Sambon och jag har flyttat och har ännu inget internet. Och tanttråden finns ju inte kvar, så jag kikar in här för att se hur det går för er familj och framförallt lilla Elise. Och det första jag möttes av i tråden var en massa chockartade uttryck tillägnade er. Blev såklart jätteorolig över Elise. Men nu ser jag att hon kämpar på och är en riktigt stark liten kicka. Må allt gå vägen!! Däremot är det givetvis så fruktansvärt sorgligt med din systers diagnos. Åh vad jag önskar att allt går bra.
Jag har ju på intet sätt gått igenom precis det ni gör - med ett barn. Men jag vet hur det känns att få alla motgångar i en klump. Förra våren inleddes med att morfar dog och snart där efter ytterligare en släkting - samtidigt som mamma utreddes för bröstcancer. Under sommaren dog en släkting till samt en person som jag bott hos tidvis och därför var som en familjemedlem. Där tyckte jag att jag hade fått min beskärda del. Då fick pappa sina hjärnblödningar och höll på att lämna oss dagen efter sin 48-årsfödelsedag. Och jag gick under som människa. Det har tagit mig ett helt år att återhämta mig, och då på årsdagen för pappas insjuknande (förra veckan) griper minnen tag om hjärtat. Samma dag fick jag också veta att en ingift släkting till mig som försvann för 1½ år sedan nu hade hittats död i skogen av en bärplockare....
Jag instämmer med övriga - något lagom finns sällan i dessa stunder. Och i mitt liv verkar de minsann inte komma i händelser om tre. Så jag hoppas att ni stannar vid två och att båda får lycklig utgång. (Pappa mår förhållandevis bra, gifte sig i augusti och jobbar 75%.).
Lycka till - skönt att ni får vara hemma!!
Och ett litet PS från min sida till er som vet vem jag är; flytten har gått jättebra. Vi har flyttat från en andrahandslägenhet som var ett BOENDE till en bostadsrätt som är ett HEM. Renoveringen är klar för nu och vi ska bara komma iordning 
Panzerfaust skrev 2010-11-01 23:18:47 följande:
Elise är en klippa just nu och går från klarhet till klarhet, hon andas riktigt bra och koldioxiden i blodet hålls i schack. FK har inte hörts av, Vi sover båda hemm och H åker till Elise när jag åker till jobbet sedan promenerar jag till sjukhuset när jag slutar. Våra dagar är tämligen långa men man får så uselt samvete av att lämna lilla tjejen där på sjukhuset ensam om nätterna att man fixar inte att vara borta länge. Känslomässigt och mentalt har man snart spenderat allt man har så att få höra att min äldre syster (37år med två små barn) diagnostiserats med någon obskyr och aggressiv form av cancer i livmodern slog fan undan fötterna på en rätt bra idag. Man glider runt i en verklighet som man inte önskar sin värsta fiende, lagom till man landat i att Elise är här redan och allt runt det så kommer nästa "nyhet" som en fet jävla smäll på käften. Jag får helt enkelt hoppas att syrrans diagnos blir god och att man upptäckt skiten i tid, alternativet orkar jag inte umgås med.
Hoppas innerligt att det går bra för henne.
tråden!