Jag börjar bli så trött på att i princip vilket program/film man än ser på tv så är någon otrogen... Inte för att jag tror att det nödvändigtvis måste spegla verkligheten, men jag blev ändå lite nyfiken:
Hur många av er har varit otrogna eller vet om att någon har varit otrogen mot er? Vad var orsaken till otroheten? Berättade den som varit otrogen för partnern och gjorde ni slut efteråt?
Har aldrig varit otrogen - det går emot allt vad jag tycker å står för - däremot har jag nog vart med ett gäng snubbar som redan haft flickvänner - sånt kollar man ju inte direkt upp när man har ett one night stand... Men det e ju dom som gör fel å inte jag - e man ovetande så kan man ju inte rå för det. Tycker otrohet e fel fel fel. Vill man va med nån annan så får man väl ta upp det med sin partner eller göra slut. En del öppna förhållanden funkar ju men då e man ju inte otrogen - för mig är otrohet att föra någon bakom ljuset inte så mycket sexet i sig.
Jag är verklige inte heller stolt över det jag gjort, men jag är medveten om hur lätt det kan hända.
Får en stor kall klump i magen bara av tanken att jag eller min m2b skulle vara otrogna mot varandra.
Känner precis som pauspling, otrohet gör mig ledsen.
Dessutom blir jag helt skräckslagen över hur vanligt det är. En kompis till mig var på semester på GranCan. Där var hon med en kille som hade flickvän här hemma i Sverige. Jag vill aldrig neka min m2b att åka på semester med sina "polare" om han skulle vilja det. Visst litar jag på honom, men oron skulle ändå ligga där och gnaga.
Balinda: Jaa du, det har jag oxå undrat. Och inte är det för att vi bor i något annat land heller!
Otrohet är det värsta man kan utsätta sin partner för, och jag skulle aldrig förlåta otrohet. Jag kan inte förstå hur man kan förlåta otorhet heller, själv skulle jag aldrig utsätta den jag älskar för ett sådant svek. Man ska avsluta det man har innan man ger sig in i ett annat förhållande.
Det svaret hade ni fått av mig om någon frågat mig innan jag själv var otrogen.
Jag har varit väldigt kategorisk och oförstående i den frågan. Tills jag själv "råkade" vara otrogen.
Mitt högmod och min tilltro till min egen rättskaffenshet var nog det som gjorde att jag inte bromsade i tid. För jag skulle minsann ALDRIG vara otrogen.
jag hade väldigt svårt en efteråt att sammankoppla det med mig själv.
Jag var svag, behövde bekräftelse (inte jag älskar dig hur du än är-utan du är så het att jag vill ha dig, typ) hela min värld höll på att rämna och så var det en som såg MIG. så kändes det och jag föll som en fura.
Jag kan inte ens säga att jag ångrar det, jag ångrar att jag svek men det blev i alla fall en vändpunkt till något bättre.
Jag kommer aldrig att säga att jag aldrig kommer att vara otrogen igen, men sannolikheten är mindre för nu vet jag att även jag kan rubbas.
Har inte läst igenom tråden men min absoluta ståndpunkt är att precis alla kan komma att vara otrogna...det finns en risk för alla, oavsett hur mycket man älskar sin partner för det är inte det det handlar om...fel tidpunkt i livet, med fel omständigheter, felaktiga beslut och med felaktiga signaler så kan otroheten vara ett faktum som man kanske ångrar eller hyllar för resten av livet, beroende på hur ens dåvarande relation såg ut och om/hur den då avslutades...
...men med det är INTE sagt att det är okey, förlåtligt eller ens förståeligt.
...OCH alla har ju ett val.
Intressant att läsa i tråden.
Tack, TS för att du startade denna!
Ni som har blivit bedragna, hur känner ni såhär efteråt - skulle ni hellre ha velat vara ovetandes? Frågar av ren nyfikenhet, för jag har hela tiden tänkt att jag inte skulle vilja veta ifall min partner var otrogen mot mig. Det verkar som att de flesta har fått reda på att de blivit bedragan i slutet av ett förhållande, men ni som blivit bedragna och fortfarande altså är tillsammans med den person som bedragit er, vad tycker ni? Bättre ovetandes eller bättre vetandes?
