Jag börjar bli så trött på att i princip vilket program/film man än ser på tv så är någon otrogen... Inte för att jag tror att det nödvändigtvis måste spegla verkligheten, men jag blev ändå lite nyfiken:
Hur många av er har varit otrogna eller vet om att någon har varit otrogen mot er? Vad var orsaken till otroheten? Berättade den som varit otrogen för partnern och gjorde ni slut efteråt?
orsaken till varför jag tänker att jag inte skulle vilja veta är det gamla taletsättet: Man mår inte dåligt av sånt man inte vet om. Men det gäller förstås säkert bara i de fall om partnern i fråga gör ett dumt felsteg som han efteråt ångrar totalt. Men om det är en otrohet som grundar sig på att man inte är nöjd med förhållandet eller otrohet som har med känslor att göra så då skulle jag nog också absolut vilja veta än vara ovetandes. Men om det var en engångsföreteelse efter att man har varit gift i låt oss säga 40 år...då skulle jag nog hellre vilja att han håller det för sig själv...tror jag.
Jag har inte läst hela tråden (bara sista sidan här) och instämmer med Lady & Lufsen; en jätteviktig grej att ta hänsyn till är ju att den som bedrar faktiskt kan komma hem med en liten spännande överraskning i paketet; kondylom, HIV, klamydia, gonorré... det finns mycket man klarar sig bra utan, förutom själva sveket och den tillintetgjorda tilliten till den man älskar.
Konstigt nog så pratas det sällan om detta.
Jag skulle vara sjukt förbannad om jag blev bedragen och DESSUTOM blev steril, till exempel, för att den andra drumlat till det.
Ang att vilja veta eller inte: NEJ jag vill inte veta... Jag är för svartsjuk, det skulle ta flera år att komma över (talar fr tidigare erfarenhet). Jag skulle må psykiskt dåligt och tänka mig hur de tar på varann osv, nej nej nej. Det går inte. Hellre göra slut och aldrig få reda på det.
maochjo: var går gränsen? Bra fråga!! Jag och m2b måste nog egentligen definiera den igen... Jag tycker spontant så här: att kyssa nån är absolut otrohet! Kan tom (nästan) vara värre än sex. Nej kanske inte, men lika hemskt. Det är så intimt.
Att flörta med nån är inte otrohet men det är heller inte ok. Det är respektlöst men inte lika farligt som fysisk kontakt (om inte flörtandet var tänkt att leda till fysiskt kontakt, då är det lika allvarligt som faktisk otrohet)
Det är helt ok att kolla på andra och till o med att dansa lite. Helt ok att vara lite charmig o trevlig. Däremot alla fysiska närmanden är otrohet. Den fysiska kontakten är nåt som bara är till för oss två... Det är vår privata sfär.
Jag tycker allt beror på omständigheterna.
Två exempel från mitt eget liv:
Jag och en kille umgicks mycket och lärde känna varandra. Han hade flickvän, men jag kände inte henne, träffade henne nån gång bara. Jag tyckte han var otrogen trots att vi inte kysstes, otron låg i umgänget, kramarna, blickarna och nån enstaka puss.
Jag och några kompisar satt och spelade ölspel. Ibland ingick det att man skulle pussa personen till höger osv. Har ingen aning om vilka inblandade som hade förhållande och tycker det kvittar helt, det var inte otro. Det var en flamsig lek mellan goda vänner och absolut inget som hade med känslor eller erotik att göra.
Men "ingredienserna" i mina exempel är egentligen samma. Vänskap, nån puss, lite kramar. Bara att det var på helt olika sätt, så jag definierar det ena som otro och det andra inte.
Jag VILL veta.. även om det gör ont.. Jag vill ha rätten att göra mitt val: att stanna kvar eller inte. Jag vill inte att nagon väljer at mig, om jag bör veta eller inte. Da har jag ju inget val och sveket känns nästan dubbelt.
Och var gränsen gar..; svart att säga.. Det beroro ju pa vilket sätt saker och ting görs pa. Jag menar, jag kan ga hand i hand med en killkompis eller tom ge vissa en puss pa munnen (en san där snabb, torr liksom) som jag även skulle kunna ge mina föräldrar.
Däremot kan en puss pa halsen vara mycket värre... Nagon form av fysisk kontakt maste det nog vara i alla fall..
Tyvärr så har min sambo varit otrogen. Det hände för ett tag sedan då vi inte hade det så bra i förhållandet. Vi höll på och bråkade och "göra slut" och nu efteråt så kan jag förstå att allt som var dåligt mellan oss var en bidragande orsak.
I vårt fall handlade det "bara" om en kyss men det var en väldigt, väldigt jobbig tid för oss båda två efteråt.
Han hade fått bra kontakt med denna tjej och trivts i hennes sällskap, det gjorde minst lika ont som själva kyssen- att han faktiskt blivit intresserad av nån annan.
Det hjälpte inte direkt att denhär tjejen blev lite förtjust i min sambo och kontaktade både mig och honom efteråt, la upp bilder på nätet och spred lögner om att min sambo egentligen ville ha henne.
Tiden efter otroheten var en mörk period i vårt förhållande och jag övervägde seriöst att lämna honom.
Till slut gjorde jag ett val, frågade mig själv om jag ville vara med honom och ville kämpa för oss. Det ville jag.
Det är ofta lätt som utomstående att komma med kommentarer som "lämna svinet" osv. men när man själv befinner sig i den situationen är det inte så lätt.
Kan tillägga att vårt förhållande blivit starkare av otroheten och även jag som person har blivit starkare.
För mig innebar otroheten mycket att illusioner brast, tanken om det "perfekta förhållandet" slogs sönder.
Otroheten har även fört med sig att jag inte känner mig svartsjuk längre. Jag tänker istället som att han har valt mig och om han inte vill vara med mig så finns det inte så mycket jag kan göra åt det.
rosesarered: det verkar vara ett sunt sätt att hantera en otrohet och ens egen svartsjuka. Skönt att höra att det går!
Själv är jag vääääääldigt svartsjuk och det kommer sällan upp till ytan numer men när det gör det rasar allt samman. Jag säger saker jag inte menar och känner att jag absolut vill lämna min m2b. Sen när hjärnan klarnat och jag inser att jag var "drogad" av min okontrollerbara svartsjuka så ångrar jag mig och inser hur mkt han betyder för mig och självklart vill jag vara med honom.
Vore skönt att tänka som du: han har valt mig. Om det en dag spricker så kan jag inte göra nåt åt det nu. Ska försöka tänka så också och inte vara hysterisk. Funkar det inte så gör det inte det, men just nu vill jag vara lycklig med honom.
jagärsåkär,
jag var ganska svartsjuk av mig också i början av vårt förhållande. Månaderna efter otroheten var jag extremt svartsjuk, kunde inte låta bli fantisera över vad dom pratat om, om han rört vid henne, hur kyssen var osv.
Höll på o bli galen av alla fantasier och bilder som rullade upp i huvudet.
Konstigt nog så har det bara blivit så att jag inte är ett dugg svartsjuk längre. Vi har lagt allt det svåra bakom oss och jag känner mig trygg i förhållandet.
Om han sen skulle råka hitta nån annan så kan man faktiskt inte styra över det.
Duger jag inte som jag är så får det vara, take it or leave it och uppenbarligen så har ju båda våra karlar valt just oss för dom vi är;)
Jag har varit otrogen mot ett par pojkvanner. Anledningar: Tja... omognad? Ville ha kille (tryggt) men samtidigt testa om det fanns nat battre? Sista gangen var det pga for lite uppmarksamhet o karlek i forhallandet. Berattat: Ja, det har kommit fram tillslut, jag ar dalig pa att ljuga. Har alltid blivit forlaten men facit visar att vi gjort slut anda tillslut.
Jag blir rädd när jag läser hur många som faktiskt har varit eller är otrogna! Blev bedragen av en pojkvän, han ljög mig rakt upp i ansiktet och sa att det aldrig hade hänt. Sen kom det bara fram mer och mer skit, det var inte bara en som han hade haft ihop det med. (som om inte EN skulle vara nog)Det tog slut så klart.
Det är ca 7 år sen nu men den känslan jag hade då finns fortfarande kvar nånstans. Att nån som säger att han älskar mig kan ljuga och såra så. Jag är livrädd för att det ska hända igen trots att jag litar fullt och helt på min nuvarande sambo. Men sen dyker känslorna fram å ligger där å gnager... Ni som varit med om samma sak som mig, känner ni så också?
Själv känner jag att jag vet hur det känns att bli bedragen och jag skulle inte kunna utsätta någon för det. Om man vill "ha ihop det" med nån annan så kan man väl åtminstone göra slut först. Bara en tanke!!
