Livets toppar och dalar

Dos 1 av 20 slank ner som en smörad makaron ...

Sorry. Jag är bara så lättad. 

Piggelin: jag har inte riktigt förstått att denna graviditet varit ångestfylld? Vad är det som spökat?

Om du nu har lust att berätta. Inget krav.

AM - grattis eller hur man nu ska uttrycka det!

Tack, Vickan! Det känns som om grattis var rätt ord!

Grattis AM - penicillin är ett elände. Som barn fick jag Kåvepenin med körsbärssmak, nästan 40 år senare får jag kväljningar av konstgjord kösrbärsarom...
Bästisen fick med chokladsmak - samma lika där, hon spyr som en räv när hon råkar få i sig nåt med chokladsmak

I dag är det en något sämre dag - bilen rasade på väg till jobbet i morse och svärmor är på sjukhuset med hjärtflimmer.
Så just nu väntar vi i stan på besked om svärmor blir hemskickad i dag eller inte.
Stora madame tog bussen hem för att hämta minimadame på fritids.

Och i detta nu ringde maken () och sa att svärmor blir utskriven (förvånad eller?...) så nu ska vi åka och hämta henne och se till att hon får lite middag.

På återhörande

AM, jag kände nog inte riktigt att jag hade ngn rätt att sprida min ångest här mitt i alla andras kämpande med att få till ett plus. Extremt stökigt/stressigt på jobbet & minimalt med tid att hänga med er var också en orsak till att jag låg lågt.
Som grädde på moset så fick jag grym ångest över att jag de facto fick panik de första veckorna efter plusset, för det var ju inte alls så det skulle kännas när mannan & jag bestämde oss för att sluta skydda oss i slutet av förra året Tog upp det ism inskrivningssamtalet på MVC, detta fruktansvärt dåliga samvetet att jag inte var så glad som jag "borde" i början, & hennes kloka ord då, gjorde mkt för att landa i det. Det där med när solen skiner på trollen, då spricker de. Lite så blev det ism inskrivningen för mig, en rejäl tyngd föll från mina axlar...

När jag sen strax före sommaren klev in här & chockade er alla med mitt plus, så hade jag hunnit landa i det hyfsat & då kändes det OK att prata om det med er. Sen vet jag att vi tusen ggr sagt här i tråden att alla får häva ur sig saker när man behöver det, men jag kände inte att  jag kunde med det...
Sen var det nog så också att mannen & jag hade väldigt stort behov denna gången av att hålla det för oss själva betydligt längre (tills fvp var avklarat), förmodligen mkt pga alla totalt oväntade känslor som dök upp.

Så AM, det är inte konstigt att du inte visste - det är inte så många som gör det

Imorgon ska jag förresten träffa KBT-BM igen, blir intressant. Många poletter har trillat ner sen första besöket hos henne för några veckor sen! Sååå himla skönt!

Okidoki, Piggelin. JAg läser och jag "hajar leget" som vi säger här uppe i Stockholm!

KBT-BM ... hade nog jag också behövt vid närmare eftertanke. Men lite sent att komma på det nu, för min del menar jag. Hoppas på ett fruktsamt möte där imorgon då! Kram!

Måste säga att jag är imponerad av (och lite avundsjuk på) er som inser & märker att ni behöver hjälp fr t ex psykolog. Och agerar. Jag är så efterbliven på det planet att jag NU efter 8 år insett att jag nog borde gått och pratat med någon efter att min mamma dog hastigt och jag samtidigt separerade fr min sambo ...

Ja, det är verkligen guld värt att dessa resurser finns. Min ordinarie BM pushade även på mig i förra veckan att efter förlossningen ta upp det igen på BVC, så att det inte blir ännu en ryggsäck som jag släpar med mig i onödan. Fast förhoppningsvis blir det ingen ryggsäck att släpa på alls, eller iaf bara en väldigt liten sådan, som inte tynger så mkt denna gång

Nu ska jag logga av & hämta upp en kompis för att sen äta på stan - yummie!

Märks det att det lugnat ner sig på jobbet eller?!
 *tänker på min frekvens av inlägg & längden på desamma senaste tiden*

Okej, det är typ nu jag hade velat ha lite back-up:

www.brollopstorget.se/Forum-1-26/m3836118.html

..å andra sidan vet jag ju att sådär tycker kanske alla, -ni med? -
så att säga som jag gör är antagligen det som verkligen är att sticka ut hakan.

Så, då är man väl äcklig då.

obs, jag ammade inte till smin son var 4, men bra mycket längre än vad somliga-eller kanske de flesta tycker att man borde.