Hej! Vi är båda snart 50 år, vi har känt varandra i 9 månader och varit sambo i 4 månader. Hans barn är inte "förtjust" i tanken av att deras pappa har hittat en "ny". jag har alltså inte ännu träffat dem. Jag känner i alla fall att vår kärlek är vår. Här och nu. Jag har verkligen lust att fria till honom. Ska jag? Eller ska jag låta honom reda ut "problemet" med barnen först? (De är i tonåren)
Jag tycker nog att de flesta inlägg är mest arga och omogna.Jag kan hålla med om att man måste vänta och lära känna barnen först. Men ett som är säkert är att om pappan i detta fall har träffat någon ny och är väldigt kär märker barnen det iallafall och dom MÅSTE få veta. Vänta med att fria, gifta er eller dyl, men TALA med barnen. Dom måste få reda på hur det står till med sina föräldrars känslor för deras liv är i högsta grad involverat i det!
Sluta att döma andra ni som skriver hit!! Hur gamla är ni? Hur mycket har ni varit med om?? Dom som öppnar sej på denna sida frågar efter råd, inte fördömning. Vi lever i en tuff och sammansatt värld, lyssna på varandra och hjälp till!! Vi har nog av fördömanden! Hjälp varandra istället, det är det vi behöver!!
Tja du jag har sett nog av barn som fått sitt liv förstörda genom föräldrars och nya partners oansvariga handlade under och efter skilsmässor. Jag har personliga erfarenheter av det, har flera närstående och många vänner som växt upp som skilsmässobarn och jag VET hur det ser ut från den andra sidan.
Du kan få min CV också om du vill veta min kompetens inom psykologi, dysfunktionella familjer och Barns livsvillkor.
Jag tänker inte be om ursäkt för att jag anser att det är viktigare hur barnen drabbas av den här sörjan än att styvmor får en ring på fingret kosta vad det kosta vill.
Ja jag är arg. Jag är oerhört arg. Det hade barnen också varit om de fått en chans att ha en åsikt. Just nu avfärdas de mest som besvärliga bihang...
Men jag lovar att om du läser igenom mitt inlägg (och de andras) igen så hittar du flera råd och tydliga förslag på hur TS bör hantera situationen. Så jag tror nog mest att problemet var att jag inte gav det svar som TS ville höra..
Den hjälp jag ger är att tydligt och kraftfullt försöka skaka liv i TS innan hon gör sig och sin sambo olyckliga, eller förstör barnens kontakt med sin far för all framtid. Jag tror faktiskt det i längden är mera värt att någon säger ifrån, än att alla bara står glatt vinkandes medan en människa kör utför ett stup i 180. Att bara hålla med och undvika att säga de svåra sakerna som folk inte vill höra, utan att tänka på konsekvenserna är knappast hjälpsamt!
Omogen, ja, det får andra än jag själv avgöra. Arg, nej - inte särskilt. Men det är lätt att hävda när man inte håller med TS - jag tror som Miss Cee att en mjukare approach är mer konstruktiv för alla inblandade. Och såååå länge har de ju inte väntat än - jag röstar för att mannen tar ett tydligare föräldraansvar för barnen - så kommer resten med tiden (kanske inte automatiskt, men förmoldigen mycket lättare).
min man friande till mig efter 2 månader..vad är tid när man vet att man hittat rätt??
Ahlgren>>
Men jag hoppas att du inte satt i samma sits som TS när det hände eller?
Det är ju inte tiden det är fel på. Folk får gärna gifta sig lika snabbt som Britney Spears om de så vill. Men har man barn kanske man ska se till att de mår så bra som möjligt först, och ge dem lite tid att hämta sig från att man omkullkastat hela deras liv.
La Joya
Du skrev så här: "Dom som öppnar sej på denna sida frågar efter råd, inte fördömning."
Enligt min åsikt verkar inte TS fråga så mycket efter råd. Det är jätte många som har skrivit mycket bra saker, men för mig framstår det som att TS bara vill ha sin vilja fram, oberoende på vad som har skrivits i den här tråden. Det är den ena bortförklaringen efter den andra, och om man verkligen bara vill ha medhåll borde man inte starta en tråd där man efterfrågar goda råd, för då får man räkna med mothugg.
Sedan håller jag helt och hållet med Miss Cee! Föräldrar borde först och främst vara föräldrar, utan att för den delen åsidosätta sitt liv. Men man måste tänka på barnen i första hand - alltid! (Varför skaffa barn annars?) Nu tycker inte jag att TS har ensam ansvar i det här, utan det är naturligtvis pappan som ska ta det här med sina barn. Men TS borde ändå ha respekt för barnen, som just har fått sina liv "förstörda".
Men jag skulle väldigt gärna vilja höra TS åsikt i det hela, vart har du tagit vägen?!
Återigen Miss Cee....
Kunde inte sagt det bättre själv. Och jag är ett levande bevis för vad barn i en sån här situation känner och jag kan garantera att spåren och känslorna inte försvinner även fast man blir vuxen.
Träffar tyvärr också många barn som mår oerhört dåligt av föräldrarnas skilsmässa och som får det ännu värre den dagen mamma eller pappa träffar nån ny.
Nej, barns lycka och välmående är 1000 gånger mer värt att TS ska ha en ring på sitt finger för att få visa omvärlden att hon är kär.
Om man nu vet att man är så kär, varför ha så bråttom. Då är man ju ännu kärare om ett år eller två när allt lugnat sig.
TS text innehåller helt klart frågan: jag har verkligen lust att fria, ska jag?
jag tycker personligen att det är lite svårt att råda eller förstå alla, mycket p g a att man inte vet hela situationen. men då bör man kanske hålla sig till det man vet? d v s frågan var ju om huldahulda skulle fria eller ej.
det är många som blandar in sitt eget liv och utgår från sina känslor, men det var ju inte det hon frågade om.
jag är ledsen för allt som många är tvungna att gå igenom som barn/tonåring (även jag har fått mer än min beskärda del- tro mig) men jag har också sett barn som vuxit upp och ångrar mycket som blev, just för att de "bara" var barn. situationer där föräldrarna gjorde allt för barnen och försakade så mycket annat- vilket barnen idag önskade att deras föräldrar faktiskt skulle ha haft.
Med detta vill jag bara säga att varje familj har sitt kors att bära, situationen för någon är svår att jämföra med någon annans. inte så konstigt då vi alla är olika individer.
ang bröllopstorget:
när man startar en tråd för rådfrågning eller funderingar är meningen att de trådar ska hållas till det ämnet, va? annars kan man ju lätt öppna upp en egen tråd med det som man känner att man vill diskutera?
tack o hej... leverpastej...
Precis som jag sagt förut, så är det upp till honom - Pappan!
Vi kvinnor får dra för stora lasss ibland....
Det är hans barn - alltså han sak att ordna. Hans "problem", om man nu kan säga så.
Senare i livet blir det förhoppningsvis era problem, när ni blivit mer en enhet...
Men var har ni läst att den ena är 12 och den andra tonåring...? det har inte jag sett nånstans...
Mina "bonusbarn" är: snart 19, 15 och 13.
Så jag är också i "bonus-mamma-tonårsträsket" 
Du kan ju egentligen fria närhelst du vill, men jag tror det kan vara klipskt ändå att ha någorlunda bra relation till hans ungar innan.
För allas skull.
