Men vad tråkigt Hvidis 
Jag har inga råd att ge alls men det är ju itne säkert att det blir en " smutsig" separation. De kanske ka enas om mkt och på så sätt kommer itne barnen i kläm så mkt?
Daa: härliga parvlarna! Vad skulle fälga göra med handdukarna egentligen, fick du ngn klarhet i det ? 
Vad roligt ni ska ha Ea, Ninnis och Ingis på barnvagnspromenaderna i höst/vinter
Hur mår du Ingis, vilken vecka är du i? Har ni spånat fram ngr namn till busen?
Lanovia: Härligt att A passerade 6 månaders, och det är ju som sagt var itne speciellt konstigt att han halkat lite efter i vikten så mkt som ni varit sjuka i vinter/våras. Det vänder säkert snart och så får han den där tjockisperioden( som de felsta får) när de mullar på sig av bara den för att ha lite att ta av när de sen börjar krypa och gå
Flamman: blir så glad av att läsa dina inlägg om musikern, du och flickorna verkar så glada och trygga med honom!
Här är det ngt bättre idag, fast jag är slut. Käner mig helt mentalt dränerad, ibland funderar ajg på om det är en normal graviditets-trötthet kombinerad med funktionshindratsmåbarn, föräldrar som ställer till det och man som jobbar övertid. Eller om det är någon form av PTSD, det ska tydligen vara väldigt vanligt vid prematurietsförlossning och lång sjukhusvistelse. Jag borde kanske gå till en kurator elelr psykolog men ärligt talat jag orkar inte, jag orkar inte pladdra om saker som ändå inte går att åtgärda. Vi genomgick det vi genomgick med E en del har haft det mkt värre och väldigt många har bättre förlossningserfarenheter. E har det syndrom hon har, det finns inget i världen som kan ändra på det. Den sorg och outsägliga smärta jag känner över just detta, kommer jag alltid att känna, Den enorma kärlek, lycka och tillförsikt jag känner inför samma sak, kommer jag alltid att känna. Jag har alla bitar klart för mig, jag måste bara läka ut och det vet jag inte om jag kan få hjälp med?
Jag känner så väl igen mig i resonemanget runt graviditet, osäkerhet och oro. Fast inte av samma anledningar som Ea och Ninnis, men kärnan är ju densamma. Att inte våga tro och hoppas på ett "bra" slut. Jag har verkligen försökt att njuta av den här graviditeten men jag måste erkänna att ajg itne riktigt har lyckats alla ggr, det är mkt oro, många tårar och känslor och fy satan i gatan vilken instabil människospillra jag är ibland 
.
Jag har många saker som jag oroar mig över men jag försöker att koppla bort dem. De flesta handlar om mig och min rädsla för att komma till korta som förälder till både E och lillasyster. Att ajg inte ska orka, inte räcka till, inte vara bra nog. Att jag inte ska kunna älska lillasyster lika intensivt som jag älskar E. Att jag ska hålla lillasysters( förhoppningsvisa) "friskhet" mot henne, att jag ska känna avundsjuka å E's vägnar. Jag förstår ju att det här är hjärnspöken, för ajg älskar redan lillasyster och är så glad över henne och att hon verkar vara syndromfri men ändå, någonstans därinne finns rädslan, tänk om....
Jag har förutom envist illamående och foglossning mått ganska bra. Jag går in i v35 och har ff inte gått upp i vikt men magen växer så fint och mina värden är utmärkta, så det är inget att "oroa" sig över. Jag är ganska stolt över det faktiskt att ajg "lyckats" hålla vikten trots att det gått sä långt.
Vi har nästan spånat klart på namnfronten och har numera 2 heta kandidater och 3 bubblare. Favoriterna är Sigrid och Ellen, bubblarna : Sophie, Liv och Nora. Nu ska vi vänta och se "vad" hon ser ut som
Som ajg längtar efter henne nu! Mina två bästa vänner har med 5 dagars mellanrum fått en varsinn son, det är tydligen pojkår i år . Bara vi som håller ställningarna med en flicka
E var hos neurologen i tisdags och passerade med flying colours, hon har utmärkt finmotorik( tom före sin riktiga ålder på många saker) bra språkförståelse och ordförråd även om uttalet är lite so so. Hon är så klart sen grovmotoriskt men han trodde att hon skulle vara i kapp om 1-2år. Hon går ju utmed möbler och reser sig mot allt nu och kryper riktigt på alla fyra( det är otroligt ovanligt för hennes syndrom). Hon släpper även taget då och då. Klättrar gör hon också. Sömnen är ju ff ganska sparsam men hon får hellre vara lite hyper än passiv och trött. Ibland undrar jag om hon verkligen fick rätt diagnos haha, fast jag vet ju att det är så. Men hon avviker så mkt ifårn "normen" naturligtvis är det jättebra men det gör mig också jävligt rädd, något måste hon ju få, ju fler "småsaker" hon avviker ifrån desto större riskt för att hon får in en fullträff på ngt av de "större". Ju högre upp man är desto längre ner faller man...
Jag vill ju så klart höra om allt som är bra med henne och är stolt, glad och euforisk över hur bra hon är och hur hon överträffar allas förväntningar hela tiden men pessimisten i mig önskar sig nästan ett litet bakslag, nu, så jag slipper vänta på det. För det kommer alltid ofelbart ett eller flera bakslag!
Men Panzer och ajg har lovat varandra att vi ska leva i nuet med E, inte i framtiden eller ta ut varesig segrar eller nederlag i förväg så jag försöker verklgien hålla mig till det
Jaha så har ajg ego babblar lite och glömt massor med saker som jag läst och tänkt kommentera!
Blomman: du sätter alltid huvudet på spiken, nä Laura Ashley befinner sig iaf inte i min närhet
