Fria efter kort tid?

nonika: huldahulda berättade det på s.1 *ler jag simmar däri med *s

*läst igenom tråden*

Vidhåller vad jag skrev tidigare, med tillägget att barn som såpass nyligt fått tillvaron upp-och-nervänd nog kan uppfattas som just "trilskandes" (TS skrev något i stil med att sätta ned foten så de tidigt inser att det inte lönar sig att trilskas) men se det från deras håll; det enda de kan sätta emot det som lagts på dem är kanske just att "trilskas".
Men ärligt talat tycker jag inte att man kan anklaga dem för att vara "trilskna" om de vänder sig från fadern en tid i detta läge.
Som sagt, deras möjligheter att protestera är som sagt rätt begränsade.

Minns att DE är barn, det är de vuxna som ska vara just... vuxna.
Och kunna reflektera över det som sker på ett konstruktivt sätt.

Så till något dreaming Princess skrev, att TS ju ber om råd och att många därutöver blandar in sina egna erfarenheter och känslor.
Att det inte var det hon frågade efter..

Men, det är ju genom dessa vi blivit de vi är, och det är ofta därur man finner inspiration till sina svar. Vi delar med oss av erfarenheter, helt enkelt.
Det är ju det som gör BT's trådar så personliga! :)

Det är ju spännande att man i ett inlägg får skäll för attatt man saknar erfarenheter och förståelse för andras situation, och i nästa inlägg blir man uppläxad för att man svarar utifrån sig själv.. *l*

Givetvis är det pappan som har ansvaret för sin relation med sina barn, inte hans nya. Men ärligt talat, antingen är man en bonusmamma som stöder och uppmuntrar den kontakten och inser att den faktiskt är viktig. Både för barnen och inte minst för mannens välbefinnande! Som jag har sagt innan, han kanske skulle uppskatta att hans barn faktiskt skulle kunna vara med på bröllopet! Att han kunde berätta för dem så fort ni förlovade er, och att de då skulle vara i en emotionellt läge där de faktiskt uppriktigt tyckte att det var roligt!

Eller, så är man en styvmamma som tänker kortsiktigt och inte uppmuntrar och underlättar kontakten med barnen. Och då är man en bidragande faktor till att den går åt skogen.

Man kan inte vara pådrivande till att utesluta barnen, förbigå dem och sedan bara ställa sig bredvid och leka oskyldig.

Ingen säger att de ALDRIG ska gifta sig, eller att de ska dumpa varandra för att barnen inte gillar det. Vi säger att de ska lugna ner sig, gå fram mera försiktigt och fatta att de inte kan bestämma ett "Färdigt-datum" när barnen ska ha sörjt föräldrarnas skilsmässa färdigt. Att inte sätta hårt mot hårt och tvinga fram något, utan bita ihop och ta den skit som kommer och vidhålla att de vill ha en relation. Ge det några år, kommer ingen förbättring så får ni gå vidare iaf, men utan att stänga alla dörrar.

Det är en väldig skillnad på det och på att "situationer där föräldrarna gjorde allt för barnen och försakade så mycket annat- vilket barnen idag önskade att deras föräldrar faktiskt skulle ha haft."

Och slutligen, jag håller mig till tråden alldeles utmärkt.

Min M2B friade till mig efter två månader - allt kändes rätt, och då finns inget begrepp som tiden.
Det där med barnen kan ju vara knepigt, samtidigt tycker jag inte att du och din kärlek ska sätta ert liv på "hold". Dom kommer lära sig att acceptera er kärlek.
Jag har själv skilda föräldrar, och vet hur jobbigt det är när dom hittar nya partners, men man kommer över det. Huvudsaken är ju faktiskt att mina föräldrar mår bra och är lyckliga. Och därför tycker jag samma sak gällande er.

Oj, blev nog lite luddigt det här, hoppas ni förstår. Och Lycka till!

Huldahulda, nu har jag inte läst andras inlägg utan känner att jag vill ge direkt respons till dig.

Jag känner att det bästa man kan göra av situationen är att vänta - och detta av respekt för hans barn. Tonåringar har ett oerhört temperament och ditt friande kan röra till en del om ni inte ens har hunnit ses än. Jag har en känsla av att det kan bana väg mot konflikt. De kan känna sig undanträngda och att du tränger dig på. Så ta dig tid att träffa dom först. Låt dom vänja sig vid ditt sällskap. Det är skonsamt mot familjefriden. Jag förstår verkligen att du tänker "här och nu" men är det barn (och framför allt tonåringar) med i bilden så behöver man vara lite mer varsam.

Jag kan inte låta bli att förvånas och chockas över hur otroligt omogen, självisk och oempatisk du TS verkar vara - och du är ändå runt 50 år! Helt makalöst... Du verkar tro att den här situationen är så svart och vit - du verkar inte inse att det finns en mellanväg. Det handlar inte om att välja barnen ELLER er kärlek, ni kan få båda två - om ni väntar! Herregud människa... Du skriver att ni är inte tonåringar och att gifta er nu skulle inte vara ett förhastat beslut om man bara ser till er kärlek. Det är mycket möjligt. Men ser man till alla andra aspekter i den här situationen så beter i alla fall dig du fruktansvärt barnsligt och omoget! Särskilt med tanke på något du skrev i början som jag reagerade mycket starkt över men som ingen annan verkar ha uppfattat - nämligen att du träffade den här mannen när han fortfarande bodde med sitt ex! Jag mår illa bara vid tanken... Det var ett otroligt ogenomtänkt och själviskt beslut att börja träffa honom vid det tillfället!

Miss Cee var inne på det här också: älskar du verkligen din sambo så ger du det här lite tid även för hans skull! Att gifta dig med honom nu skulle vara själviskt och du skulle inte se till hans bästa - nämligen att förbättra relationen med sina barn.

Man kan inte tvinga fram en fungerande familjerelation - det handlar om ÖMSESIDIG respekt, dvs även från din sida!

Kan tillägga att jag själv varit med om mina föräldrars skilsmässa (och sedan återförening) samt min systers nuvarande skilsmässa med barn i tonåren som kommer i kläm på olika sätt.

Jag kan bara ge råd utifrån min situation.
Jag är 23 och mina föräldrar flyttade isär för 3,5 år sedan och skilde sig för 3 år sedan då de måste vänta eftersom jag har två småsyskon som då var under 18. Jag var alltså 20 när de flytta isär och det tog mig oerhört hårt, jag hade ingen aning om att detta var på väg vilket din sambos barn inte heller verkar ha haft. Även om jag redan direkt tänkte att jag inte ville att mina föräldrar skulle leva ensamma resten av livet skulle jag ha mått ännu sämre om det redan efter ett halvår kommit in en ny i någons liv och som flyttat in hos min pappa i mitt hem. Detta hände som tur av inte och nu när båda mina föräldrar träffat nya är det bara roligt för vi har fått tid all läka våra sår som vi fick genom skillsmässan.
Min bror som bara var tio när detta hände tog det jättehårt. Han blev som förbytt han var en helt annan människa, började tex sova i pappas säng igen och började även kissa på sig, idag mår han dock bra och kommer framförallt mycket bra överrens med min mammas nya. Ska kanske tillägga att ingen av mina föräldrar bor ihop med sina nya.

Jag kan bara säga: Snälla vänta lite för barnens skull. Det är en oerhörd påfrestning att se ens hela värld falla samman. Alla kommer säkert inom en tid att känna glädjen ni delar men det kan ta sin tid. Så träffa dem innan ni gör ngt och låt dem få chansen att smälta deras nya livssituation.

slutligen
Lycka till med Framtiden! Jättekul att ni har funnit varandra

Hej allihopa! Tack för allt ris och ros ! Känner att jag bör förklara vissa saker IGEN! Jag har INTE tänkt att vi ska gifta oss NU !!!!!! Att fria är ju lika med att FRÅGA! Jag kan inte tvinga min sambo tillnågonting!! Ja, jag träffade min sambo innan han hade separerat FYSISKT! Däremot hade han gjort det mentalt sen många år tillbaka. (jag var alltså inte den enda orsaken till att han ville separera.. typ) Han berättade för mig hur det var. När vi träffats en kort tid, flyttade han ut från deras gemensamma bostad!! (inte till den vi delar nu) Jo, jag anser att det var ett moget beslut, då jag aldrig skulle involvera mig i ett pågående, FUNGERANDE, förhållande. Vill också tala om att den här "tråden" känns jobbig just nu. Trodde inte jag skulle bli tvungen att försvara mig med näbbar och klor. Vore däremot intressant att få några tankar från en man, om det här! Om jag friar, blir min sambo inte "tagen på sänge". Vi har pratat lite runt om kring ämnet, så han har säkert ett svar. Vilket det än blir, accepterar jag det. Bara så ni vet... alla ni som undrar!! Gott Nytt År, till er alla.

snälla huldahulda... berätta gärna vad som hände sen. vicky_vick@hotmail.com
*ros*

Jag tror ingens avsikt har varit att du ska känna dig i en situation där du måste försvara dig. Men du har frågat efter råd i en svår sorts familjesituation, där många har starka känslor och erfarenheter. Och råd har du fått - bara inte just dem du velat höra. Jag föreslår att du tänker efter noga och läser om även dem du inte gillar - för även den fråga du vill ställa kan riskera att bli en oavsedd kil i din sambos familj. ansvaret för barnen är hans, men din medverkan krävs också.

Lycka till!

Hej och God fortsättning allihopa! Tänkte att några här undrar hur det går.... För att göra en lång historia kort, kan jag sammanfatta med att vi har mina inköpta "kärleksringar", på högra handens ringfingrar. Min sambo vill gärna att vi förlovar oss med andra ringar och gravyr.. (han vet att, för mig, betyder en förlovning att viska gifta oss NÅGON GÅNG) Han tycker att ringen var jättefin. Han är ingen romantiker, så det kändes sååå bra, när han sa´ det.De ringar vi har nu kallar vi för "kärleksband-du är den ende-jag älskar bara dig-ringar". Vi har också tänkt att de här ringarna, kan förbereda hans barn på vad vi planerar.

Ni tänker er att dessa ringar på höger hand ska ge en fingervisning till barnen om vad ni lanerar tillsammans.
Tja, det är ju också en variant *inget illa menat*

Jag förordar helt klart "skynda långsamt".
Men att bära en slags "älskar-digring" är ju faktiskt lite charmigt... :)

Ja, vi tycker båda det känns mysigt och, ja... charmigt ;) Precis... vi tycker att det här är att "skynda långsamt!

Tycker ni har kommit fram till ett mycket bra sätt att visa er kärlek på. Grattis till att han blev glad och förstår dina känslor. Lycka till med den framtida förlovningen!

Snyggt jobbat, Huldahulda, och grattis till en förstående och fin karl! Önskar er all lycka med att "bilda familj" och så småningom bröllop.

Stor kram!

Det där låter som en jättebra väg att gå! Ni har hittat ert eget sätt att visa varandra och andra att ni hör ihop, anpassat efter den situation som är men utan att förneka era känslor och behov. Härligt! Stort lycka till i fortsättningen, hoppas att ni hittar en lika bra väg att få en fungerande relation till barnen också!

He igen och TACK! Ja, tror att vi har hittat en bra väg, vi tar en sak i taget. det blir lite "invänjning", främst för hans barn. Min dotter blev bara positiv, anser att min sambo är ännu en vuxen som bryr sig om henne! Men, hon är ju mer "van" än min sambos barn. Men om vi "skyndar långsamt" blir det bra. Vi ser båda positivt på framtiden. Ja, min sambo är förstående och underbar på alla sätt. Och han är MIN !! :D