Fria efter kort tid?

Jag har svårt att tänka så..... hm. Jag tycker att de har fått tid och "chanser". Som jag skrivit tidigare här, känns det nästan som om de vet hur dåligt samvete min sambo har, och tycks dra nytta av det. Ibland kan jag ana att de styr honom precis som de vill, just för att de vet att det enda han vill är att bara få träffa dem. (de ses varannan helg. Vi bor i S-holm och de i en annan stad. Ca 20 mil härifrån)

Men det vet vi ju redan, att barn är experter på att utnyttja svagheter. Frågan är ju varför de gör det, det är knappast av ren elakhet. De gör det för att de är sårade och det är barns sätt att visa det på. Barn kan inte alltid sätta ord på känslor, de vet inte hur de ska beskriva det de känner. Dessa barn kanske försöker visa för dig karl/sambo att de är ledsna.

Tycker det är jättebra att du verkligen vill ge hans barn en chans och visa att du är nyfiken på dem. Men tyvärr tror jag att en förlovning mellan dig och sambon just nu skulle förstöra mer för barnen än vad det skulle vara glädje för er.

Som många andra sagt så ska inte barn styra och ställa allt i våra liv, men de ska ges en ärlig chans att acceptera och lära sig leva med förändringar. Så kort tid som ni varit tillsammans är för kort tid för att kunna kräva av barnen att de ska acceptera er kärlek. Jag är helt säker på att allt kommer att ordna sig i slutändan, men endast om ni skyndar er långsamt.

Huldahulda

Du skriver att en förlovning/giftermål skulle ha ett så enormt stort symboliskt värde.

Är det viktigare att grannarna och vännerna få veta att ni verkligen älskar varandra och vill vara med varandra än att barnen ska få bygga upp en bra relation till sin pappa igen?
Jag skriver absolut inte det här för att vara elak på nåt vis, förstår precis hur du känner om att man vill visar alla att det nu är "Vi" på riktigt. Men jag tycker faktiskt att barnen har en större rätt här att få ha en pappa än att ni ska kunna visa upp ringar för vänner och bekanta. Det viktigaste är väl ändå att ni två vet att er kärlek är äkta och (förhoppningsvis) kommer att vara för evigt, om man sedan nån gång kan förgylla det med ett giftermål är ju bara ett stort plus.

Du skrev även att barnen har fått tid och chanser. Men ett halvår är ju ingen tid alls för barn som, i deras ögon, just har förlorat sin pappa till en annan kvinna. Vilket svek!

Men jag tror inte det spelar någon roll hur mycket tips du får, du måste ändå ta ett steg i taget. Börja med att träffa barnen och fundera sedan vidare utifrån det. Du kanske ändrar inställning helt och hållet sen du verkligen fått träffa dem.

Lycka till iaf! :)

Jag hade precis skrivit ett låångt inlägg, och så lyckades jag scabbla bort det

Vill bara säga att jag har en nybliven man som har 3 tonårsbarn sen förut. Han hade bott i son lägenhet i 2 veckor när vi träffades, och det var för 2 år och 8 månader sen.

Vi tog lång tid på oss tyckte vi, vi flyttade ihop efter 11 månader, samt gick i familjerådgivning i förebyggande syfte.

I början var allt bra, men det har uppstått problem under resans gång. Det beror mest på att det är en annan situation för barnen, jag är inte på samma sätt som de är vana vid, och de tycker att deras pappa har förändrats. Särskilt jobbigt är det för tonårsdottern. Tjejer är mer känsliga/struliga/tänkande än killar, upplever jag.

Det är bättre att ha barnen MED sig än EMOT sig, eller hur? Deras värld har ju förändrats ganska drastikt, mot en vardag och ett liv de kände igen, till något helt nytt. Det är lättare för oss vuxna att tackla förändringar, barn har i regel svårt för det. Deras pappa har ju "försvunnit".
Det bästa han kan göra är att ge sina barn tid och att prata mycket med dem, lyssna på dem, och finnas till, som det stöd en förälder ska ge. Barn har alltid rätt till sina föräldrar.
Jag är övertygad om att det hänger mycket på hur Pappan resonerar med barnen för att de ska acceptera att livet ser annorlunda ut, och att det faktiskt är helt ok.

Jag kan inte säga hur du ska göra, utan bara referera till mina egna erfarenheter.

Att din dotter tycker det är dags, beror kanske på att hon lever med er, och har lärt känna honom? Sen spelar det såklart stor roll hur Mamman pratar med barnen om dig. Det är också upp till Pappan att reda ut, tycker jag.

Som sagt, jag tyckte att vi väntade länge, men sånt här tar tid. Vi behöver nöta på varandra ett bra tag till innan allt fallit på plats. Vi kunde ha väntat längre. Framför allt skulle jag kunna tänka mig att ha en egen läneghet att fly till ibland

Om ni hastar iväg utan att barnen hunnit med, kan det ta väldigt lång tid att reparera, och det kommer att bli mycket jobbigare än att vänta med ringarna...

Sen beror det ju på vad för förhållande din sambo har till sina barn, så att säga. Vad vill han liksom?
Och jag kan inte låta bli att undra över varför han flyttar 20 mil ifrån sina barn, bara det är ju ett svek. De kan inte träffas över en fika på stan ens. Jag fattar inte hur föräldrar (läs: Pappor), kan flytta så långt ifrån sina barn. Det verkar accepterat i dagens "jämställda Sverige". Skulle en Mamma göra så, skulle hon bli bemött med en hel del funderingar...jag har en nära vän vars man också har sina barn långt borta. Det har tagit felar år för barnen att acceptera henne, och jag vet inte om de gjort det ännu, och det är väl inte så konstigt om Pappan flyttar över halva landet för sin nya kärleks skull? DET kallar jag egoistiskt...har man satt barn till världe får man väl ta hand om dem, i alla fall så borde man vilja träffa dem!

Jag har själv en dotter sen förut, och hennes pappa har henne varannan helg, och det har jag aldrig respekterat, och det har jag sagt till honom. Hur kan man välja bort sitt barn, bara för att man väkjer bort sin partner? Och att träffas varannan helg är inte mycket, det är 4 dagar i månaden. Man hnner inte lära känna sina barn på det sättet.
Min nuvarande man är mer Pappa för henne än vad hennes biologiska pappa är, och han skulle vilja ha sina barn hemma på heltid (vi har dem varannan vecka).

Nä, jag tycker din sambo ska tänka på hur han vill göra, och sen är det upp till honom att lösa sitt förhållande till sina barn.
Att som du skrev "att välja bort dem för en tid, och att de sen ska ta upp kontakten", tror jag är det sämsta man kan göra. Då väljer man ju bort sina barn?! Skulle du göra det med din dotter?

Det är möjligt att de skulle ta upp kontakten med sin pappa några år senare. Barn är lojala och älskar sina föräldrar, de har liksom inget val. Barn är redan i underläge, så det är verkligen inte schysst.
Sen står det i barnkonvensionen att "barn har alltid rätt till sina förädrar", och det håller jag med om.

Hej Nonika!
Naturligtvis har barnen rätt till sina föräldrar, utan tvekan! Men.... inte om föräldrarna då måste utplåna sig själva totalt. Och beträffande avståndet till barnen, beror det på att min sambo arbetar i S-holm. Det har han gjort i många år. Alltså innan vi träffades!Han har alltså tidigare veckopendlat och då bara träffat barnen på helgerna. Visst, han tycker det är jobbigt att inte kunna träffa barnen så ofta nu, men de har sin skola, vänner och bor kvar med X:et i villan som de alltid gjort. De har kvar närheten till mor- och farföräldrar m fl. Så på så sätt är skillnaden nu "bara" att de träffas 2 helger/månaden i.st.f 4 !!Han ringer dem varje dag, och som tonåringar är, har de inte alltid "tid" att prata. Så det är inte bara barnen som har "förlorat"! Naturligtvis menar jag inte ÅR, när jag pratar om tid. Jag menar att jag inte tror att det skadar om man som vuxen är lite bestämd: "så här är det och det är tråkigt om ni inte "gillar läget", men jag älskar er och vill att vi alla ska kunna umgås. Jag bor i S-holm med NN, och det är inget ni kan ändra på. Min kärlek till er har inte förändrats för det!".. nånting sånt...
Jag skulle inte välja bort min dotter. Men jag skulle heller aldrig välja bort min sambo! Jag anser att det enda att göra är att acceptera och diskutera fram en LÖSNING UTIFRÅN ALLAS ÖNSKEMÅL.

TS: Det sista du skriver tycker jag låter utmärkt! Jag tror som tidigare talare att en träff tillsammans alla fyra i sthlm skulle vara riktigt bra för er allihopa.

Vänta med förlovning och giftermålsplanering tills ni haft en sådan träff, inte för att låta barnen "styra" eller "hindra" er. Men jag tror att din sambo kommer må mycket bättre -och därmed kunna njuta mer av er kärlek - om ni hittar ett fungerande sätt att umgås med hans barn.

Var sak har sin tid och i nuläget tror jag fokus bör ligga på att hitta en väg där ni alla mår så bra som möjligt, utan att någon av er måste "utplåna" era behov. Därefter kan ni visa världen - och hans barn - hur mycket ni älskar varandra!

Kariina!
Visst, det låter sunt och genomtänkt. Men om hans barn vägrar att träffa mig?! Hur länge ska jag "vänta"??.. Ska jag och min sambo gå vidare som vi vill ha det... leva som vi vill och undvika ämnet?... ska jag låtsas som om jag inte finns? Min sambo kommer då alltså att få leva ett "dubbel-liv". Ett liv i S-holm och ett annat liv varannan helg! Det låter ju inte heller klokt!

Det låter bra!

Vet du att barnen inte vill träffa dig? Har de sagt det till Pappan?

Jag tycker, som jag skrivit förut, att det är upp till honom (Pappan) att prata med barnen. Han kan förklara för dem att "så här är det nu, och ni är välkomna", som du skrev ungefär.

Självklart kan du inte gå och vänta hela livet på att det ska kännas rätt för alla andra. Det är ju er det handlar om.
Hur du ska göra om hans barn inte vill acceptera dig, är en bra fråga...låter inte som ett roligt alternativ.

Vad säger han om allt? Den blivande mannen?

En tanke slog mig också...
Var träffas pappan och barnen var 14:e dag?
Åker han till dem?
Var bor han då?
Kan du inte följa med dit?
Om ni vill att saker ska hända så måste ju någon ta det där första steget till ett möte, tillsammans.
Vad vill sambon?