I glädje och sorg, i vardagens vedermödor och glädjeämnen finns vi till för varandra!
Läsning sker på egen risk, för vi viker inte för diskussioner om diverse kroppsvätskor, sexliv, sjukhus och övriga saker som skulle kunna anses vara smått privat.
Vi har gemensamt vår längtan efter barn, men efter många långa trådar hör vi också ihop i vänskap.
Förra tråden:
www.brollopstorget.se/Forum-5-21/m3600713.html
Fru E: hur har det gått? Hoppas att du mår bra... *kramar*
) ).
Kram, Fru Bygg. Skönt att du är piggare idag. Ha det så fint hos föräldrarna.
Visst skulle det vara himla typiskt med ännu fler graviditetsbesked? Men Ninnis, du har slagit in på en väg som är riktigt bra och det är starkt av dig att ha kommit dithän. *peppar Ninnis att fortsätta med det positiva tänkandet*
Jag tycker också att det är en bra idé att skylla på veckopendlandet.
*peppar vidare*
Blommis, hur har det gått för dig? *kramar*
*Käre gode Gud, ta hand om EA och äggen! Amen!
*Ninnis, efter att ha varit med på din resa och följt tankarna och alla ups and downs skulle jag bli förvånad om någon här får för sig att du ser lättvindigt på något av allt detta eller negligerar några som helst känslor.
Dessutom tycker jag inte du ska ångra din öppenhet. Faktum är att en sak jag själv tänkt mycket på under åen är att vore vi bara lite mer öppna om sådant här, skulle mångas ensamhet slippa vara så stor. Det ryms mycken kvinnosmärta bakom köksgardinerna runtomkring i landet.
Och alla har inte ett nät-verk som vi som hjälper en att behålla förståndet.
Egentligen är väl min erfarenhet att struntar man lite i sin fasad själv så lyfts locket till HELT andra sorters samtal när det gäller livet som helhet. Det ger mig oändligt mycket mer än det vanliga småpratet.
Säg som det är till tjejerna. "Vi försöker och har under resan lärt känna massor av andra som försöker. Det är ingen lek och just idag det sista jag vill tänka på, för jag tänker på det alla andra dagar"
*Jenny, hur politiskt inkorrekt det än låter-det här är en kvinnoresa på SÅ många sätt och de FATTAR inte hälften av vad man genomlider och de hanterar det sällan likadant som vi heller.
Jag vill egentligen inte prata och älta och bena så mycket. Men ajg vill få beis på närhet omsorg och ömhet i allt skit. Men min sambo är mer så han "låter mig vara ifred" och går tvärtom undan. Huvet i sanden, rädd, hjälplös. Stänger av sig lite. Tycker att jag är stark och duktig samtidigt som han är rädd att jag ska bli ett galet hormonmonster. (Där skrämmer min förra depression mycket också)
Han är allmänt helt usel på att dela med sig sina känslor och i detta känner han dessutom efter så lite som möjligt..Både för att allt är så ovisst, han tror han hjälper mig genom att itnte komma dragande med sina grejor också och han ser nog heller ingen större mening med attspekulera, hoppas bla bla...
Sedan är det bara så att deras kroppar ropar inte efter barn.
Deras snoppar ropar möjligen efter att få GÖRA barn. Det är faktiskt så de är programmerade.
Sedan kan deras hjärtan naturligtvis vara fulla av längtan efter familj. Men det är inte riktigt samam sak.
Många kloka ord här!
Kikar in lite snabbt och konstaterar att det är spännande, spännande. EA, hur har det gått?! Hur mår du? Hur var det+
Ninnis: Jag beundrar din styrka och som Daa skriver så har du slagit in på en mycket bra väg. Ditt inlägg var inte alls flummigt utan kristallklart! Du är väl den sista man skulle uppfatta som nonchalant gentemot andra och deras känslor.
Håller med Blomman lite ang att vara öppen/inte vara öppen med såna här grejer. Var och en gör ju såklart som de känner känns bäst och funkar bäst för dem. Men samtidigt så är jag lite rebellisk och anti-hålla-uppe-perfekta-familje-fasaden, pga mina tidigare erfarenheter.
Jag tror att många i vårt samhälle, särskilt många kvinnor, skulle må bra av att vi var lite öppnare även när det kommer till de mindre roliga sakerna i vardagen. Man blir stark av att dela bekymren med andra och man känner sig mindre ensam och "misslyckad" (jag t.ex. känner mig ofta som en misslyckad mamma, men här i trådarna får jag stöd och bekräftat att vi är många som har det så här och vi är helt okej mammor ändå). Samt att man alltid kan lära en medmänniska något, och själv få lära sig något, genom att lätta på gardinen liksom och glutta in/ut.
Jag lär mig jättemycket i den här tråden t.ex. fastän jag inte är i samma sits som flera av er. Och börjar fundera i lite andra banor, vilket är bra.
Jag tycker ni är fantastiska allihop var och en av er, starka och härliga kvinnor. Alla har ni ert sätt att tackla med och motgång och det finns inget rätt eller fel. Men håll med om att gemenskapen med andra i samma situation och andra bara "medkvinnor" (som jag då) är ett fantastiskt stöd?
Kram på er allesammans!
Daa, det har inte gått alls, för jag har inte åkt än. Vi ska på undersökningen kl 16 och nu när sonen kommer från skolan ska vi åka allihop. Han ska få gå till leksaksaffären och vi ska käka sushi tillsammans och lite så. Inte bara jobbig undersökning. Lite familjeliv också.
Just nu har sambon och jag suttit framför brasan och pratat om att vara hemlig/öppen och hur man vill leva sitt liv.
Åh, vad jag tycker om er! 
på er, mina kloka, fina vänner!
