MilaPila skrev 2009-01-11 05:10:58 följande:
TS, jag känner igen din situation. En mycket nära vän till mig var i samma situation som dig. Hon var i din ålder, mådde psykiskt dåligt, stod av olika skäl utanför arbetsmarknaden, och det relativt korta liv hon hade levt hade bjudit på stora motgångar medans framgångarna lyst med sin frånvaro. Hon blev tillsammans med en kille, och tillsammans med honom kände hon en trygghet som hon aldrig känt förut. De hade varit tillsammans i drygt två år när hon kände att hon ville ha något mer. Trots att hon tillsammans med sin pojkvän kände sig mer lycklig än någonsin så var hon fortfarande deprimerad, detta dels på grund av att hon inte kunde arbeta, och dels på grund av det tunga bagage hon fortfarande bar runt på.Hon hade en önskan om att bli gravid. Med ett litet barn skulle allt bli bra. En liten bebis som hon kunde finnas där för, ta hand om, älska och känna sig värdefull, -ett barn är ju beroende av sin mor. Pojkvännen förstod var denna intensiva barnlängtan härstammade ifrån, och frågade om hon verkligen trodde att depressionen skulle gå över om hon blev gravid. För henne var svaret självklart: Barn är LYCKA! Varför skulle inte mitt liv bli bättre om jag blev gravid?Pojkvännen insåg att det inte var lönt att diskutera saken vidare, men han sa bestämt ifrån varje gång det fördes på tal. Hennes önskan om att bli gravid var så intensiv, och hon blev självklart ledsen när hon insåg att det inte skulle bli några barn under den närmaste framtiden.Hon började dock att lyssna på sin pojkvän, inte bara höra på vad han sa, utan att faktiskt lyssna och försöka förstå vad han menade. Gradvis så började hon inse att hon inte var i rätt psykiskt skick för att vara mamma. Hon sa till mig: Jag är övertygad om att ett barn skulle göra mitt liv mer glädjefullt, men jag är inte längre övertygad om att min depression skulle försvinna. Jag vill ge mina barn en trygg uppväxt, fyllt med glädje och fyllt med styrka att hantera alla livets motgångar. Jag vill vara den jag vill att mina barn ska vara. Barn gör inte som föräldrar säger att de ska göra. Barn gör som föräldrarna gör.Någonstans där, började hennes arbete med sin egen självkänsla. Hon började att prioritera sitt eget välbefinnande framför planerna att skaffa barn. Idag ser jag en mycket starkare tjej, som accepterat sina svårigheter och gör det bästa hon kan för att övervinna dessa. Hennes barnlängtan finns kvar, men hon känner att hon gärna vill ta hand om en vacker liten människa som är i behov av omsorg och massvis med kärlek, - sig själv.
Jag förstår det du säger o jag tar det till mig... Men sen känner inte ni mig eller liknande... Ni vet inte vilka påfrestningar o allt jag kan klara av... Jag har blivit sjukt svårt mobbad, våldtagen, misshandlad, förlorat en massa bra killkompisar, förlorat min pappa m.m. Min barnlängtan har inte alls med min depression o göra... För tillfället eller nu under det senaste året så har jag inte varit deprimerad alls, jag äter Cymblata för att risken att jag faller tillbaka till min depression är rätt stor... Det finns psykiska sjukdomar i min familj o jag har varit deprimerad i så pass många år att jag aldrig kmr bli av med mina antidep. tabletter... Så det ni nu säger eller ja många är att jag inte ska skaffa barn för att jag är deprimerad, då kmr jag aldrig kunna skaffa barn:(
