Hej!
Jag skäms verkligen över att jag inte varit inne här sen stan brann men det har varit mycket...
Uppdaterar ifrån min värld först, ego, I know, men då har jag ialla fall berättat hur vi har det 
.
Livet som 2 barnsmor är kaotiskt men underbart.
S är fullständigt ljuvlig, hon äter, sover, bajsar( ofta och gärna och illaluktande), kissar( överallt) och skrattar det mest ljuvliga skratt. Hon är 6.8kg rent och skärt nöje! Ni läste rätt, hon är även ganska stadig( läs klotrund/smällfet). 6.8kg fördelat på 60cm, you do the math . Vi hade ett par jobbiga veckor(typ 6v) ibörjan då hon var väldigt ledsen och missnöjd, även om hon inte alltid skrek så lät hon, stånkade/krystade och var allmänt i olag 
.
Det visade sig vara mjölkprotein-intolerans och sedan vi gått över till Althera( ersättning) så är hon världen mest nöjda barn. Hon är även väldigt tidig med allt, äter( uppenbarligen ) med god aptit och skriker så fönstren skallra när hon tappar nappen eller är hungrig( aldrig annars).
E, ojojoj hon GÅR fattar ni hon GÅR!!!!!!!!!!!!! Vårt mål var hela tiden att hon skulle kunna gå själv innan sin 2årsdag( korrigerad dvs 22/12) och hon gick redan 30/8. Hon tar sig an gåendet med stort självförtroende och har även börjat klättra( på allt!) till vår enorma glädje. Pratar gör hon också, artikulationen är kanske inte perfekt men man förstår henne. Mamma och pappa, kisse/kissa, prutta och bebbe, titta där och igen, brummbrumm (bil)och mumm(äta), ä de? fritt översatt till "vad är det där?". Hon har även nyligen ( 2 veckor sen) börjhat teckna även om det mest är random ord så plockar hon upp tecknen supersnabbt, mössa, skor, pippi, fisk, gul. Vi hade lagt ner stödtecknandet eftersom hon bara var intresserad av att "tala" men nu har vi börjat använda dem igen. Hon har börjat hålla i sig och hoppa och hon leker väldigt avancerade lekar med sina dockor( matar, klappar i rumpan, torkar i rumpan etc). Hon är mycket förtjust i sin lillasyster även om hon även blir ganska avundsjuk stundtals, hon blir dock aldrig "dum".
E är lång och smal, 90cm/12.5kg. Hon visar ännu inga som helst tendenser till att börja bli"hungrig" inte heller lägger hon på sig vikt. Hon är heller inte mer än "normalt" intresserad av mat. MEN det kommer att komma, det är som med döden ungefär, sooner or later...
Vi är otroligt tacksamma för att E verkar(än så länge) vara så pass intelligent och i fas med sin ålder. Hon var trots allt bara 2 månader "för" sen med att gå. Barn "ska" ha lärt sig gå innan de är 1 år och 6 mån för att inte anses motoriskt försenade, E var 1 år och 8 månader.( korr).
Hon visar heller inga tecken på att ha svårt att interagera med andra barn, hon är tvärtom väldigt öppen och framåt och vill gärna "vara" med andra barn. Lekandet blir det ju lite si och så med men så är det ju för de andra 2åringarna också.
Hon har börjat komma in i 2års trotset och även det gör oss jätteglada( många med utvecklingsstörning/försening avviker från sådant och får första trotset vid typ 5-6år).
Allt är så bra som det möjligtvis kan bli, vilket naturligtvis leder till- att jag går runt med en klump i magen av oro. När allt drar igång, och det gör det ju, så kommer det bli som att uppleva allt igen. Hon är ju som vilken annan unge som helst just nu, och så vet vi ju att det kommer att ändras. Det är så jävla bitterljuvt med hennes framgångar 
, alltid denna jävla oro för hur det kommer att bli och NÄR det kommer att ändras. Jag borde ha lärt mig leva i nuet, och jag gör det ofta men oron finns där.
Vi ( och alla vi känner och är släkt med) är ju så otroligt glada över hur bra det går för E, hur fantastiskt väl hon utveclas, hur lite påverkad hon är. Den glädjen jag känner när hon går och håller mig i handen och säger mammamamma, e dä ? och pekar på olika saker, går faktiskt inte att beskriva. Just därför är jag så jävla rädd för att förlora det här, att hon ska bli inbunden, orolig, förvirrad, ledsen. Att hon ska få det jobbigt i skolan, att hon ska vara ledsen, bli utanför, att hon ska börja få beteendestörningar. Ja ni fattar.
Extra jobbigat har det varit eftersom vi nu har förmånen att ha S i våra liv, hon är ju E's motsats, som natt och dag. Det är också bitterljuvt, så underbart att uppleva vardagen med en "vanlig" bebis, så jobbigt att se exakt HUR stora skillnader det är mellan hur S är och hur E var i samma ålder .
Innerst inne så kan jag liksom inte fatta att vår underbara, ljuvliga, fantastiska dotter kan bli något annat, någon annan, att hennes nyfikenhet och entusiasm antagligen kommer att riktas mot mat och allt relaterat till mat. Att hon, som älskar människor och att umgås med dem, kanske ska få problem med den sociala biten.
Jag sörjer fortfarande över att E har pws, varje dag. MEN varje dag, varje minut av dagen så älskar jag, förundras och beundrar jag båda våra fantastiska döttrar med eller utan syndrom.
S, det var inte så mycket om henne, tro för gudsskull inte att vi inte dyrkar filtarna hon ligger på . S, hon är vårt plåster, allt vart komplett med henne. Hon är precis lika fantastisk och underbar och avgudad som sin syster. S första leende var lika magiskt som E's första. Nu när S är här i vårt liv, så känns det som att alla, även vår familj, har börjat läka. Hon förde med sig så mycket lycka och glädje, helt befriat ifrån oro och sorg.
Det enda problemet är väl att jag tror att jag förstör S hela tiden eftersom E kräver rätt mycket och S är glad över att vara med men det börjar ge sig. S utvecklas ju fint och är nöjd, glad och alldeles "perfekt" så, så fel kan jag ju inte göra . Jag skriver bara mig, jag etc men det är för att panzer, till skillnad från sin neurotiska, osäkra, lätt labila fru, är ganska cool och tar det mesta med ro, maniana, maniana
Mitt i allt det här så ska Panzer och jag börja vårt nya liv, går so so haha...
Med andra ord det är liksom som vanligt med mig/oss) 90%lycka, 5% sorg och 5% ilska
Dessutom funderar jag på att börja blogga, om livet med E och S. En ärlig, öppen, in på huden-blogg. Vad tror ni, skulle någon vilja läsa om det? Det är inte alls tänkt som något svart, utan mer ärligt, så här är det, så här känner jag, så här känns riktig jävla sorg, så här känns himlastormande lycka, så här är den vanliga, rätt underbara, vardagen, sånt jag själv gillar att läsa!
Enough about me, lets talk about you: what do you think about me ( som min semitokiga syrra säger).
Hur har ni det?
Vad händer?
Vad har hänt?
Fru E: vet ni "vad" det är för liten parvel/parvla i magen?
Ninnis: grattis till en lillebror!
Ingis: stort varmt grattis till lillebror! Vad dramatiskt det blev , men tur att allt gick bra!
Flamman: grattis!
jag vet att det är massor, massor som jag missat men jag vill gärna veta, om jag får, så att jag kan börja hänga med er igen! Jag har saknat er!
puss och kram
Väldigt roligt, mitt i eländet!
