I vått och torrt och stiltje och orkan

Men ojdå Daa!
Fy vad obehagligt!

De är ju faktiskt inte 35-40 längre ens föräldrar....

..för det är det man själv som är...

Ja, det är obehagligt. Kan bara vagt föreställa mig hur maken mår... Men både han och svärfar verkade lugnare när vi väl kommit till sjukhuset.
Kanske borde ringa svärmor... Men jag har ju inget nytt att komma med, så jag kanske bara ställer till det.

Visst är det lite svårt att faktiskt förstå och acceptera att ens föräldrar blir gamla? Fast man själv är vuxen.
Det var inte så länge sedan jag hajade till över att pappa faktiskt har rynkor i ansiktet och att hans hår blir alltmer grått.

Usch ja, det är alldeles hemsk t faktiskt.
Ibland ka jag leva mig in så himla tydligt i hur det skulle kännas om telefonen ringde och det var besked om att min mamma var död. Jag börjar gråta bara jag tänker på det.

Då kan man verkligen få sådana där ilningar i hela kroppen att nejnejnejnejnej! Det går på tok för fort och man kán inte dör redan och jag själv har ju knappt börjat leva,ska det vara så här och går ett liv så här fort och kan någon snälla bromsa tåget lite...

Meh! Nu började det regna här! Precis när jag skulle cykla hem och ta helg! Och min plan för kvällen var dessutom att sätta mig ute på altanen och läsa, det var ju så himla fint väder nyss!!

Här har det varit gassand sol heeeela dagen, men nu drar det in moln. Rätt skönt ärligt talat för en febrig blomma.

Hoppas det inte är något allvarligt med din svärfar Daa!

Ja, det är jobbigt att ens föräldrar blir äldre. Min pappa fyller 65 nästa år och går i pension, känns overkligt! Och min svärfar är död, han dog i cancer innan jag träffade min man. Men än så länge är mamma, pappa och svärmor pigga i alla fall!

Och din svärfar verkar riktigt jobbig Blommis...

Svep in dig i en mysig filt, sätt dig tillrätta i soffan och läääs! Mys.
Om det inte slutar regna alltså

Ja, när han sätter den sidan till. Men samtidigt är han väldigt snäll och omtänksam på sitt egna lilla vis. De bryr sig verkligen om sina barn och det är aldrig för besvärligt eller jobbigt när det gäller att få fram en stol till vid bordet eller att någon behöver barnvakt etc. men fasen vad gammeldags han är utan att veta om det. Som att de missat en generation liksom.

Det spelar också roll i sammanhanget att min sambo är lillebror i familjen. Därmed blir vi båda lite klappade på huvudet jämfört med storebrorsan och hans fru.
Jag som själv är äldst och van att bli tagen för vuxen, pålitlig, mogen och förståndig, har en ANING svårt att ta det.

Overkligt är ordet.
Och som Blomman sa: nejnejnejnejnej.

Maken ringde nu. Det var inget med hjärtat iaf och inget livshotande. Däremot skulle de göra en lungröntgen och lite andra prover, så det dröjer väl några timmar innan jag ska hämta dem. Helt bra är det inte med svärfar.

Gjorde en märklig iakttagelse när vi körde till sjukhuset. Att vägen kändes så lång! När vi gjorde samma resa för nästan fem veckor sedan, när jag behövde hjälp med MF, kändes den också lång. Den sträckan färdas jag fem dagar i veckan under arbetsåret och då går det mycket fortare (okej, inte när det är snörök och snorhalt och jättemörkt).
Är det den där känslan av maktlöshet som gör att man i tanken får lite skev tidsuppfattning?

Jaaa, så är det! Vägen är galet lång när det är maktlöshet inblandat.

Som när jag tappat bort min son och sprang runt här i området och letade. Aldrig har de här småvägarna varit längre, och aldrig har en halvtimma gått så långsamt. Fruktansvärt!