Hej! Vi är båda snart 50 år, vi har känt varandra i 9 månader och varit sambo i 4 månader. Hans barn är inte "förtjust" i tanken av att deras pappa har hittat en "ny". jag har alltså inte ännu träffat dem. Jag känner i alla fall att vår kärlek är vår. Här och nu. Jag har verkligen lust att fria till honom. Ska jag? Eller ska jag låta honom reda ut "problemet" med barnen först? (De är i tonåren)
Nu har vi varit tillsammans i snart 5 år, men jag kommer ihåg hur härligt det var när han började prata om att "vi" hade saker tillsammans och när han började säga "hemma" om mitt hus där han flyttade in.
Jag har friat till honom och vi har pratat om äktenskap, men han ville i alla fall då vänta lite. Han är allmänt långsam och jag är ganska intensiv så jag vet att jag måste coola ner mig lite. Men nu har jag i alla fall en plan...
På nyårsafton ska jag hänga upp bokstäver på tvättlinan på altanen där det ska stå "2007 - då vill jag bli din fru!" Då har han ett helt år på sig att fundera över detta faktum så får vi se om det leder någonstans.
För mig är det självklart att man gifter sig när man älskar varandra och är inställda på att leva tillsammans. Han vet vad jag vill och jag skulle vilja att han satte mig och vårt förhållande framför sin ickebefintliga relation till sina barn. De är vuxna och borde kunna se saken lite mer nyanserat än vad "dina" tonårsbarn förmodligen har förmågan att göra.
Fru Mallgroda!
Känner igen det där exakt.. om "hemma".. och "vi" !! Kul idé med tvättlinan. Min sambo är också lite långsam och jag intensiv... ibland. Och naturligtvis har du rätt i skillnaden mellan vuxna "barn" och tonåringar. Kan ändå tycka att vi har ett gemensamt liv nu-självklart med inkl. våra barn. Ett liv som VI ska planera tillsammans... man måste få tänka lite på sig själv ibland. Om jag säger så här: jag tror inte att det skadar om min sambo/ vi "sätter ner foten".. och styr lite så som vi vill ha det. Kan ana att barnen ibland spelar på hans känslor och dåliga samvete vissa stunder.
Hej igen Huldahulda!
Jag har också en tonårsdotter och om hon hade fått styra hade inte jag och min sambo levt tillsammans idag. Men det är faktiskt vi vuxna som måste styra över våra liv, givetvis med respekt för våra barn. Det var inte lätt till en början, men efter några år började min dotter "tina upp". De är väl inte världens såtaste vänner idag heller,men vi lever ett helt drägligt liv tillsammans. Jag tänker att hon har fått ytterligare en vuxen i sin närvaro som kan stötta henne, och den tanken är hon med på. Vi har pratat om det här en hel del.
Det är nog helt rätt väg att gå att din sambo sätter ner foten. Man måste vara övertydlig ibland. Hitta på nåt tillsammans på stan första gången, så blir det på neutral mark.
Lycka till!
Vet inte om jag kan tillföra något men så här ser jag på saken.
Jag var 16 år gammal och min bror 13 den dagen min mamma träffade en ny man och ville skilja sig från våran pappa. Jag använder inte gärna ordet "hatar", men just då hatade jag verkligen den här mannen, vem trodde han att han var som tog våran mamma ifrån oss? Just då ansåg både min bror och jag att han förstört hela vår barndom. Idag är denna nya man och min mamma fortfarande tillsammans, de har köpt hus och vi bodde ett tag tillsammans med han och hans barn innan både jag och min bror blev vuxna och flyttade ut.
Det jag vill ha sagt är att för barnen finns det här inget som är logiskt. För våran del tog det många år innan vi lärde oss att acceptera mammas nya man. Det tog tyvärr också många år innan vi lärde oss att acceptera våran mamma igen. Men iallafall så tycker jag att barnen kommer först, hur stark er kärlek ändå är. Det spelar egentligen ingen roll vad ni som är vuxna säger till barnen, de måste få ta sin tid. Vill de inte träffa dig, så måste de inte. Vill de inte tycka om dig, så måste de inte. Däremot måste de få tillbaka kontakten med sin pappa, det är det absolut viktigaste. Tycker att du borde fundera mer över det, än över hur stark er kärlek är. För i det här fallet så kommer er kärlek i andra hand.
Jag är väl medveten om hur hårt det kan låta. Men jag är också väl medveten om hur nära det var att jag helt förlorade kontakten med min mamma för att hon satte kärleken före barnen. Jag är så glad idag att det löste sig, men det var för att min mamma under ett tag struntade i kärleken och tog hand om mig och min bror.
Jag önskar inga barn i världen att gå igenom det som jag varit med om, men tyvärr så ser ju verkligheten ut på ett annat sätt än drömmen. Barn kommer ALLTID först, oavsett om de är vuxna, tonåringar eller småbarn.
Lilla_Hemlig
Att vuxna tar vara på sin kärlek behöver ju faktiskt inte betyda att man helt åsidosätter sitt/sina egna barn! Det verkar inte särsklit kul det du gått igenom, men att man som mamma eller pappa helt ska ignorera sina egna känslor bara för att man är förälder är för mig väldigt långsökt.
Jag arbetar med tonåringar och jag märker att många av dem är så egocentriska. Det är väl därför som jag tänker som jag gör. Vi vuxna måste sätta gränser, det är vi vuxna som förstår mest. Med det är inte sagt att vi ska strunta i barnen/tonåringarna, men det är faktiskt inte de som ska sätta agendan för hur vi vuxna ska leva våra liv!
Jag hävdar att man kan vara nyförälskad kvinna och en god mamma samtidigt, kanske blir man t.o.m. på sikt en ännu bättre förälder än man varit om man levt kvar i sitt gamla ickefungerande förhållande eller som ensamstående mamma...
Fru Mallgroda
Men måste man gifta sig (förlova sig) för att ta vara på sin kärlek? Kan det inte räcka med att "bara" älska varandra och lära känna varandra i allafall det första året? Måste man strö salt i sår genom att gifta sig på en gång och ha ett shot gun wedding?
Är en ring på fingret viktigare än barnens känslor och barn-pappa relationen? Kan inte en ring på fingret vänta, åtminstonde ges skälig tid. I detta fallet ovan har ju den nya kvinnan inte ens träffat sin sambos familj.
Hej Fru Mallgroda! Tack för dem orden!Håller med dig i allt!
Och till Lilla_Hemlig vill jag bara säga att man måste kunna få säga vad man tycker, även om man är vuxen. Det kan inte vara meningen att man ska behöva "gå på tå", när man väl bestämt sig för att ändra på ett liv som inte fungerar! Måste man, så tror jag att det kan vara bra att i så fall inte ha kontakt med barnen.... "om galoscherna inte passar".. en tid. Jag är fullständig övertygad om att de tar kontakt när de känner att de kan/vill/orkar det. Och DÅ blir det kanske lättare att föra en diskussion, om hur livet ska fortsätta.
Afrodite! Som jag skrivit tidigare, hade jag inte tänkt vi skulle gifta oss "i morgon"! Under tiden vi är förlovade, utgår jag ifrån att jag har stor chans att lära känna min sambos barn! Vi blir antagligen inte "bästa kompisar", men ev. accepterar dem att deras pappa och jag lever tillsammans. Vår ambition är ju att "vi" alla, ska kunna träffas och umgås, när det passar.
Huldahulda
Tror att du minskar dina odds för att lyckas bli vän med barnen om du nödvändigtvis skall ha fram en förlovnig nu. Tror du har större chans att lyckas om du visar respekt för barnens känslor och väntar.
... förstår vad du menar, men det är trots allt min sambo som ska svara, inte hans barn..
