JAG TROR ATT DU MISSFÖRSTÅR OSS. Du måste förstå att du duger som du är. Det är inte du som har problem så du ska inte ändra dig det minsta, och det är inte heller ditt jobb att "motbevisa" honom med argument eller gå till en dietiskt för hans skull.
Nej, Det är bara så enkelt att han ska sluta upp med att hacka på dig och kritisera dig för din vikt.Du ska inte vända ut och in på dig själv för att bli accepterad i hans ögon.Du ska duga som du är.
Man ska inte förändra sin partner, och du ska inte gå ner ett gram om du inte själv vill det. Börjar du redovisa och försvara dig så spelar du bara på hans villkor.
Säg till honom att sädår säger du inte till mig. Jag tolererar det inte och du ska sluta med det annars så blir det inte roligt för nån av oss och jag kan inte leva med att du kontrollerar mig. Jag kommer att lämna dig till nslut om du inte ger mig denna grundläggande respekt.
Det är inte du som ska gå till en dietist och försöka bevisa nånting för honom. Det är han som ska gå till en psykolog och prata om varför han överhuvudtaget tror sig ha rätt att behandla dig såhär.
Jag tror att hade han inte skapat ett problem kring vikten (det är ju det han gjort) så hade han säkert hittat på nåt annat som var fel med dig. Du kanske hade klätt dig för utmanande, haft fel frisyr, fel vänner, fel mamma, fel musiksmak, fel hårfärg, fel jobb, vad som helst, bara det är något som är FEL .... så att han kan hacka på dig.
Börja inte förhandla med honom, det straffar bara dig själv. Man ks inte behöva ha en man som man inte kan umgås med...
jenster skrev 2008-05-30 18:15:51 följande:
Oj vad många svar. Superbra forum det här. Jag håller med många av er. Klart att det är oacceptabelt. Att skilja sig känns lite abstrakt dock just nu, men visst slås man av det om man föreställer sig att detta ska fortsätta hela livet. Och luska till bakgrunden har jag redan gjort för åratal sedan. Jizz: Han själv håller med om att han är för kroppsfixerad. Men han tycker ändå att det är jag (och väääldigt många i hans omgivning) som är för slappa. Han är sträng mot sig själv med. Är en (av många) åtgärder att gå till en opartisk kostrådgivare som ger oss svart på vitt om vem som har problem? Som mäter fett mm? Men det tar inte bort hans panik för att få en kraftigt överviktig fru, vips sådär bara (detta är inget mot de som läser detta som är kraftigt överviktiga, vi pratar om min man som har konstigt beteende). Bakomliggande orsaker är: han själv har varit träningsnarkoman, han har föräldrar som är mycket utseendefixerade. Han vill veta hur jag tänker. Men, vad hjälper det att jag vet om denna bakgrund? Trots det jag berättar vill jag betona att han för övrigt, på alla andra plan, är en superkille. Uppvaktande, bekräftande, kärleksfull, gosig, smart mm. Hade han varit ett elak på andra områden eller ofta, så hade ju ett "final" beslut varit lätt. Innan blev jag väldigt upprörd och knäckt, nu för det mesta tycker jag att han är absurd och har tom skrattat åt honom. Men det är klart att det svider någonstans. Och det är snarare den uteblivande respekten för mig som individ och min integritet som saknas som gör mig så himla arg/ledsen. Som någon här i tråden tog upp, sexlivet blomstrar ju inte precis för visst 17 vill man känna sig sexig i en sådan situation. Ska prova att hålla andan nästa gång o dra in magen, jättelyckat...Socialt liv- på en fest nyligen, där det fanns rätt många gravida tjejer, frågade han mig om jag kanske också var gravid.. jag hade "ju också en mage". Det var då jag verkligen kände att "nu gör vi banne mig inget ihop mer". Jag hade ju haft det kul innan den kommentaren. Då går jag hellre själv. Vi avbokade en middag imorgon, ikväll ska vi dock på en. Det är kanske dumt. Kan inte låta bli att vara "barnslig", men jag ser framför mig när de frågar om efterrätt eller om jag vill ha mer..."Hör med min man".. Eller plan b: Jag fullständigt VRÄÄKER i mig, slafsar och glufsar och ber om mer mer MER choklad till efterrätten (fniss). Hmm. Det hjälper inte i långa loppet förstås. Jag ska sakligt ta upp en diskussion, med argument som jag fått från tråden. Eventuellt till en kostrådgivare. Inget 5+1 på ett tag, minskat socialt umgänge, en j-ligt arg fru, allt faller sig naturligt. Så får han en föraning på vårt framtida liv om detta fortsätter. kramar till er!
Därför tror jag inte ett ögonblick på BMI...