Vill fria men törs inte....

CherryCake & Petra74: vi kan väl bilda klubb:)

Här känns det rätt så tungt idag. Visst är jag både stark och envis, men att få ett nej (eller inget svar alls...) på ett frieri tär på ens självförtroende. Jag undrar mycket varför jag inte duger till att vara hans hustru och undrar över vilken roll han tycker att jag ska ha. Hushållerska? Älskarinna? Jag tycker att han är förfärligt feg, men det vågar jag inte säga till honom. Jag får väl invänta det där svaret som han lovat ge mig, får väl hoppas att det kommer inom det närmaste halvåret.

Känner mig faktiskt rätt ledsen idag...

Fru Mallgroda!
Ja vi får nog ta och bilda en klubb.
Själv vet jag innerst inne att jag nog får ett ja om jag friar så därför är jag så himla arg på mig själv att jag inte vågar.
Snälla ni som känt som mig men till slut vågat fria ge mig råd och tips!!!!!

Fru Mallgroda!

Känner mig också ledsen idag, för min feghet och för att jag nästan ställt in på ett nej. Min sambo är en "fegis" i många situationer och det här är inget undantag, det kan jag garantera.
Känner lite som du, varför är jag så himla bra som flickvän, hushållerska, kamrat och älskarinna men inte som hustru?

Jag tycker du gör rätt med att vänta. Om ni har ett bra förhållande, så kan ett frieri förstöra det. Han vill säkert inte såra dig, och du vill ju inte att han ska säga ja av den orsaken ...
Istället för att fria kan du ju starta en diskussion. Säg rakt ut att du vill att ni ska gifta er. Behöver inte vara just nu, men att du känner att du vill vara gift. Säg också att det finns många former av utföranden, som ni kommer att bestämma ihop.
På så sätt har han en chans att tala om hur han känner det, utan att såra.
Min man hade inga tankar på bröllop .. men till slut så sa jag till honom att nu är det dax att gifta oss (efter 8 år) .. och så blev det. Vi har varit gifta i snart 3 år ... Om jag istället hade friat, så tror jag att det kunde ha blivit pinsamt .. Men du känner ju din man bäst!

Kaffemoster: Jag har försökt att starta den här diskussionen redan för ett år sedan med att skriva och berätta om hur jag känner och vilka tankar jag har om vårt fortsatta liv tillsammans. Vi kommunicerar både via MSN och mail,men också vid underbara pratstunder vid köksbordet. Men detta med äktenskap verkar vara en riktigt svår nöt för min sambo, för så fort vi kommer in på detta ämne tvärtystnar han. Detta gör mig så ledsen. Det känns som att han inte respekterar mig och mina tankar när han inte bemöter dem. Jag funderar mycket på vad han är rädd för. Mig??? Att jag ska bli arg och ledsen, eller vad? Bristen på kommunikation är värre att bära än om han sa att han inte ville gifta sig och berättade ärligt varför. Nu känner jag mig bara helt värdelös och dum...

Han har lovat mig att ge mig ett svar på det kärleks- och friarbrev jag skrev, men med hans fart så förstår jag att jag får vänta. Han förstår inte att detta gör mig ännu mer ledsen än jag är.

Men, men... Jag får väl försöka att tänka positivt ändå, vi har ju som sagt i alla fall varandra även om det känns svårt att skilja på sak och person just nu.

Jag friade via Alla hjärtans kortet+ blommor som min sambo fick på bordet på morgonen....själv smet jag till jobbet innan han klev uppp....Hade piffat upp mig och lagat god mat men tillfället att få ett svar kom inte vid middagen....vi har nämligen småbarn...men på kvällen frågade jag bara om han hade något svar på min fråga.Och till min stora förvåning sa han JA!Var nästan säker på att få ett nej så jag våndades hela dagen.Men vi har inte råd just nu så det är 1-2 år bort men ändå....Hade bangat att fråga honom direkt,lite löjligt sätt men bättre än att inte fråga alls.

Mamma K:
HUR man frågar har väl egentligen ingen betydelse, och jag tycker inte alls att du ska känna dig dum för att du inte "vågade" fråga rakt ut! Vilket sätt man använder måste ju vara upp till var och en.

Själv väntar jag fortfarande på utlovat svar på mitt frieri, men 1000-tals jobbiga tankar virvlar mest runt. Varför duger jag inte till att vara hans hustru? Har jag för höga förväntningar på honom? Borde jag ha fattat detta och alltså inte friat alls? Var går gränsen mellan önskan och krav? Hur ska jag hantera ett ev. besked om att han absolut inte/aldrig vill gifta sig? Varför tycker jag att äktenskap är så otroligt viktigt? o.s.v.

Livet gårvidare, om än i moll just nu...

Fru Mallgroda:

håller tummarna för dig. Tycker att det låter jobbigt, har ni pratat om vad har läser in i att gifta sig? Är det ett livslångt löfte som är problemet, eller en jättefest och stå i centrum , eller kostnaden eller...

Min blivande var inte så sugen men när vi hade pratat igenom vad som var viktigt för oss lossnade det och han friade..

malle_1:
Nej, det är väl det som är "problemet", att vi har olika tankar om detta. Men på köksbordet står en bukett friarrosor från mig som ständigt gör sig påminda, och senast för 3 minuter sedan sa min sambo att han ska skriva ett svar till mig. Han är så fin och jag älskar honom så mycket så jag är övertygad om att vi kommer hitta en framkomlig väg även i detta.

Våra 5 år tillsammans har inte varit den rakaste vägen direkt, men en sann och stark kärlek finns som grund. Jag inser att jag inte kan diktera villkoren utan att vi måste hitta vår gemensamma väg tillsammans. Lite spännande är det mitt i allt det jobbiga...

Det kommer nog att gå vägen för er! Jag håller tummarna - lova att uppdatera