Morning Ladies höll jag på att säga-och sa visst också. Här har jag vågat vakna och slutligen gå på toa ännu en dag. Inget blod. (men det är lätt att få för sig att det liksom stoppas upp långt därinne av en barriär av progg-gucka...)
12 dagar efter ÄP, lika med dag 26.
Inget blod alltså-men tydligen magsjuka! Min sambo låg just på toa och ulkade.
Jag hade ett bryt igårkväll då jag ordnat med middag och dukat och försökt vara normal, och så kom han hem men satte sig skitlänge i telefon, frågade inte hur jag har det, ingen kram..ja ni fattar.
Till saken hör att jag inte fått tag på honom på telefon på hela dagen och jag ville så gärna höra hans röst. Det visade sig att han glömt atala om att stället han var på igår får de inte ha telefonen med på. Så jag hade verkligen gått här och längtat efter att han skule komma hem så jag inte var så ensam.
Och hans reaktion på att jag blev ledsen var att han blev förbannnad och gapade. Värdelöst.
Sonen blir ju jätteledsen när vi bråkar. Och då mår jag så outsägligt dåligt för DET så jag vill bara försvinna.
Det här är så TYPISKT oss-jag känner mig bortglömd och osynlig och föröker förklara att jag behöver att han bryr sig om mig konkret. Han blir arg för han känner sig anklagad och då blir jag arg för att jag blir frustrerad när han inte förstår. Jadda jadda.
Ja, och så idag så undrar han ju såklart "hur är det, hur går det, hur mår du?" så man istället undrar om han blivit hel nipprig.
Jag vet inte, alla andra kanske alltid pratar väldigt sansat och lyssnar på varandra ochh förstår , men hos oss dras den här valsen ganska ofta. Som regel när jag känner mig sårbar.
Och så kommer förståelsen och det BRA samtalet lite senare oftast.
Oj, det var inte tänkt att jag skulle dra upp allt det där här nu faktiskt...det bara kom ut.
Sorry!