Livets toppar och dalar

Sweet - nä, vi har inte kontakt med andra i samma situation, för jag har hela tiden försökt tänka att det här är tillfälligt och inte kommer att vara så länge. Lite som att jag isåfall "erkänner" att det här är ett stort problem, som kommer att vara länge. Jag vet att jag bara lurar mig själv, men jag hade ett bryt här hemma igår kväll, för bara jag tänker tanken, på riktigt, att det är stor risk att Piff kommer att få knapp så håller jag på att kräkas. JAG VILL INTE ATT HAN SKA HA KNAPP!!!! Jag vill att han ska äta normalt och vara som andra barn.

Vi har hela tiden fått bra "mentalt" stöd från sjukhuset, men nu känner jag att vi måste börja "träna" på något sätt, med någon slags strategi eller plan i bakgrunden, för det här är uppenbarligen ett problem som inte löser sig av sig självt. Jag är trött på att bara gå och vänta på att något ska hända; nu vill jag ha en plan för hur vi ska komma vidare. På den punkten har stödet varit dåligt. Men i början av september ska vi träffa gastroläkaren och dietisten igen, så då ska vi ta upp det här.

Logiskt förstår jag ju att det här kommer att lösa sig, för han har ju ätit förut, åtminstone puré, och alla undersökningar har visat att Piff är helt normal i sin fysiska matfunktion; det är "helt enkelt" ett psykologiskt problem. Det är klart att det ibland är en tröst att tänka på att det kommer att lösa sig, men när man sitter där och ser andra barn äta blir jag bara arg och ledsen, och skiter i att det kommer att ha löst sig om fem år, när jag vill att det ska vara löst NU.

Jag ber om ursäkt för om jag låter barnslig, men det är så här jag känner.

Jag ska berätta mer om huset och så.. Men hinenr egentligen inte sitta här alls ikväll.. Så det får bli en annan dag..

Kramar till Pb!

Och ännu mer heja heja till familjen Nenne! (kommer hålla koll här tills jag ska sova..)

PB,

tycker du gjorde rätt i att säga vad du tyckte till den där killen. FLER vuxna borde faktiskt säga ifrån tycker jag. För att skapa ett bättre samhälle. Inte abra vara konflikträdda och se mellan fingrarna. Sedan kanske du tog i lite väl mycket på grund av din egen sinnesstämning idag? Men det vet bara du själv? Jag ahr också sagt ifrån till "främmande barn" bland annat här i vårt gemensamma lekrum samt på vår bakgård. Skäms inte ett dugg. Vissa saker måste man faktiskt säga ifrån till barnen om tycker jag! 

Som du skriver så är det faktiskt så att om barn får göra exakt som de vill kommer det att slå tillbaks på dem senare i livet. De kommer bli hemska små personer som växer upp till hemska stora personer vilket inte är särksilt skoj. Vare sig för omgivningen eller de själva.

men precis! undra på att man har sina sidor

Tinga: Låter inte ett dugg konstigt att det känns så! Kram till dig med!

Jag tycker den där Yasuragi kan dra åt helvete!

PB,

kasnke ska du nästa gång du pratar med killen försöka att inte vara "arg" utan förklara varför han inte kan bete sig som han gör. jag gissar att om det är så att hans pappa samt farmor beter sig på exakt samma vis så har han dels deras gener men framförallt deras sätt som förebild. Kanske är han så van att det skriks och gormas på det viset att han tror att det är så problem ska "lösas". 

Att ge barn verktyg som de kan använda i sådana här situationer tycker jag är en av de viktigaste 8men också svåraste) saker man ska göra som förälder. Att visa vägen utan att köra bilen åt dem om man säger som så. de måste försöka reda ut vissa saker själva. Finna sin egen väg, annars tror jag itne det kommer gå bra framöver. MEn de måste ofta få en karta och en kompass så de inte går vilse på vägen.

Tinga,

jag tycker det låter helt normalt att du känner så som du gör i er situation. MEN jag tror verkligen att du ska försöka att inte se det som att Piff och Puff är "onormala". De har ett onormalt beteende som gör att de kräver extra mycket stöd nu, men att söka det stödet och den hjälpen är inget som gör dem till "konstiga barn". Jag tror det vore bra för er att få prata lite med andra föräldrar (om detta är möjligt) i ungefär samma eller liknande situation. Sådant kan som sagt hjälpa. Och gör det inte det så har ni ju ändå inte förlorat ngt på att försöka.

Tycker annars att ni är otroligt starka i detta!!!!

Tinga, FY fan vad skitjobbigt!
Jag tycker för övrigt verkligen inte att du är ett dugg barnslig!

Bamsekramar!

Sweet - nä, jag vet ju att de är normala barn, och det är ju så jag ser på dem 99% av tiden, men ibland blir jag bara arg och ledsen och tycker att jag fått värsta muppbarnen, men som sagt; det är inte min vanliga bild av dem.

Nja, jag känner mig fortfarande skeptisk till att komma i kontakt med andra föräldrar i samma sits; vi är så uppslukade av det här ändå, att jag inte har lust att älta det med ytterligare personer. Åtminstone inte just nu.