Hej! Vi är båda snart 50 år, vi har känt varandra i 9 månader och varit sambo i 4 månader. Hans barn är inte "förtjust" i tanken av att deras pappa har hittat en "ny". jag har alltså inte ännu träffat dem. Jag känner i alla fall att vår kärlek är vår. Här och nu. Jag har verkligen lust att fria till honom. Ska jag? Eller ska jag låta honom reda ut "problemet" med barnen först? (De är i tonåren)
Se till att träffa dem först.
Varför så brottom?
Ni har ju livet framför er!
Det ska ni ju dela tills döden skiljer er!
Berätta vad du känner och vill ,men rusa inte fram, ni hinner!
Är själv relativt nygift efter 10 års bekantskap. Andra gången för oss båda.
2 barn var, tonåringar med allt vad det innebär...det kan vara tufft, men kärleken övervinner allt eller vad är det man säger? Lycka till!
Tack för dina åsikter. Tycker väl egentligen inte att jag har "bråttom". Jag har mina erfarenheter av livet och har varit gift en gång. Känner bara att den här mannen är "den rätta". Tycker därför att det inte finns någon tid, som är "för kort tid". Jag är säker och vet vad jag vill. Vår kärlek förändras ju inte för att hans barn inte tycker om mig (just nu i alla fall) Som sagt, vad är "bråttom"+.. och varför inte??? Jag anser att vi bara har ETT liv, och jag skulle vilja följa magkänslan. Jag skulle vilja visa HELA VÄRLDEN att det är VI som hör ihop, att VI älskar varandra. På sätt och vis kan jag tycka att "problemet" med hans barn är en del i vårt förhållande, men inget som berör vår kärlek alls. De vet ju om mig, att vi är sambo. Ja, du...
"Vår kärlek förändras ju inte för att hans barn inte tycker om mig" Förändras er kärlek för att ni förlovar er?
Jag skulle nog råda er att ta det lugnt. Om barnen inte accepterar att din sambo har en ny kommer de inte bli gladare om ni förlovar er. Frågan är hur de kommer reagera när de vet att deras pappa vet att de misstycker men ändå efter inte ens ett år förlovar er.
Sedan måste de ju förr eller senare acceptera dig, eller lära sig leva med dig. Ni kan ju inte vänta hur länge som helst med era liv, för de kanske aldrig kommer acceptera att deras pappa har ett nytt förhållande.
Skynda långsamt, men framåt, och se till att TRÄFFA barnen! Herregud, ni har ju bott ihop i 4 månader.
Frågan är kanske hur mycket man ska låta barnen "styra"? Jag har natyrligtvis stor förståelse för att de kan tycka det här är jobbigt, men.... som sagt.. hur lång tid ska man ha förståelse och ta hänsyn? Det kan ju dröja länge, år?! De kan ju misstycka hela livet!!Det låter kanske hårt, men anser nog att de måste "gilla läget", på nåt´ sätt. Att jag vill fria, betyder att jag är säker på att han är det RÄTTA. Det visar ju honom, också, att han kan vara säker på mina känslor för honom. Det har ett STORT symboliskt värde.
Jag kan tycka att detta handlar mer om barnen - inte om hur länge ni varit tillsammans. Jag tycker du ska träffa barnen (konstigt att du lyckats missa dem om ni nu varit sambo i 4 månader?) och se hur det känns, lära känna dem litegrann och ge dem en chans att lära känna dig. Av respekt för både dem och din sambo.
Men vad gäller tiden har jag inga invändningar. Vi förlovade oss efter 11 månader. Då hade vi varit sambo i drygt 2 månader. Det var bara för 4 månader sedan och i augusti gifter vi oss. :)
Naturligtvis har barnen inte vetorätt över ert livsval. Men de finns där, är en viktig del av hans liv och de är personer som är värda respekt i sammanhanget.
Fria om det är viktigt för dig, men relationen förändras nog inte av det. Respektera om han vill vänta, med hänsyn till barnen eller tiden eller nåt annat. Och lär känna barnen! Visa dem är att de är viktiga i hans liv och att du därför är nyfiken på att lära känna dem och visa respekt för deras relation med sin pappa.
Jag har inte missat barnen. Jag har "länge" velat träffa dem. Men min sambo har inte tyckt det varit lämpligt än, p g a deras åsikter om oss/mig. (bl a sonen har i väldigt tydliga ord förklarat vad han anser!) Vi kan ju inte tvinga dem heller! T o m min dotter tycker det är "dags" ! Så, jag har svårt att förstå, varför jag ska vänta på något som kanske aldrig kommer?! Min sambo och jag har det annars väldigt bra. Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet, för oss båda!
skynda långsamt, tänk efter ett steg till.
vad vinner du på att fria nu mot att vänta låt säga 1 år?
Pressar du fram en förlovning nu lär inte barnen gilla dig mera, och du slår dig in som en kil mellan honom och barnen.
Väntar du ett år och åtminstonde lär känna barnen först så har ni en chans att komma på rätt köl med barnen och du blir inte en kil som med våld slår dig emellan en pappa och hans barn.
Även om du gifter dig med honom så får du allt ha i bakhuvudet att du faktiskt gifter dig med en man som har en familj och sånt måste man ha respekt för.
Barnen finns kvar när ni gift er. Så sattsa försto främst på att bli vän med dom. Ett första steg borde väl va att träffa dom. Tycker det är lite konstigt att du har så mycket att säga om dom barnen som du inte ens har träffat. Hur kan du säkert vet att dom inte gillar dig? Och hur kan dom säkert veta att dom inte gillar någon som dom inte ens träffat.
Nej detta är helt bakvänt enligt mig, skynda långsamt, det vinner ni alla på i längden.
Huldahulda!
Jag mötte mitt livs kärlek för snart fem år sen, vi flyttade ihop efter nästan ett år. Hans vuxna barn vägrar att acceptera oss och vårt förhållande och det är inte lätt för någon av oss. Jag har friat, för han är mannen i mitt liv och det finns inget att vänta på. Men han vill vänta eftersom hans barn reagerar som de gör.
För mig är detta svårt. Jag vill att vi gifter oss men jag respekterar hans vilja att vänta. Å andra sidan blir jag rätt förbannad på att hans barn, som inte bryr sig ett dugg om honom, ska styra över vårt liv.
Helst av allt vill jag att de ska kunna ha kontakt med varandra och jag har peppat min sambo att försöka återuppta kontakten.Men när han försöker blir han bara illa bemött. Jag förstår verkligen att det är svårt för honom då.
Huldahulda; gör som du känner är rätt! Det är ni och ert liv även om barnen finns där också. Tiden får utvisa hur er relation med barnen utvecklar sig.
Stor kram och lycka till!
Hej Afrodite! Barnen anser, ganska säkert, att jag tagit deras pappa ifrån dem! Det är nog inte svårare än så. Därför "gillar" de inte mig. Det jag vet om dem,och vad de tycker, har min sambo berättat.
