I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Annars har vi uppdaterat garderoben-för sonen, inte för mig om någon nu trodde det. Arbetslösa kvinnor med barn gör aftast inte det...

Nya skor.Tre par. Handboll/innefotbollsskor (egentligen skulle det behövas två olika, men det får bli fotboll i handbollsskorna, även om de går sönder ovapå). Höstskor att ha i skolan nu och gu vet hur länge-man vet ju inte hur vintern blir eller om och när den tänker komma. Men ändå, vinterkängor-för när den kommer-om det så inte blir förrän i februari, så måste ju ungen ha skor.
Dyrt. Men vad tusan gör man? Det går ju inte att han går i de gamla trasgia där tårna sticker ut, och det går inte att idrotta i de för trånga sedan förra säsongen.
Samma sak med den nya vinterdressen-han är fortfarande nog mycket barn för att behöva en riktig dress med bra överdragsbrallor för lek i snön och alltså sådant som snölås, vattentätt material osv. Dyr dress, trots erbjudande. Men en bra. En sådan man kan åka norröver och åka skidor i om andan (och ekonomin) skulle falla på. Ja, och nya handskar också såklart-de gamla var helt sönderslamsade.

Det värsta är att jag inser att han nu är i en ålder där det kommer att dra i väg MYCKET på längden åt alla håll och kanter. Det är liksom läget där man får vara tacksam om ärmarnas längd räcker över en hel säsong och fötterna stannar i samma skor under hela handbollssäsongen. Man kan inte tänka "för då räcker de nästa år också". Dessutom har han ju problem med hälarna och har sina svindyra inlägg, så det måste ju vara bra skor också. Bra saker kostar oftast lite mer.
♣POFF♣ så for alla pengarna vi inte hade, men men-vi fick tag i bra saker iallafall, så det är väl bara att svälja lite mer is till magenoch hålla sig cool.

Därför vore det ju praktiskt om jag själv kunde kommma till en storlek där åtminstone JAG inte behöver byta hela kittet för att jag inte går i längre. Fast skorna växer jag ju åtminstone inte ur längre...

Flamman,det låter verkligen inte bra med din mamma-vad har läkarna givit för prognnos och utsikter egentligen?
Är det typ "ha det så bra ni kan så länge det går, för det här är inte så mycket att göra åt?", eller?
Det låter inget vidare alls.

Jag har ju bara pappas version... Men enl honom sa läkaren att de ska inte operera henne utan hon ska fortsätta ta hormontabletterna som hon tagit i tre månader. Att de har väldigt positiv effekt på just bröstcancer. Knölen i armhålan (lymfkörteln) kände han visst inte längre.
Han har dessutom ordinerat henne (skrivit till vår vårdcentral här på orten där hennes läkare inte gör ett s-k-i-t) kalktillskott i sprutform/intravenöst, eftersom tabletterna tydligen kalkar ur skelettet. Han skrev även remiss till tandläkare för grundlig kontroll av samma orsak.
Läkaren upptäckte dessutoma att hennes fruktansvärda ryggvärk beror på en krossad kota!! Och var mycket frågande till varför VC-läkaren inte upptäckt detta och bara stoppat i henne värktabletter. Nu har hon fått morfinplåster istället... vilka å andra sidan gör henne yr och lite "kollrig" som vi säger här uppe. Ev. därför hon är uppe och nattvandrar och ramlar och har sig.
Idag var de till VC för att få kalkspruta, men mor är väldigt svårstucken, så de misslyckades. Nu har hon fått remiss till länssjukhuset så att de ska operera in nån sån där plugg med färdig "ingång" s a s. Så att de slipper trixa varje gång hon ska stickas.
Annars så ligger hon mest nu och har ibland ont, eller är bara trött och nedstämd.
Pappa är också trött för han tror sig inte att sova iom att mamma är så orolig på nätterna. Hon går upp och så ramlar hon. De får larma nattpatrullen flera ggr/veckan... Pappa själv har ramlat och slagit sig fruktansvärt när han skulle hjälpa mamma upp en natt Men de behöver ju inte flytta från huset (med alla trappor), nej, nej, de har det ju så bra där!! Suck. Jag orkar inte längre försöka ens övertala dem att flytta till handikappsanpassad lägenhet i stan, för jag har förstått att de inväntar bara slutet och att få dö. Båda två. Hemma. I huset. I byn. I skogen.

Ja, det ska visst röntgas också igen, för att se om tumörerna blivit mindre.

Sen så kan jag ju konstatera att ärkeaset till ex är en ännu större ynkrygg och fegis än jag trodde. Faktiskt. Familjen är utskriven, värsta faran blåst över. Två samtal per tel har ägt rum, på de ickevuxnas initiativ... En chans att berätta goda nyheter på, tycker man... Men nej. Icket.

 

Flamman, Fasen! Visst ÄR det jobbigt att folk ska gå omkring och ha en sådan där egen jävla skitjobbig fucking vilja, när man själv så vl ser vad de skulle behöva istället för det de vill!  Alltså, här får man ju vara lite skämtsam och självironisk, för egen del-men allvarligt och helt skämt åsido, så är det ju otroligt frustrerande att stå bredvid sina anhöriga (för det är oftast dem det är fråga om). Inte kan man tvinga dem, och inte kan man banka vett i dem heller.
Och så vårdkarusellen och alla byråkrati, ens egen otillräcklighet, tid, avstånd och allt man faktiskt inte kan göra något åt. Hur stavar man det? Typ m a k t l ö s h e t. Sammanfattningsvis.
Som om inte livets gång och att ingen får vara här för evigt vore fullt tillräckligt.

Alldeles väldigt mörk bild, men en liten aning om sonens nya grafittivägg...

 

Passionis: Så läckert rum! Förstår att sonen är lycklig!

Skall jag förresten passa på att skriva in dig på Teologen i Lund? Jag bor ju alldeles bakom och du har det som behövs! Själva teologiplugget fixar du, men det där andra, det som du har bevisat att du har, det har tyvärr långt ifrån alla som blir präster. Och så kan vi fika och äta lunch och så när jag är hemma. Det blir väl bra!

Vad skönt att sonen har skor och kläder nu, iaf för ett tag. Den där växa-biten är svärlig!

 

Flamman: Elände att det är som det är med modern, och jag förstår dem så väl, det här att få sluta sina dagar på ett ställe där man trivs och mår bra för övrigt. Jobbigt för dig dock. Sedan vad gäller ärkeX så finns tyvärr inte mycket att tillägga, pucko som han är!

Var hos tandläkarveterinären igår och inspekterade Soldans tänder. Blir nog ny operation inom ett halvår. Lilla Loppisen var med för att bli vaccinerad och det var väl inte det roligaste hon gjort denna veckan. Hon har ett SÅÅ tydligt kroppsspråk!

Blommis o Flamman, Tack! Era ord, ni fick mig att gråta en skvätt inanna jag bet ihop o sedan känner styrkan igen. Det här skall gå! Att vår förbaskade hund nu vägrar köttbullar o bara vill ha ost, jaja jag får väl se sporten i att komma på vad hon vill ha o JA hon ska bli frisk!

Blommis häftig väggen blir. Du är en spdan underbar mamma! Hoppas skorna kommer till nytta o ayt isen i magen gör nytta. Hur går det med villavagnen?