Augusti 2011 - del 2

Nej, vi står enade som tur är. Han sa t o m till mig att han funderar allvarligt på om han inte är adopterad.. Han tycker att hans föräldrar har betett sig oförlåtligt dumt åt. Så det är väldigt skönt på ett sätt. Men det är verkligen mest synd om honom. Det kan inte vara kul att aldrig få höra att man duger och inte ens när han gjort något riktigt bra så får han en positiv kommentar.

Saken är nog den att allt är mitt "fel". Jag trodde i min enfald att när första barnet gifter sig så fylls man med kärlek och längtan efter att se till att deras stora dag blir så bra den kan vara. Jag har nu förstått att så fungerar inte verkligheten för dem.

det handlar egnetligen inte om gåvorna, utan jag har tidigare skrivit att jag varit ledsen för att de har 0 engagemang och för att allt vi har gjort är dåligt - eller - inte så de hade gjort i alla fall. Att hon gick ut och köpte detta utan att fråga oss är för att hon visste hur vi skulle reagera och det var precis denna reaktion hon sökte. Kvinnan vill inte hjälpa till om det inte görs precis så som hon vill ha det.

I deras verklighet så kretsar allt kring dem, deras liv och deras agerande tyder nog rätt så mycket på att hans mamma känner att hon tappar sin makt över sonen. Och vad gör man då? Jo, då utövar man så mycket makt man bara kan på annat sätt. Genom att t.ex. konstruera om verkligheten så att alla ska tycka att vi är fruktansvärda och att det är synd om henne. Genom att lägga om orden i mun och säga att vi sagt att alla polacker (= hennes släktingar) är alkolister, när det jag sa var att vi ville inte ha ett fylleslag under middagen, och därför serveras ingen sprit förän i baren. (För på hennes systers bröllop stod det minsann en flaska sprit på varje bord och det var såå trevligt så, och det är verkligen snålt att bara bjuda på vin till maten. Och nej, ingen blev jätteberusad).

När det gäller min blivandes syster så känner jag redan att det är riggat för ytterligare en möjlighet att utöva makt. Det känns som att hans mamma letar efter möjligheter till att inte gå på vårt bröllop (för att skämma ut oss inför släkten förmodligen), och på så sätt förstöra vår dag. Så att ställa frågan till henne får förmodligen den konsekvensen - för på den nivån är det.

Jag tror dessvärre att det enda vi kan göra är att klä oss i emotionell GoreTex, så att inget fastnar. Jag tror på att ignorera dem och inte kommentera något de gör. Skita i det som hänt och gå vidare. De är som de är och det finns tyävrr inget jag eller min blivande kan göra åt saken. Då är det bättre att strunta i dem och fokusera på det som faktiskt är viktigt: Vår stora dag, våra val, och vår kärlek. Och let´s face it: Än så länge har vi klarat oss helt utan deras hjälp, så det gör faktiskt ingen skillnad.

Men tack så jättemycket för din fina kommentar och jag uppskattar hemskt mycket att du tog dig tid att skriva tillbaka. Hade dessa människor varit friska så hade jag utan tvekan agerat på ett annat vis!

Skumboll stor kram till dig med! Macaronsen lät vansinnigt goda. Jag har i och för sig aldrig ätit macarons men jag får väl knalla iväg och köpa ett gäng - bara för att liksom.

Bumbjörn: Min syster ville bara spela för att vara snäll mot den andra systern. Men jag ska prata med henne och höra om hon vill köra ett pianosolo eller om vi ska tänka om helt. Jag har i alla fall sagt att jag har bråkat med min blivandes syster och efter det ville hon inte sjunga längre. Några fler detaljer är onödiga känner jag.

Jag har kanske varit extra känslig nu eftersom jag kört helfart på pulver (dvs 480 kcal om dagen) sedan i onsdags förra veckan. Men eftersom min normalätande man också tagit väldigt illa vid sig, och min prässtuderane styvpappa är så förbluffad över deras elakhet att han inte vet hur han ska reagera, kan jag ändå inte tro att detta är en överreaktion. Hur som helst. Nu lämnar vi detta tråkiga och går vidare. Jag har gått ner 3 kg på veckan som gått så viktmålet för bröllopet är nu nått. Så nu väger jag 72 kg till mina 170 cm. För ett år sedan vid denna tiden stod vågen på 89 kg, och det var inte riktigt jag känner jag nu.

Det är himla kul att läsa om vad alla håller på med. Hur ni finular fram guldkorn till er dag och hur månaders planerande nu sätts i verket. Har ni bilder så vill i alla fall gärna jag se :) Jag slänger in en bild på vår provdukning, som har fel porslin, fel löpare, fel blommor - ja inte mycket rätt helt enkelt. Men jag känner ändå att känslan är rätt :)

Stor kram till alla brudar här!

Har helt glömt säga att vilken jättefin bukett! Kommer bli hur fint som helst!

Okej, kommer nog köra pulver 2 veckor till, men sedan kan inget stoppa mig!

De jag dukat med här är bara nyponrosor jag snodde utanför balkongen :p Men det kommer vara rosor i de tre nyanser som finns i brudbuketten är tanken. Egentligen hade jag velat ha höga rosor i vaser, men vi kom fram till att det var mer praktiskt att ha låga, så att folk ser varandra. Hur kommer ni att göra? Rosor var väl ingen favorit om jag minns rätt..?

Underbar :) Här är det ju inte rosorna som är i centrum, utan bara är en del av helheten. Jättefin, vekrligen.

Här är mina :) Passar väldigt bra till klänningen måste jag säga, där det är små glaspärlor och pärlor fastsydda i livet. Tyvärr är de ungefär en stolek för stora, men jag räknar med att mina fötter sväller och då lär de passa fin fint

Kan du inte hojta till hur det gick. Vi funderar på att köpa lite mer vin men är lite nojiga innan.. Och tror absolut det räcker!

Okej, vad bra. Att ja gär lite orolig är för det stod på GP.se om att deras sändningar blivit stoppade i tullen och att kunderna nu fick betala extra straffskatt + alkoholskatt på varorna. Jag betalar såklart gärna för att få samma vin som vi köpte i Tyskland, men jag hinner liksom inte vänta på tullen i all evighet heller. Men skönt att höra att det gått så bra för er:) Ska prata med min lille gubbe ikväll! Tusen tack!

Skitbra tips:) Riktiga husmorsknep. Jag är normalt rätt så slapp på att smörja in mig och så, men jag har verkligen försökt nu inför bröllopet. Men ansiktsmasken med honung och nötter ska jag testa redan ikväll. Blutsaft köper jag med, men har uppehåll till cambridgekuren är klar.

Varning för lång text nu:
När det gäller kalorimängden så är det cambridgedieten jag kör. Så i dessa få kalorier får jag i mig precis det kroppen behöver för att gå in i max fettförbränning (även kalade ketosfas). Socialstyrelsen rekommenderar inte att man kör så här längre än 3 veckor utan läkares inrådan. Men i dessa påsar finns allt kroppen behöver för att klara sig. Jag har alltid tränat men aldrig lyckats gå ner utan stadigt ökat ungefär 2-3 kg/år sedan jag slutade gymnasiet.

Och när jag tränat 4 dagar i veckan (2 styrka, 2 kondition) + promenader varje dag i 8 månader och ändå inte såg skillnad på vare sig våg eller måttband, de ledsnade jag. Jag har pratat med dietister och de hittar inget fel i min kost. Möjligtvis att jag åt för mycket, så då minskade jag på portionerna. Och fortsatte träna som innan i 4 månader. Ingen skillnad.

Då ledsnade jag på riktigt. Så då pratade jag med min läkare som kom fram till att jag kunde köra detta i 10 veckor i sträck till hösten (2010). Men man är ju tvungen att träna också, annar förbränner kroppen muskler istället för fett. Jag klarade 6 veckor men sedan fick jag saltbrist, troligtvis av för mycket vatten och träning i kombination. Så då beslöt jag mig för att bryta. Då hade jag gått ner från 89 till 72, men centimetrarna, herre gud, -18 cm i midja, -20 cm höft, -10 cm lår ioch (here it comes) -26 cm på stussen. Sedan gick jag upp 2 kg kg när jag började äta. Inte i ett svep, men sett över två veckor ungefär.

Jag har fortsatt att träna och äta bra så vikten har hållt sig. Vägt lite mer efter helgen, men tillbaka på samma vikt på fredagarna igen. Men jag har de 3 senaste månaderna inte ätit en glass ens, minskat protionerna och fortsatt med den GI:n jag kört sedan i höstas. Och.. Ingen skillnad. Min kropp vill fasiken inte gå ner i vikt på "rätt sätt". Så därför bestämde jag mig för att köra cambridge en sista gång innan bröllopet.

Jag kan absolut tänka mig (och vill gärna)  väga mellan 72-75 i resten av livet, men på vår bröllopsdag så vill jag vara i den nedre delen av den skalan. Inte övre. Nu är jag tillbaka på 72 och jag fortsätter dessa två veckor till för att ligga på 72 även efter att jag börjat äta igen.

Jag vet inte om jag haft bra hud, men inget sladdrar här. Man kan ana musklar på armarna och magen är platt. Däremot har jag fett på ryggen som verkar vara där för att stanna. Svårt att göra situps på mage ;)
den bieffekt jag råkade ut för var att jag tappade mycket hår i ungefär tre månader, men sedan blev det normalt igen. Eftersom du har gjort allt rätt (i mina ögon) så tycker jag att det är jättekonstigt att din hud blivit lite slapp på sina ställen. Men jag tror du är vacker oavsett vad du har på dig, för skönhet kommer även så mycket inifrån och med tanke på all omtanke och bra tips du delar med dig av, så känner jag hur du strålar hela vägen genom datorskärmen :)

Kort och gott. Min kropp är konstig, men detta fungerar :) Men det är absolut inget för alla. Man får verkligen stålsätta sig själv för att inte gå och bli sugen på mat och för att inte påverkas av att andra äter. För det räcker ju med att man äter en bar istället för shake, och så är kroppen ute ur ketosfasen igen. Men att ha det så här under en kort tid i livet, det kan jag leva med. Resultatet har varit fantastiskt för mig och min kille.