vill du leka mamma mamma barn?

Problemet är ju också att flera länder väljer att inte låta Sverige adoptera alls, om Sverige godkänner homosexuella adoptivföräldrar. Och då är ju frågan om det är bättre att avvakta och försöka jobba bort fördomar FÖRST, än att dundra på och "ligga steget före" till ingen nytta. Som sagt så tror jag absolut att barn har rätt till föräldrar, men kan man som vuxen ha rätt till barn??

Men om barn har rätt till föräldrar så måste vi ju skaka fram dem någonstans om de saknas, eller hur?

Det behövs inte skakas fram några föräldrar, det finns. Problemet är att andra länder säger nej tack till homoföräldrar. Dessutom är inte problemet att det saknas föräldrar, utan att adoptionsprocesserna behöver förenklas, och fler länder behöver godkänna att Sverige och andra länder FÅR adoptera. Bara senaste året/åren har tiden för att vänta på ett adoptivbarn fördubblats. Bland annat för att fler länder har fått upp ögonen för adoption av ex. kinesiska barn. Om ALLA föräldralösa barn i hela världen fanns "tillgängliga" för adoption, DÅ skulle vi kanske behöva prata om om att "skaka fram dem".

Kom att tänka på en annan sak som har med fula könsord att göra: Det är så hemskt med alla kvinnliga könsord. Hur kommer det sig att de flesta fula orden (som används) har med kvinnor att göra??

Det är alltid lika tråkigt att höra små tjejer och killar använda dessa så öppet som om de inte betydde något.

Säg till dem när du hör det! Det bör vi alla göra.
Det är vi som är "samhället" som ska visa vad som är OK eller inte.
Kanske (eller ganska troligt) så får man sura miner och skällsord tillbaka, men om ingen säger ifrån så fortsätter det.

Jag stannade en gång bilen och hoppade ur när jag såg tre tonårskillar bråka och två sprang iväg med den tredjes väska.
Jag körde ifatt dem och stannade framför dem och frågade vad de höll på med.
De blev jättepaffa och släppte väskan och mumlade en massa om att han var ju dum i huvudet osv. Sedan lommade de iväg, ganska skamsna.
(Tjejerna som var med i bilen tyckte inte jag var klok, men om alla vuxna gjorde sån't och speciellt när barnen är yngre så skulle de veta var gränserna går.) Vi är alldeles för fega överlag tycker jag (det gäller mig med).

Fördomarna skulle kunna bli färre också. Dumma skämt om homosexuella och konstiga spekulationer som jag har hört massor av på en "manlig" arbetsplats där jag jobbat borde jag ha sagt ifrån tydligt att det inte är ok. (Vi hade en kille som dessutom var bisexuell, men det höll han väldigt hemligt.)

Hittade en del gamla inlägg som jag vill kommentera..

Självklart är det viktigaste att det är samma juridiska skydd. Men vi får inte missa att känlsa och kärlek är en stor del av äktenskapet. Eller? När en man och en kvinna gifter sig får de en cermoni när orden "äktenskap" och "giftemål" nämns vid ett flertal tillfällen. När ett samkönat par (2 män eller 2 kvinnor) gifter sig nämns istället "registrerat partnerskap" vid ett flertal tillfällen. Tänk er själva att ni står där med dina drömmars människa och äntligen kommit till den dagen då ni ska gifta er och ni bara får höra prat om "registrering".. Var ligger känslan i det ordet? Varför denna markanta skillnad om det är samma sak, giftemål och registrerat partnerskap?

Flera av er har även skrivit om adoption. Visst är det kanon att samkönade par får adoptera?!! Ja iaf enligt lag i Sverige. Det enda lilla kruxet är att det inte finns några givarländer som låter samkönade par adoptera. Dvs vi har en fin lag i Sverige som än så länge inte ger något resultat för de barnlängtande paren..

Visst är det härligt att få leka men främst att få leva..

Jag fick höra av en karl för ett tag sen att jag minsann inte var sällskapets enda tjej (det var jag, av typ 12-14 personer) för det fanns minsann "dolda talanger" också. Han har en homosexuell kollega.... Så himla trist attityd...

Vet du vad??? Jag sa faktiskt till för 2 veckor sen! Satt på mcdonald´s och åt efter en utekväll med tjejkompisarna och i bordet bredvid satt ett tjejgäng om 5 st tjejer i 17-18 års åldern och svor i tel till någon kille de var osams med. De använde sig av allla ord man kan tänka sig (endast kvinnliga skällsord!). Vi sa till de och vet ni vad?? De ringde upp killen och vände på alla könsord till manliga , tackade oss och gick!!

Bravo!

Synd att denna tråd inte uppdaterats på ett tag så jag tar på mig ansvaret att flytta upp den lite

Oavsett om det finns biologiska skillnader mellan kvinnor och män så borde lika lön för lika arbete, tillgång till lika bra sjukvård och rätten att vara hemma med sitt barn gälla både män och kvinnor. Biologiska skillnader borde inte inverka på jämställdheten!

Sen har jag funderat över en annan sak, många kvinnor identifierar sig så otroligt starkt med sin roll som mor, när de fått barn så är de mammor mer än något annat. Att barnen är det viktigaste och föräldrarollen känns högprioriterad förstår jag till 100%, men alla män jag känner lägger det bakom sig/trycker ner det när de är på arbetet, träffar vänner, går och tränar etc. Vilken man skulle ta "pappa" som mellannamn t ex (som Karin Mamma Andersson gjort)? Är det biologiskt betingade skillnader i föräldraskapet, eller är det samhällets inverkan på kvinnor vilket leder till att de tar större ansvar för hem och barn som är orsaken? Eller är det så att mammarollen är en roll där kvinnorna kan känna sig överlägsna och trygga (till skilnnad från på arbetet där de kanske är underbetalda och överkörda av manliga kollegor) och därför gärna går upp i den? Är det ett sätt att bli "någon"?