I vått och torrt och väntan

Nu ska jag titta på filmen alla pratar om (gillar egentligen inte att kolla på film innan jag läst boken men nu blir det ett undantag). "Ses" igen när jag hulkat klart!

Kramar till alla!

Nu har jag äntligen hunnit ikapp! Mitt i natten när alla andra lagt sig...

Sitter och försöker smaälta och sammanfatta dagen och vad jag egentligen tycker om den nya gynekologen jag var hos.

Jag har så blandade känslor att jag inte riktigt vet.

Det frsta vi kan konstatera är att det var synd att jag bokade tid på höstlovet, eftersom vi borde varit där både sambon och jag tyckte gyn. Kan jag ju hålla med om, inte minst för att det känns förbannat jobbigt att försöka återberätta efteråt och liksom känna sig tvungen att komma med lite slutsatser och så.

Nu var ju sambon tvungen att vara med sonen som ju INTE ska vara med på just de här samtalen...

Nå, jag har iallaflal varit där och blivit undersökt och han har ju konstaterat samma saker som det som står i mina papper.

Vad som INTE kändes kul alls, var att han var full av stora frågetecken över allt möjligt och tillexempel helt och hållet ifrågasatte vafrör vi ens hållit på med inseminationer och inte tyckte det verkade vara någon riktig utredning gjord och det ena med det femte.

Jag kan ju för helskotta inteveta hur saker är på andra ställen, borde vara eller kunde ha varit. Inte heller varför just jag blev hänvisad till just det stället jag nu varit på sedan i våras.

Nu i efterhand känner jag att han nog borde ringt kliniken och ställt vissa frågor till dem istället och fört en diskussion med DEM om vad han tycker.

Dels för att jag tycker jag kan få slippa stå till svars för saker som inte jag själv beslutat och inte riktit vet svaren på, och dels för att jag inser att det finns lite olika tyckande och prestige och konkurrens i den här karuselllen mellan olika personer. Det hörs tydligt, både på läkaren på kliniken och på den här snubben. Jag tycker de kan sköta evntuella käbbel och sånt bakom kulisserna så att säga.

Han har iallafall rekommenderat dden IVF-klink ha påstår vara Sveriges absolut bäsata och avrått helt från vår närmsta och typ alla andra också.

Vad gäller tiden fram till en ev IVF så tycker han vi ska fortsätta med hormonbehandlingar så det går att pricka ÄL, men anser att vi ska sköta saken själva hemma i övrigt och fattar som sagt inte alls vitsen med inseminationer.

(motiveringen på kliniken var ju att det är 25% högre chans än vanligt samlag, och att sambons arbetstider gjorde hemmapökandet rätt svårt att tajma plus att det inte fanns så mycket tid att vänta pga min ålder.)
Den här gyn verkade tycka att absolut enda anledningen till nseminationer är kassa spermier.
Dessutom sa han att man inte alls styr cykeln till regelbundenhet med Pergotime "nej nej, det är HELT fel"
Jaha, men nu har iallafall Pergotimen lett till att jag BÅDE haft ÄL och mensen har kommit som en klocka jämfört med annars, så målet har ju hursomhelst uppnåtts...

Nu vet jag inte om jag ska ta alla hans påpekanden som att de förra varit dåliga eller bara annorlunda eller om det är HAN som är dålig istället. Om nån fattade det där..

M på kliniken sa iofs att det ju blir lite så att det man jobbar med lätt blir det man förespråkar, och den här karln har visst jobbat på IVF-klinik förr, så då tycker väl han att inseminarium är värdelöst. Inte vet jag.

Hursomhelst, han verkar ju inte tycka det ser kört ut för oss, och tycks ju t.o.m tro på en sk spontan graviditet som vi "fixar själva" vilket för mig personligen känns ungefär lika sannolikt som att någon plötsligt skulle ha plockat ner en sjärna från den småländska natthimlen eller så.

Men jag får väl se det positiva i det.

Och när det då gäller IVF så är det alltså helt upp till oss själva att ringa vilken klinik vi själva vill och besluta vad vi vill.

Oc är det någon som undrar vad det var han rekommenderade så var det Linnékliniken i Uppsala.

Jo, och så har det ju då diskuterats med sambon ett varv då också.

Naturligtvis har vi hunnit mer eller mindre storgräla fast någorlunda kontrollerat, och sedan som väl är ändå lyckats prata vettigt.

Min sambo är INTE jättebra på att kommunicera. Framgförallt inte när det är jobbigt.

Man skulle kunna sammanfatta allt med att han i slutet av dagen, när jag sa för hundrade gången att jag MÅSTE få känna att han är delaktig och att vi är två om allt det här, kläcker ur sig "Men det orkar jag inte. Jag orkar inte känna och oroa mig. Jag vill bara vara saklig i det här"

jamen tjena herr krokodil! För så är ju livet! Och om man inte låtsas om känslorna, oron och allt det, så finns det nog inte1

och DESSUTOM så blir ju jag helt ensam med hela lasset då! Då ÄR jag ju så ensam som jag stindom känner mig. Om all sorg, smärta, oro, allt velande och alla kluvna känslor bara ska vara mina och han ska titta fram och varamed när de POSITIVA och glada delarna kommer, de han "klarar av"

Jag frågade honom om han verkligen inte hörde själv hur otroligt absurdt det lät.

Då började han garva och var ju tvungen att medge att det KANSKE blir en något sned fördelning på vårt gemensamma känsloliv. -Vi delar glädjen för det är kul och blir dubbbelt. Men Passsion tar sorgen själv, för den orkar jag inte med. Eftersom jag vet att hon är stark så kan jag låtsas om att den inte finns, för hon klagar ju så sällan.

Schysst upplägg!

Well, totalt sett-och en roman senare så är det kanske ändå så att dagen inneburit ett steg till på vår resa och att det nog var ganska viktigt.

God morgon!

Ska läsa ikapp så småningom.
Inget plus här inte.
Igår fick jag indianbesök och en normal reaktion på det hade väl varit: "Åh, trist, men det är ingen stor grej. Det kanske lyckas nästa gång". Men jag är inte normal. Jag fick ett hormonbryt. Eller kanske bara ett bryt. När jag väl kom hem från jobbet och inte behövde behärska mig ägnade jag stor del av kvällen åt att gråta som om hjärtat skulle brista. Skrämde både mig och maken (han erkänner inte att han blev skrämd, men jag märkte att han var tagen). Fick lov att ringa återbud till våra kompisar som vi skulle hälsat på.
Framåt nio lägrade sig lugnet i mina tårkanaler.

Tror det är besvikelsen över att ha varit bedövande trött, illamående, finnig till tusen (är det nån som har ett bra tips på ansiktstvätt som fungerar? ) och på tok för överkänslig helt i onödan. Eller så är bara indianbesöken en smärtsam påminnelse om vårt MF, både hormonellt och känslomässigt.
Eller så har jag för klent psyke för att försöka få barn.

Det är iaf skönt att vakna och känna sig ganska som vanligt igen, även om illamåendet och tröttheten kvarstår och hånar mig för att jag hoppades att de berodde på något trevligt.

Blommis: har skummat dina inlägg, ska läsa dem mer noggrant sen. *kramar*

Hoppas att ni får en fin dag.

Morrn!!
I´m back in buiseniss (nä, troligen inte eftersom jag inte kommer på hur fan man stavar det!! Hjälp!!) men hjärnan är det liet si och så med!

Blomman, kramar i massor till dig, vilken jäkla resa ni är på!
Håller med dig fullständigt om att hade han såna frågor kan han ju ringa din gamla klinik, svårt att stå till svars för beslut du fatiskt inte ens har utbildning att besluta om!
Hur i jösse namn ska man veta vad som är rätt och fel??
Och varför ska man överhuvudtaget behöva känna känslan av att stå till svars??
Käbbel SKA skötas bakom kulisserna! Det är väl för fan nog jobbigt att behöva gå dit, utan att behöva fundera på om deras konflikter kanske gör att man inte får bästa behandlingen
Men positivt att han trodde på positivt besked utan IVF... det kan ju hända att du kan plocka ner en stjärna  
Måste ni ha remiss till Uppsala?

Män...ja vad ska man säga?? Jag upplever att det där symtomet är utbrett, vi sopar allt unde mattn, stampar hårt på det så finns det inte och då behöver man ju inte oroa sig... bra va? NOT!!!
Värsta kommentaren här var nog när vi hade en sån där grej:
-Men, vad tjänar jag på att oroa mig eller vara ledsen??
-???????????????????
Behöver jag säga att jag var tvungen att avlägsna mig från den just då största idiot jag tittat på för att lugna mig och inte klappa till honom?
Enda gången han visat att det tär på honom med en sjuk mamma var på bröllopsnatten, då grät han  (och var förstås onykter) och sen kläckar han ur sig, Nä, nu skiter vi i det här, hon ska inte få förstöra vår dag...
Då upplyste jag honom om att vi just lovat i vått och torrt, och nu var vårt liv så här och att jag gillade att han var normal! Han var tyst ganska länge då....

Daa, kramar till dig med, du är fullständigt normal!!! Har prövat det där själv, det går över, det blir lättare men det tar ett tag, för du har faktiskt sorg! Och då får man vara ledsen, låt det vara så, du behöver det nu!
Apolivia på apoteket haren bra scrub som inte är så dyr och bra ansiktskrämer tycker jag!

Kram till alla

Kramar till alla som behöver, verkar vara en kram-dag idag.

NU har jag läst ikapp.. och fnissat!!

Ninnis, jag kan se hur maken står på sitt öretag, pekar med hela handen och ryter SITT!! RULLA RUNT!! HIT!!!
Hit och sitt är förövrigt kommandon som funkar bra på barn...jag har prövat

Skaka hand på att ha sex efter barnet fötts kan behövas.. man är liksom inte i samma division längre...
Min första BM som jag hade när jag fick äldsta tjejen sa nåt bra:
-Första gångerna ni har sex, bestäm er för det, ge inte upp, ha en jävla massa glidmedel, och tjejer, förvänta er inte att det är skönt, stå bara ut!
Går man in med den inställningen så blir det bara positivt, jag lovar!
Tänk på att slemhinnorna kan vara sköra, man späner sig och brösten börja läcka för att man är kåt...om man nu ens hinner bli det innan litet troll börjar skrika efter en.. de är otroligt duktiga preventivmedel! Sexig? NOT! fast det verkar männen inte märka

Lanovia, skrattade faktiskt åt dig och dina tårar också, för att jag känner igen mig så väl!!  Igår storgrät jag vid middagsbordet efter jordgubbar..... och för att jag är fet, ful, hatar mina kläder osv... Resultat?? Djup suck från mannen, en kram och sen sprang han ner till la´gårn och rotade rätt på frusna jordgubbar så det var en nöjd fru som gick och la sig Till hans stora lycka

Blommis, jag tycker också det verkar märkligt att du ska behöva stå till svars för vilka metoder den förra kliniken har använt. Sen är det nog som du säger, att olika läkare förespråkar olika metoder samt att det är en viss prestige i det, tyvärr. Vad menade han att Pergo gjorde då? Det funkade uppenbarligen på mig också, eftersom jag hade ÄL och regelbunden cykel de månader jag tog Pergo...

Är det praktiskt möjligt för er att göra IVF i Uppsala då? I så fall är det ju kanon om de är såpass bra där. Angående kommunikation så tror jag det är någon manlig "struts-gen" som gör att de tror att problemen försvinner om man inte tänker på dem. Syns inte, finns inte som vildvittrorna sa...

Jag vill ge dig den största kram jag kan, och jag hoppas så innerligt att det ordnar sig för er, oavsett om det är på stjärnplockningsväg eller äggplockningsväg...

Daa, KRAAAAAAAAAAAM!

Du vill förmodligen inte ha glada tillrop och "det ordnar sig nog"-klyschor... Jag måste trots allt fråga om du är helt säker på att det verkligen är indianerna, och inte falskt alarm?

Och du, vem fasen är normal i den här cirkusen? Inte jag i alla fall... Kram igen!