Hej! Vi är båda snart 50 år, vi har känt varandra i 9 månader och varit sambo i 4 månader. Hans barn är inte "förtjust" i tanken av att deras pappa har hittat en "ny". jag har alltså inte ännu träffat dem. Jag känner i alla fall att vår kärlek är vår. Här och nu. Jag har verkligen lust att fria till honom. Ska jag? Eller ska jag låta honom reda ut "problemet" med barnen först? (De är i tonåren)
Huldahulda
Absolut, det är din sambo som skall svara, där har du helt rätt, det tänker jag inte säga emot dig på. Men jag tror nog ändå att ni är lite förblindade av kärlek bägge två just nu *L*
Kärleken om något är just en sådan sak som verkligen är värd att vänta på. Och jag tror innerligt att ni har mer att vinna på att vänta än ni har på att förlova er här och nu.
Jag försöker sätta upp dom två scenariorna mot varandra och ser bara vinster för er med att vänta. Ni blir om än möjligt än mer säkra på varandra, kan tala igenom hur NI vill ha det tillsammans, ni får en chans att bjuda in barnen i ert gemensamma liv, en möjlighet att dela er kärlek, en möjlighet att berätta lite mjukare för barnen och visa vad ni avser och att ni är äkta med er kärlek.
Om du frågar honom nu dirket utan att barnen har hunnit landa i tanken och utan att du har pratat med honom så kan det ju bli så att han känner att han måste välja mellan dig och barnen, risken är att han väljer barnen och säger nej till dig, eller att han känner sig tvingad att säga ja till dig för att han älskar dig så mycket men blir ledsen då han känner att det är fel mot barnen, du sätter då honom i en obehaglig sitts, en förälder skall inte behöva välja mellan kärlek och barn. Att som ny partner försöka bygga en bro emellan förälder och barn är att visa sann kärlek och omtanke och slår en guldring med hästlängder. En ring kan vänta ett år eller två. Men förhållandet mellan förälder och barn behöver en chans att läka nu. Ju längre tid det går, ju djupare blir såren mellan far och barn och ju svårare får dom såren att läka och det kan bli fula ärr. Men ju längre tiden går, ju djupare blir även er kärlek och ju starkare era band. Om du verkligen älskar honom så mycket som det låter så tycker jag du skall låta hans kärlek och faderskap gå före en guldring. För er kärlek blir inte svagare av att ni väntar ett år, men hans fadersroll riskerar att få fler skador om ni pressar fram en förlovning nu.
Jag kan se många argument för att ni skall vänta, tror det på sikt ger er ett mer kärleksfullt förhållande, både mellan er och med barnen.
Men varför har du så brottom? Vad har du att vinna på att förlova er just nu nu NU?
TS, du ställer denna fråga: "Eller ska jag låta honom reda ut "problemet" med barnen först? (De är i tonåren)"
Mitt svar är JA! Er kärlek har mycket att vinna på att han har en god relation till sina barn.
Det du skriver får mig att fundera över varför du har så bråttom med att fria, med att befästa ert VI med en förlovning? Har ni pratat med varandra om giftermål? Hur känner han i den frågan? Och hur känner han inför det faktum att barnen inte vill träffa dig?
Jag tror det är bättre att du först och främst ger honom tid och stöttar honom i att få en fungerande relation till sina barn! Det kommer ni alla må bäst av i längden. Du skriver att han separerade från sin sambo i somras, i mina ögon är inte det en särskilt lång tid som barnen har haft på sig att vänja sig vid tanken på att deras föräldrar inte lever ihop längre.
Försök att inte se barnen som fiender till dig och din sambos kärlek, jag tycker inte att deras motstånd handlar om att "styra" ert förhållande, i alla fall inte när det gått så pass kort tid. Det är klart att det är ni vuxna som bestämmer och inte barnen. Men om du och din sambo tar det lite lugnt så här i början tror jag att ni kommer få det lättare att må bra alla fyra, i det långa loppet. För det måste väl ändå vara det som är det viktigaste?
Det ena behöver ju inte utesluta det andra! Man kan BÅDE förlova/gifta sig OCH förbättra relationen till sina/den andres barn, det är min sanna övertygelse! Att "gå på tå" och ge vika för sina egna känslor, det leder ingen vart. Jag har levt så i ett 17 år långt äktenskap och det blev helt ohållbart till slut. Jag bröt upp och bestämde mig för att leva "på riktigt" utan att ge avkall på vad jag själv tycker, givetvis utan att klampa över en massa andra människor!!! Men det betyder också att jag behöver fundera över vad som är viktigt just för mig och inte vad alla andra tycker. Jag tar hänsyn till mitt barn och till min sambo, men jag lyssnar också väldigt mycket till mina egna känslor och önskningar, vilket jag inte gjort tidigare. Det betyder också att jag emellanåt tar beslut som inte alltid är godtagbara i alla andras ögon, men det får jag leva med. Jag vet ju vad jag vill och vad jag lever för!
Många kloka tankar, Afrodite! Men jag skulle kunna svara med en fråga; "Varför inte NU?" Om vi bara håller oss till den del som handlar om vår kärlek, anser inte jag att det finns någonting som heter "för fort... för kort tid". Vi är ju inga tonåringar! Vi är båda ansvarsfulla, har våra erfarenheter och vi älskar varandra från första mötet. Om man tycker att det är "för tidigt", kan jag tycka att man inte är helt säker. Varför ska vi vänta ?? Jag vill visa HONOM att han är den ende för MIG, lika mycket som det är ett bevis på motsatsen. Visst, vet vi båda att det är så ändå, men en förlovning skulle ha ett enormt stort symboliskt värde. "Det här vill jag/ vi och jag vill att hela världen ska få veta det!" .. ett sätt att fira vår kärlek.... typ. Puuuh.
Exakt, Huldahulda! Att förlova sig/gifta sig betyder att man visar väldigt tydligt vad man vill, och det är ju uppenbart för omgivningen att man inte tänker "ge sig" för åsikter. Kanske är det t.o.m. lättare för barnen att foga sig i det när de vet att det är "på riktigt", det lönar sig inte att trilskas!
Fru Mallgroda!
Just så !
Huldahulda
Jag tycker att du ska prata med din sambo igen om att få träffa hans barn. Även om de kommer dit med negativ inställning kan det nog kännas skönt för både dem och dig att få veta lite hur du/dem är. Ni är ju alla tre viktiga personer i din sambos liv och kommer förhoppningsvist få en bra kontakt om ni verkligen försöker. Tror också att det kan vara bra att visa från början när ni väl har träffats att du inte på något sätt vill komma emellan dem och deras pappa eller ta deras mamma plats. När ni alla fem väl börjat få lite kontakt och barnen fått vänja sig vid situationen lite kan det väl vara dags att fria till din sambo? Hoppas att det ordnar sig för er allihop, ge barnen lite tid men låt inte dem få styra odelat. Stort lycka till och verkligen kul att du hittat någon du älskar oh vill dela livet med.
Ja, jag ska fundera ut något som blir bra för alla. Det bästa är ju på "neutral mark" så det inte känns så tvunget för dem. De bor inte i S-holm, vilket vi gör. Så det borde ju inte bli några problem att komma på intressanta och roliga saker att göra!Det vore roligt om det kunde bli av.Jag är förstås "nyfiken" på dem, och jag antar att de oxå är det. Min dotter är ganska cool i allt det här. Men hon funderar nog oxå !!!
Huldahulda
Kanske du i allafall kan ge det fram till alla hjärtans dag? Kanske ni inte behöver puscha det så långt på framtiden.
Men för er allas skull, Bjud upp barnen hit till S-holm på något kul. Sen kan du vid lämpligt tillfälle prata på tu man hand med dom. Säga rent ut att du älskar deras pappa jättemycket, att du inte vill bli någon ny mamma åt dom. Just dom två sakerna är nog väldigt viktigt att höra. OCh attdu verkligen vill dela ditt liv med deras pappa och hoppas att du och hans barn kan lära känna varandra och lära er umgås.
Värm upp dom lite så att förlovningen inte blir en chock. FÖr tonåringar och snabba chocker kan slå totalt bakut. men värm upp dom lite med att lära känna dom och berätta vad du känner så har du i allafall tagit ett första steg.
Säg att du har all respekt för deras mor, som har uppfostrat så fina barn och hjälpt att göra din sambo till den han är idag, ja saker i den stilen i allafall, så du inte går emellan och inkräktar. Visa respekt för det som varit, det har du att vinna på. Lycka till.
Jag menar inte att man skall låta barnen styra ens liv, det jag menar är att barnen är viktiga och att barn behöver så mycket mer tid på sig än vad vi vuxna behöver när det gäller sånt här.
Barn som går igenom en skilsmässa mår mycket dåligt och får ofta hela sin värld vänd upp och ner. Det spelar ingen roll då att de är eogistiska tonåringar, de måste få ha rätt att må dåligt när föräldrarna går skilda vägar. Som TS också skriver så har det inte gått speciellt lång tid heller. En förlovning för TS och hennes karl innebär kärlek, en symbolisk handling, men samma synboliska handling innebär för barnen att pappa är ännu ett steg längre bort!
Jag vill vända på det hela och säga att när det gäller kärleken så kan vi vuxna vara oerhört egoistiska. Blir vi kära eller förälskade så vill vi ha allt NU. Varför bara inte vänta och låta saker och ting lugna sig lite, ge barnen en chans.
