Jenny, jag känner SÅ väl igen det du skriver. Det var absolut inte så här jag hade trott att det skulle bli. Men nu är det så, och det enda jag kan göra är att bestämma mig för att det kommer att ordna sig, på ett eller annat sätt. Jag har insett att mitt liv är faktiskt väldigt bra på övriga områden, därför kan jag inte tillåta den enda del som saknas att förstöra allt det fina jag har. Jag anser mig vara lyckligt lottad överlag och det är jag tacksam och glad för.
Det låter kanske klämkäckt och klyschigt, men sedan jag formulerade kontraktet med mig själv och bestämde mig för att ändra inställning mår jag SÅ mycket bättre. Visst, det är pisstråkigt att maken & vovven veckopendlar och inte kommer hem förrän nästa torsdag. Men de kommer trots allt hem igen, och under tiden passar jag på att träna, sova, ha egentid och ha kvalitetsumgänge med diverse vänner och lillasyster. Livet är för kort för att jag kan tillåta mig att bara se det som en transportsträcka till någon diffus fantasiframtid medan livet, som faktiskt pågår här och nu, passerar förbi.
Jag menar inte på något sätt att skriva dig på näsan, Jenny. För MIG har det varit en drastisk (positiv) förändring att ändra mitt förhållningssätt och mina tankebanor, det är nog därför jag på något sätt gärna vill sprida det vidare. Samtidigt riskerar jag nog att uppfattas som att jag nonchalerar andras negativa tankar och upplevelser, vilket naturligtvis inte är fallet. Det tog mig trots allt ett år att komma till den här insikten.
Äh, detta blev nog ganska flummigt och obegripligt....