. Finns det något envisare iböand? Hur känner du i allt detta med sjuk mamma?

Blomman, jädrans vilket LÄCKERT rum grabben får!!!

Lanovia... jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Min mamma har varit sjuk hela min uppväxt. Jag är så van vid det. Det känns som att jag växt upp med en mamma som bara varit närvarande ibland... Självklart älskar jag min mor, hon är en enastående kvinna. Otroligt skärpt och var energisk när hon hade sina friska stunder. Men mest kommer jag ihåg att hon låg och kräktes o hade migrän eller låg och sov eller hade magsmärtor. Vi har inte ett sånt där jättenäraa  och djupt mor-o-dotterförhållande, som jag förstås gärna hade sett att vi hade.
Jag har en närmare relation med min far och har alltid haft. Det är jättetråkigt med min mor, men så sjuk som hon varit de senaste åren och bara blivit mer och mer olik sig själv under tiden som depressioner och demens sakta, sakta slukat henne, så kan jag inte säga att jag känner... usch, det låter så hemskt, men det känns som att jag sörjt henne redan så många år... Tycker mest synd om pappa, som får dra det tunga lasset med henne.
Ja, jag är väl förmodligen en hemsk person som känner så.
Men det känns inte humant att min mor med sitt skarpa intellekt och många begåvningar ska behöva bli så här... hjälplös... degraderad... ja jag vet inte vad jag ska kalla det. Det känns inte värdigt.

Maktlös är rätta ordet Blomman! Min pappa är djävulskt envis. Precis som sin mor som blev 97 år. Och han har gett sig fan på att han ska bo kvar därhemma tills vi får bära ut honom
Känns bara så trist att de sitter därute i skogen... skulle vilja ha dem närmare så jag kunde snippa förbi efter jobbet, på promenaden, handla lite åt dem, kolla att de är okej och hålla pappa lite sällskap t ex medans flickorna är på aktiviteter. Min far är HELT klar i huvet även om han hör dåligt. Han har dock en muskelsjukdom som gör honom svag och stapplig i benen. Det är det som är hans stora hinder.

Ang mamma, igen, så är jag vettskrämd för hennes bröstcancer... funderar om jag ärvt just den genen... Jag får INTE drabbas och dö, förrän flickorna är åtminstone 20 år och kan ta hand om sig själva. Helst ännu längre förstås. Tänker er bara... om jag dör... vad händer med dem då? Kommer deras pappa och tvingar dem till det stora landet i öster? Han är ju deras far och älskar dem väldigt mycket. OCH han är stolt och han HATAR att jag träffat m. Såklart skulle han ta barnen till sig, även om han EGENTLIGEN inte behöver dem där... Och annars... vem ska ta hand om tjejerna???

Usch vilka hemska tankar NÄ, jag ska hålla mig frisk och ta barnen genom tonåren och allt,det är bara så. Nåt annat alternativ finns inte.

Lanovia, precis så menar jag också! Du ÄR en kämpe! Fast i rättvisans namn borde ni få vara friska allihop, ett låååångt tag framöver. Stor styrkekram, hoppas idag blir en lite bättre dag.

That´s the spirit! Bryta ihop och komma igen måste man göra ibland. Så det är ost lilla fröken vill ha? 

Du ska vara frisk och lycklig under många långa år framöver! Punkt, slut och basta. Ingenting annat.

Så fruktansvärt jobbigt med din mamma. Men du är absolut ingen hemsk människa! Relationer och känslor är komplicerade och saker, och man inte kan styra vad man känner. Jag hoppas det ordnar sig på bästa sätt för både din mamma och din envisa pappa

Blomman, vilket häftigt rum Blompojken får! Skitsnyggt!

Blommis igem, igår var det ett år sedan jag & Inigis med småttingar var hos er

Fru E, har ni kommit hem från semestern?

Hemma och är fika sugen