Har du varit otrogen?

Ser det ut som jag dömer någon? Nej precis! Jag har däremot en ÅSIKT, vilket jag har all rätt att ha, så döm inte mig innan du läst igenom mitt inlägg ordentligt.

_Cinderella_ : Jag tycker definitivt att man, liksom jocelyn, har ratt att ha en asikt. Jag tycker helt arligt att otrohet ar bland det varsta man kan gora. Det skulle jag tycka aven om det vore jag som var otrogen.

Utan tillit finns ingenting.

För mig handlar otrohet inte om att ha sex med någon annan. Det handlar om smygandet, om oärligheten, om att såra någon annan och om att gå bakom ryggen på den man säger sig älska. Otrohet är för mig en brist på respekt inför sin partner, man ska nog tänka sig för både en och två ggr innan.

Jag tycker också att det är bättre att göra slut först och sen bli ihop med nästa, men för all del det är lätt att tycka.

Det var hur jag ser det hela.

I en perfekt värld agerar alla människor perfekt, i perfekt tid och på rätt sätt. Vi lever inte i en perfekt värld.

Jag håller med, otrohet är fel och man borde "göra slut" innan man ger sig in i nästa förhållande.

Sedan kan vi lägga till verkligheten. "Göra slut" är ju lätt den gången man inte är gifta, inte bor ihop, inte har ett mångårigt socialt liv som är helt sammanknutet tillsammans, inte är beroende av varandra ekonomiskt etc. Man är "ihop" helt enkelt. Då kan man ju bryta från ena dagen till den andra, gå ut och stänga dörren och så var det klart.

Otrohet kommer vanligast av att något inte är bra i förhållandet. Först kommer det och sedan som en konsekvens av det dåliga förhållandet kommer otroheten - det är inte otroheten i sig som skapar det dåliga förhållandet som man kan tyckas tro först.

I vårt fall innebar min mans uppbrott från sitt tidigare äktenskap att han bröt upp från hela sitt sociala liv, sin försörjning, bytte bostadsort och att föräldrarna bröt kontakten med honom på grund av sin religion. Under ett par år var jag den enda han hade och han var initialt beroende att att jag försörjde honom.

Jag har förståelse för att ett sådant beslut tar ett halvår men det innebär inte att det var lätt för någon av oss.

jocelyn
Självklart får du ha en egen åsikt, men borde inte jag också få bemöta dig med min?

_Cinderella_:
jaa..helt underbart!! =)

Jag har också varit otrogen i tidigare förhållanden. Har i efterhand insett att det berott på att de förhållanden jag levt i inte varit bra, då tror jag att det är lätt hänt. Har inte varit "notoriskt" otrogen, utan det har varit med personer som jag senare inlett förhållanden med eller träffat under en längre tid.

Fine, jättefin tanke att göra slut först och inleda nytt sen, men som sagt, för mig har otroheten varit en spark i häcken. Det är ju lätt att förhållanden går i slentrian och då kan otroheten komma som ett uppvaknande.

Har varit otogen två gånger. Efter första gången höll det nya i fem år, sen var det dags igen... Den andra jag var otrogen med var själv gift, vi visste båda två att vi skulle ha svårt att få ihop det, men vi hade en mysig tid. I efterhand så är jag väldigt tacksam att jag träffade honom, annars hade jag "slängt" bort mer än de fem år på han innan. Låter jätteilla, jag vet...

Jag har aldrig berättat om min otrohet för dem jag bedragit.

Min m2b har varit otogen i ett tidigare förhållande, och mådde jättedåligt av det. Tycker det är skönt att vi kan prata öppet om det med varandra. Båda har insett orsaken till varför vi gjorde det och vad vi ska göra för att undvika att det händer igen.

Tidigare har jag sagt till honom att jag inte vill veta om han skulle göra ETT övertramp som han verkligen ångrar, typ en fylledumhet... Det skulle ofelbart ha tagit slut, jag skulle inte förlåtit.

Idag känner jag mer att det vi har ihop är värt så otroligt mycket och nu vill jag verkligen veta om det skulle hända. Skulle vara skitjobbigt, men jag skulle verkligen försöka få det att fungera igen. Försöka förlåta. Som sagt, jag tror att otrohet är ett tecken på att något är fel och får jag inte veta kan vi inte heller jobba på det.

Jag forstar verkligen att det kan handa och utesluter inte att jag skulle vara otrogen (aven om jag hoppas att jag aldrig kommer att vara det), just for att jag vet att vi alla ar manniskor. Anda anser jag att det ar ett valdigt omoget och respektlost satt att behandla en annan manniska pa...en manniska som (antagligen) alskar dig, precis som Rosenhaga sager.

Jag forstar ocksa att det ar valdigt komplicerat, men varfor inte beratta for personen direkt i alla fall? Nog vet man nar man kanner lust till nagan annan? Nog kan man "gora slut" aven om det tar ett tag innan man faktiskt flyttar isar och offentliggor det hela.

Otrohet gor mig ledsen. :(

att ortohet är fruktansvärt kan vi nog alla här skriva under på, jag hoppas att jag aldrig behöver vara med om det.
men det kan hända vem som helst tror jag. det är lättare sagt än gjort att göra slut först... man kan faktist bli kär i någon annan.. och då inte våga ta steget fullt ut att göra slut.
fegt? javiist.. men jag tror som sagt att det kan hända vem som helst härinne på BT.

Detta är verkligen inte något jag är stolt över, faktum är att ingen av mina vänner vet om det... ...men jag har varit otrogen. Jag trodde verkligen inte att jag var en sådan som var otrogen, men...

min man och jag bodde pga våra karriärer i olika länder. Jag hade inga vänner och jag utsattes för systematisk mobbning och utfrysning på jobbet. Jag kände mig så misslyckad och dum och jag försökte allt möjligt för att komma därifrån men inget fungerade. Jag ringde och grät på telefonen hem till min man varje dag på kvällarna, jag var helt förtvivlad och kände mig värdelös. Han hade mycket med sitt jobb och tyckte att jag skulle skärpa till mig... Tillslut när jag var som en liten olycklig smula på marken och inte kände mig värd ett ruttet lingon träffade jag en kollega som tyckte att jag var skicklig, smart, rolig och vacker. Han höll min näsa ovanför vattenlinjen kan man säga. Han försvarade mig inför andra kollegor som var elaka emot mig och hjälpte mig med trix för att jag skulle lyckas bättre med mina arbetsuppgifter. Han var så omtänksam och kändes så trygg och förstående... Jag var väl egentligen ganska dum som gick på allt, men jag vet än idag inga andra halmstrån som jag kunde ha gripit efter... (Min man visade ju ingen förståelse så det kändes inte som ett bra alternativ att resa till det landet han var eller att komma hem till Sverige med svansen mellan benen). Han vet inte om detta, men jag har mått väldigt dåligt över detta och gått hos en psykolog under lång tid för att komma underfund med min egen svaghet och andra människors ondska.

Efter det som hänt ser jag på otrohet en liten aning mindre - svart eller vitt. Jag skäms över det som jag har gjort och hoppas att min man aldrig får reda på det, men det var verkligen inte fråga om sexuell hunger, utan snarare ett desperat rop på hjälp, ett behov av bekräftelse ifrån vem som helst som uppmuntrade mig i min utsatta position.

Jag tror aldrig att det kommer att upprepas, priset i form av besvikelse, skam och hela paketet har varit otroligt högt och jag värdesätter inte karriär på samma sätt nu som jag gjorde då jag var ung... Jag hoppas att ingen annan skall behöva lida så som jag led...