I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Blommis: åh, så jobbigt att försäljningen drar ut så på tiden! Men så kul med en nyfunnen vän! Jag gläds med dig, men ännu mer med henne.

 

Heloise: fyy för att må så illa! Hoppas att du får må bättre med lergigan.

 

Lanovia: tack för berättelsen! Jätteroligt att få ta del av den (fällde en tår när du beskrev det där underbara ögonblicket). Härligt lagarbete.

 

Muggles: Ja, visst är det helt sjukt onödigt att inte kunna sova när barnen gör det? Hoppas nätterna har varit bättre för dig nu.

*funderar* Ja, parvlarna gick isär när det gällde matningar. Där ett tag var det Fälga, 1,7 kg lättare, som bestämde när det skulle matas. Särskilt tydligt var det på natten, då Axel gärna hade sovit längre *förlorar mig i minnen: en sömning pojke i giraffpyjamas grymtar missnöjt och rullar ihop sig i min famn. En giraff-fläckig, sur och jättegullig tröttklump <3* Någon gång funderade vi på att låta honom sova vidare, men vi ville inte riskera att han skulle vakna efter bara en halvtimme-en timme, så vi väckte honom alltid. Som det matglada barn han är, så åt han i alla fall.

Så tyvärr kan jag inte ge något bra råd (för visst var det så att Beda inte vill äta när Ada vaknar och är hungrig ). Det är svårt att säga vem som åt mest, eftersom jag ammade Fälga. Nu äter de lika mycket i alla fall (och storleksskillnaden är 1,8 kg).

Fin idé med årets fotobok, förresten.

 

Flamman: många varma kramar. *skriver under Ingis inlägg, för jag håller med till 100%*

 

Ingis: Oj, vad du har hunnit med. Hoppas att Busan och maken kryar på sig snart och att du slipper bli sjuk.

 

Ninnis: så mysigt med bästis-besök.

 

Solde: Gessle? Minsann.

 

Och, ifall någon undade, Axels brännskada verkar ha läkt fint. Just nu vägrar han sova middag (maken kämpar tappert med en trött och arg pojke). Har vi skämt bort dem med promenad förmiddag och eftermiddag?

 

 

Min morfar dog i natt.
Han somnade alldeles stilla in på sjukhuset dit han kom igår eftermiddag.
Han hade bestämt sagt ifrån att "han inte ville bli något kolli"
så läkarna bestämde att inga respiratorer eller annat krångel skulle sättas in.
Det är jag glad för.
Morfar har åtta barn. Hälften av dem tyckte det var självklart redan i somras, (när han var inen första vändan) att man inte utsätter en så gammal man för hur mycket som helst av livsuppehållande åtgärder.
Den andra hälften tyckte det var självklart att man ska rädda livet på folk om man kan.
Nu fick Morfar själv bestämma.
Och morfar var nöjd.
Mätt och färdig.
Han hann inte fira någon 95:e födelsedag, utan vi får samlas till begravning istället.
Men han fick vara klar i skallen och behålla sin värdighet som människa hela vägen. Vad mer kan man begära för sin egen eller någon annans skull.
Kanske att någon av ens barn håller en i handen sista stunden?
Nå, det gjorde en av dem, så han var inte ensam.

Lilla morfar, sov gott. Hälsa Mormor.

Vad roligt att få läsa din förlossingsberättelse Lanovia!!

Ingis: Jobbigt med kräksjuka, hoppas du klarar dig!

Flamman: Största kramen till dig!!

Ninnis: Mysigt med kompis på besök.

Muggles: ja smart idé med fotobok! Här har vi framkallat massa kort som nu skall sättas in i album, hade ju varit bra om de redan satt i bok när de kom... Vi har fixat kalender med bilder på Orvar oxå till våra familjer. Blev olika till alla så att de är personliga med kort på just dem och Orvar, lite extra jobb men känns som det är värt de!

Här tror jag att jag haft äl för första gången efter graviditeten (första gången över huvudtaget utan tabletter, på väldigt länge) Hade lite känningar och testade med äl-test fick inte utslag första dagen, men sen två dagar på rad och nu är det tillbaka på inte utslag igen. Tycker det borde betyda att jag har haft äl. Hoppas på det och indianer här om några veckor. Vore ju så skönt om det kunde börja funka av sig själv nu så kroppen är tillbaka som vanligt när det är dags för syskonförsök... inte för att det är än på ett år men iaf. (Förresten börjar jag bli sugen redan nu )

Vår panna är knas, så här är kallt. Typ 15 grader. Nu har jag eldat i vedspisen hela dagen och så något elelement på det så nu har jag fått upp det några grader.

Orvar var på 8 månaders kontroll idag, 8 månader... kan inte fatta att han blivit så stor redan! Men han gick igenom kontrollen och väger nu 8680g och är 69 cm.

Kramar till er alla!

Blomman: Trist med din morfar, men skönt som du skriver att han fick avsluta på ett sätt som han ville.

Beklagar PB, men det låter som att det blev det slut han ville ha och det är viktigt. Min farmor blev 101 och det var som hon själv sade minst ett år för mycket.

Oj vad det är mycket man vill, bör och gör så här års. Fast mysigt med luciatåg tyckte jag igår.

Vi åker bil till familj och jisses vad prylar det är med två barn. Vagnar, säng och sitter och allt möjligt.

Fasar för kräksjukor så här precis inför julresorna, men man råder ju inte över allt.

Åh sp sorgligt blommab men värdigt! Glukosbelastningen gick bara bra, fast så äckligt usch. Värdena var jättefina, både faste och efter.Vi har stora, jobbiga diskussioner här hemma just nu om huruvids vi ska göra mkp eller inte, ingen av oss känner sig längre trygg i något av valen:( jättejobbigt och lite oväntat eftersom vi båda var överens, först började jag tveka och nu är panzer lika osäker, hur vi än gör så blir det inte riktigt rätt :(

Härligt att dina värden såg bra ut! Jobbigt med osäkerheten inför mkp. Vad är det som gör att ni blivit osäkra? När är det provet skall göras, har ni lite tid till att fundera? Hur är det med dig annars med illamåendet, hur fungerar det att ta hand om E när du mår så dåligt? Just det funderar jag på hur det kommer funka för oss om jag skulle få en liknande graviditet igen när man redan har Orvar...

Många kramar till dig!!

Vad tråkigt att din morfar har gått bort blomman. Men som du säger, en ynnest att få lämna in efter eget önskemål. Kramar till dig min vän.

Förstår verkligen hur bitterljuvt det måste kännas att barnens pappa flyttar så långt. Det finns som tur är massor av teknik som gör att han ändå kan vara med dem i vardagen om han vill. Men flamman du kommer att fixa även detta. Ställer in några nybakade lussekatter, glögg o kaffe till underbara du. Jag har inte bloggat på ett tag nu ........ är så mycket med affärsplanen och sånt. Men som man säger; den som väntar på nått gott Kramar.

Ha en underbar helg allihopa!!!! / Önskar äldste tant Liz

Pb: jag beklagar morfars bortgång! Kram!

Flamman: jag vet inte vad jag ska skriva, men en kram är väl aldrig fel.. *kram*

Lanovia: tack för berättelsen! Hur går det för er?

Heloise: skönt med bra värde! Hoppas ni kan komma fram till hur ni ska göra med mkp!

Tillvaron rullar på här, lilla L verkar har börjat le lagom till hon fyller en månad. Lilla A är förkyld och jättehostig! Men idag fick han vara på dagis iaf så att jag får det lite lugnare! Fr.o.m. Nästa vecka är han 15-timmars barn, vilket också innebär att han inte får vara där på loven.. Som tur är verkar det iaf som att maken ska kunna vara lite ledig i mellandagarna!

Hej underbara ni!

Först av allt vill jag ge Blomman en varm, deltagande kram i sorgen efter morfar. Vad mycket din morfar måste ha varit med om, tänk vad mycket som hänt på nästan ett helt sekel! Kan förstå att han kände att han levt färdigt på något vis. Precis som min farmor som dog vid 97 års ålder, hon var klar i knoppen förutom sista halvåret då hon kunde börja svamla lite när hon var trött.
Så värdigt och fint ändå slutet blev för din morfar, och på det sätt som han ville.
Vila i frid, Blommorfar

Sen så vill jag tacka från djupet av mitt hjärta för alla värmande, stöttande ord. Ni anar nog inte hur mycket de betyder för mig, hur ni hjälper mig att sträcka på ryggen, höja blicken och ta ett steg i taget. Sänka axlarna och "beta av" allt som jag o flickorna måste igenom. Jag vet att vi har en ljus framtid framför oss, trots att det är tungt just nu.

Jag är också så glad att jag har min musiker som jag kan prata med om de där vuxengrejerna som jag inte kan ta med barnen. MIN oro, min  oro för flickorna, deras framtid osv. Han är så fin och stöttande, samtidigt som han respekterar när jag säger att det här jobbet måste jag göra själv, dvs avsluta med exet, ordna det praktiska, det känslomässiga, hålla uppe flickorna och hjälpa dem att bearbeta sin sorg. Men han finns med i bakgrunden, lyssnar, pratar, stöttar, hjälper till med annat som jag inte har ork med. Skotta, handla, köra flickorna till nån aktivitet, föra till skolan om det kör ihop sig... Diska undan, städa undan middagen, laga middag. Försöker hjälpa mig med praktiska saker som känns övermäktiga just nu. Eller bara finnas där med en stor famn och en kopp kaffe.

Han låter mig o flickorna ha all tid i världen med varandra för att bara kramas, prata, gråta, trösta, eller bara mysa. Han kräver ingen plats, han bara finns där.  Men automatiskt har flickorna börjat bjuda in honom till de stunder där vi myser, skrattar, busar, sjunger och lyssnar på musik. Det känns fint